Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Ofrivilligt ensamstående i en tvåsamhet

Otroligt laddad titel på det här inlägget och jag ska varsamt förklara utan att trampa någon på tårna, eller för den delen såra min kärlek.

Jag är verkligen lyckligt lottad som kunnat bli mamma, inte bara en utan två gånger. Det är ingenting jag tar lätt på och det går inte en dag utan att jag luktar någon av mina barn i håret och känner lyckan sprida sig i kroppen. Det är inte vad det här handlar om.

Det handlar om tvåsamheten. Jag och Stefan valde tillsammans att skaffa barn ihop. Vi har valt att leva tillsammans med varandra och har nu levt ihop i snart 13 år. Det har inte varit enkelt och det har funnits stunder då jag tittat på honom och känt att jag inte har något snällt att säga. Jag tänker inte sätta oss själva på några höga hästar men vi valde ändå att fortsätta kämpa för varandra och gick i terapi och tog oss igenom det. Inte bara för att vi har barn ihop - även om jag inte förstår den där kampen för kärlek utan barn. Då skulle det ju faktiskt vara möjligt att bara vända sig och gå och välja att aldrig mer ha kontakt. Har en barn, kommer det alltid finnas någon form av kontakt. Förhoppningsvis bra för barnens skull men det är inte sanningen. Vi valde att stanna med varandra för att kärlek är kärlek.

Jag kan ärligt talat säga att jag älskar Stefan och livet utan honom hade varit ett halvt liv.

Tillbaka till tvåsamheten och föräldrarollen. Den är inte enkel. Det ska handlas och lagas mat, tvättas kläder, läsas läxor, planera för skolor och kalas, aktiviteter, hämtning och lämning samt så klart pussas och kramas på barnen, säga till dom att uppföra sig, att dom är älskade, gå mellan när det är tjafs och så läggningen. Att lägga våra barn tar minst 1,5 timme. Först Jacques med läsning, klappning och ligga kvar tills han sover. Sen samma sak med Miriam. Det är en ynnest att båda våra barn vill somna nära nära men det betyder också att tiden flyger ikväll på kvällen. Ibland kommer jag ut från läggningen som i ett töcken för att städa undan i köket, hänga upp tvätten och sen bara andas innan jag själv borde sova.

Och det här har till 95 % hamnat på mig. Kalla det en klassisk kvinnofälla om du vill men det är inte så enkelt. Stefan jobbar på ett jobb som innebär långa kvällar. Det är inte ovanligt att han kommer hem vid 03 och jobbar 6 dagar i veckan. Hans fem % innebär lämning av Jacques så sen måste han upp för att lämna på dagis. Stefans återhämtning är obefintlig och då är det svårt att kunna koncentrera sig på flera saker samtidigt. Hans koncentration är på jobbet och jag drar lasset hemma. Mitt jobb kräver också mycket av mig men jag kan jobba hemifrån och gör det, ibland långt in på nätterna eftersom mellan 17-22 är det fokus på barn.

Det gör att vi hamnar i dålig balans. Stefan har dåligt samvete för att han inte är en aktiv del av familjen hemma och jag är frustrerad över att jag inte valt att ha det så här. Hade vi levt separerade hade jag haft så här en vecka och sen haft en vecka där jag kunde ta hand om mig själv. Fast det hade inte varit ett alternativ eftersom jag hade varit djupt olycklig utan mina barn.

Förstår ni dilemmat?

Visst hade ni önskat att jag här hade kommit med en lösning, men nej. Jag har ingen lösning. Jag bara fortsätter sätta fötterna framför varandra, låter veckorna och livet svepa förbi. Visst, jag njuter av min tid med mina barn och vi har tur med närvarande familj som ställer upp så jag kan vara med på jobbgrejer och annat ibland på kvällstid. Men oftast är jag så jävla trött på att ha det så här. Jag vill ju leva i tvåsamhet, inte leva som ensamstående när det inte är det liv jag valt.

Nu ska den här lite gnälliga mamman lägga sig. Senare än beräknat, precis som det här inlägget. Kram

Skriv en kommentar

Fint att dela detta. Det är mycket vanligt tror jag och det är nog en hel del som känner igen sig men inget man talar öppet om. En dag i framtiden, när ni har en annan vardag, hoppas jag att ni kommer prata om den här tiden och vara stolta över hur ni ändå fick ihop vardagen, kärleken och uppfostrade två barn. Och ta med er den styrkan framöver. Kram

Agnes L.
· Svar till Caroline Rosell

Caroline, klok som en bok. Och ja, det är så jag tänker. En dag ligger även det här bakom oss. ❀

❀

Agnes L.
· Svar till Isabel

❀ tillbaka. Tack för att du läste.

Kommentera