Paniken sprider sig när Jacques hosta får honom att kippa efter andan och jag märker att han knappt får luft. Han blir också panikslagen, så rädd att han börjar gråta och desperat försöker få luft. Jag springer snabbt efter andningsmasken med inhalatorn men i min panik lyckas jag inte förstå att den sitter fel från början och jag försöker febrilt sätta ihop den. DET GÅR INTE!
Med Jacques i famnen går jag snabbt ut i vardagsrummet, ringer Stefan och frågar hur långt bort han är och får höra "30 minuter". Jag tänker för mig själv att det inte räcker. Att jag måste försöka göra något. Som tur är försommarnatten kall så jag bär ut honom på balkongen. Invirad i filtar blir andningen lättare. Från rosslande små flämtanden till ett mer väsande läte. Tänk dig ungefär som zombies i The Walking Dead.
Det är svårt att beskriva lättnaden i att se och höra sitt barn kunna andas igen. Så pass mycket att han kan ta in det jag säger. Att vatten hjälper i små doser. Vid varje hostning en klunk vatten. Sen igen och igen.
Pappan kommer hem. Fråga mig inte hur fort han körde men hem kom han, snabbare än 30 minuter. Han lyckas sätta ihop andningsmasken och Jacques får några motvilliga puffar. Det känns inte som att det hjälper men faran är över för den här gången.
Tänk om det kommer en gång när det inte är kallt ute, Stefan inte är hemma och andningsmasken inte hjälper?
Det var den tanken som fick Stefan att lyckas lösa en tid hos vår läkare idag. Säga vad en vill om vården men vi lyckas ändå få dom att ta oss på allvar till viss del. "Han låter bra" säger dom. Tur att jag inte var där. Då hade jag med iskall stämma sagt att jag gärna tar hennes nummer och ringer henne nästa gång när jag panikslagen mitt i natten försöker få honom att lugna ner sig nog för att få i sig vatten.
Vi fick med oss några tuggtabletter hem som kan lindra akut nästa gång. Hoppas inte vi kommer behöva använda dom.
Jag fruktar natten men fick en massa stöd och fina berättelser om andras barn som det blivit bättre för med åldern. Jag håller tummarna för det.
