Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

November 2022

Den som säger att det är kul att baka med barn ljuger

Hårda ord så här på en söndag, men ack så sanna! Och ändå matas vi dag efter dag, helg efter helg och år efter år med gulliga tillrättalagda filmer och bilder där mammor och barn med tindrande ögon bakar ihop. Sociala medier är verkligen inte bra på det sättet. Du ser detta vackra tillrättalagda medan du själv knappt orkar med att barnen är med när du lagar middag bestående av makaroner och stekt falukorv. Vad skapar det för känsla hos en människa? Eller människa - vi pratar om föräldrar som sedan dag ett lärt sig att kalla det dåliga samvetet för en vän i mörkret. Vi behöver inte mer ångest.

Ska vi ta det från början? Jag är ingen Grinch utan jag förstår att barn tycker det är kul att vara med. Jag uppmuntrar det. Miriam var en fena på att göra sallad när hon var liten och Jacques skjuter fram pallen varje gång han ser mig i köket. Och jag övar på mitt tålamod. Förklarar, berättar, guidar, hjälper och försöker att inte tappa det när det inte blir som jag tänkt mig. För med barn blir det aldrig som du tänkt dig. Det blir alltid tvärtom.

Lägg till bakning. Bakning som kräver att du måttar rätt, väger rätt, jäser rätt och har rätt temperatur. Det går faktiskt att höfta med bakning men räkna inte med att du får ett bra resultat. Jag vill väga exakt, låta det jäsa, kavla, puffa och njuta av resultatet. När Jacques är med är det snarare så att jag håller fast vid ett halmstrå för att få det resultat jag vill ha.

Nu stoppar vi igen. Jag vill poängtera att jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG ger sken av mina känslor av total hopplöshet när jag bakar med kidsen. Dom får vara med så länge dom vill, jag ler lite stelt och låter dom hållas. Jag vet att dom kommer tröttna och snart lämna köket och baket.

FRIHET! Jag sätter i mina Soundcore från Anker i öronen, slår på en dokumentär och njuter av bakningen. Helt ensam, utan små kladdiga händer.

Puss

När barnet inte trivs på förskolan

Vi har ett dilemma. Jacques verkar inte trivas på sin nya förskola och det krossar mitt hjärta. Att höra hans lilla röst som säger att han inte vill gå till förskolan dagen efter, gråter och ber om att få stanna hemma.

Det värsta är också att Jacques ALLTID har älskat sin förskola. Ibland så mycket så att han kallade förskolan för sitt hem och frågade när han fick gå hem igen. Eller var besviken över att det var lördag och han inte fick gå dit.

Tyvärr lades Jacques förskola ner och en del av personalen och många av barnen flyttade till en annan skola i samma koncern. Lokalerna är fantastiska, egen kock finns, bra utrymme för utelek men det är också en väldigt mycket större förskola med flera avdelningar. Kanske är det just det som skapat Jacques känsla av otrygghet.

Jag har turen att inte behöva lämna men Stefan kommer ofta hem uppriven efter ännu en dag av desperat gråt från Jacques där han ber om att få följa med hem igen. Jag hade inte klarat av det.

Egentligen vet jag inte vad vi ska göra åt saken men blir det inte bättre till jul måste vi nog börja leta efter att byta till en annan. För det viktigaste i livet är just att skapa trygghet för sina barn och just nu är inte Jacques trygg nog.

Den känslan är vidrig.