Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Gnäll

Mammakroppens baksida

”Wow, kroppen är så fantastisk, tänk att den kan gå tillbaka så fort”. 

”När bebis kom ut började jag direkt med måltidsplanering.”

 ”Amningen gör att kilona bara rinner av mig”.

Det är så långt ifrån min sanning som det kan vara och djupt inuti mig själv känner jag en stark avundsjuka. Jag skulle också vilja glida igenom graviditetens kilon på en räkmacka men nej.

Tro inte på allt och förvänta dig inget utan var och en har sin graviditetsresa. Har du turen att kilona rinner av dig; grattis. Om inte, I feel you sister.

Det tog mig ett år att komma tillbaka efter min första graviditet och då tränade jag fokuserat både på egen hand och med PT när jag väl fick klartecken.Den här gången är det som att det brunnit i huvudet på mig och jag förväntar mig att tre månader efter förlossning ska kilona ha rasat av mig, huden dragit ihop sig och kroppen vara redo för bikini. Nej, bara nej. Istället så att i takt som magen krymper ökar hudgegget och jag känner mig fortfarande stel överallt. Tendens till hängmage? Japp, härligt med sommar och bikini då. Tur att jag investerat i inte bara en, utan TVÅ fabulösa baddräkter. 

Värt att berätta är också att jag under båda mina graviditeter gått upp en hel del i vikt, mellan 25-30kg. Första gången på grund av havandeskapsförgiftning (preeklampsi) men nu andra gången mycket vätska och 30 semlor i februari. Jag kommer få jobba hårdare den här gången med andra ord. Hurra!

Det pratas också mycket om kroppspositivism och vara stolt över magar, lår och kroppar. Självklart ska alla kvinnokroppar hyllas eftersom de är fantastiska och vi ser olika ut men jag kommer inte stå längst fram i bikini med hängmagen framme.

Jag kommer däremot peppa andra, dela med mig om mina svårigheter, vara ärlig i känslorna kring kroppen och att faktiskt inte vara nöjd efter graviditeten. Det betyder inte att jag inte tycker om mig själv, jag är fantastisk på många sätt men jag ser ändå ut som en knubbsäl just nu och det tänker jag ändra på. Jag pratar inte platt mage och väga 55kg som år 2007 men banne mig att vara stark som en oxe och kunna ha mina vanliga kläder igen. Jag är ju mamma och med det vill jag vara en förebild.

Som jag sa, det kommer få ta sin tid och nu under sommaren är fokus på att bebis ska lära sig sova, jag få ordning på min bäckenbotten så jag får börja promenera som motion igen och äta regelbundet. När träningen får ta plats igen kommer det vara lättare men allt handlar inte bara om mig.

Jag har en man, en dotter och en bebis som tillsammans med mig är en familj. Min familj, mitt allt.

Svidande sömnbrist - så här funkar det

Jag vet knappt hur jag ska börja det här inlägget. När en pratar om att skaffa barn är sömnbristen det enda folk tjatar om. Det och att "sova när bebisen sover". Lika puckat men ack så sant båda två. Innan vi går vidare vill jag att vi kikar på mina mirakel. Trots svidande ögon så är det ändå värt det, ni förstår det också när ni ser dom va? Kanon, då vågar jag säga sanningen.

Du som inte har barn tror att du förstår det här med sömbrist men du har ingen aning. Sluta himla med ögonen och småle. Jag säger som Hans Rosling: du har fel och jag har rätt. Du vet ingenting om sömnbrist.

Jag var också som dig förr. Hade en lång dag, gick på en AW som blev dansande på borden innan hemkrypning långt efter midnatt. Upp till jobbet på morgonen och du kväver en gäspning framåt lunch. Sen går du och lägger dig tidigt och sover ut dina timmar men pratar ändå om din sömnbrist med hela världen länge. Jag ÖNSKAR jag hade den typen av sömnbrist. Nu ska jag berätta om hur det är med sömnbrist när du har barn.

Sömnbristen

I nio månader bakar du bebis. Det börjar med illamående som övergår till en rosaskimrande period där du är snygg och rosig (om du har tur) för att sen när slutet närma sig ändra form igen. Nu blir du tung i kroppen, uppsvullen i fötterna, kan inte sova på rygg, är kissnödig jämt och sover lätt eller kanske får du sömnrubbningar och ångest inför tanken på att får barn och ligger vaken halva nätterna.

En natt går vattnet eller så blir du igångsatt, alla är olika. Du är fortfarande tung och rätt trött men tar dig igenom förlossningen som tar 16 timmar kanske. Här är du trött men nu kommer miraklet, din bebis. Du får oanade krafter och tröttheten glöms bort. Flera nätter ligger du bara och lyssnar på om bebisen andas. Du och din partner ser på varandra, ler och ger varandra tid för att vila men du väcks upp för att amma eller för att ge ersättning. Du känner att ögonen är lite torra men blinkar bort det med glädjetårarna över att vara MAMMA, wow!

Ni kommer hem, bebisbubblar vidare ett tag tills bubblan brister och verkligheten kommer in som en tung doft av bajsblöjor och sur mjölk. Här börjar du fundera över om när du ska få tid att sova. Bebisen sover helst bara på dig och axlarna värker och gamnacken är ett faktum. Kanske sover bebisen bäst i vagnen på långa promenader, vilket mys. Du tänker "Fuck alla dom som säger sov när bebisen sover" eftersom det är svårt att sova ståendes och gåendes. Du snittar på 1,5 timme i sträck och bebisen är nu 4 veckor.

Din snälla make ger dig en natt och du sover 6 timmar för första gången på länge. När du vaknar känner du dig dels oövervinnerlig och dels skiträdd för att tänk om bebisen inte överlevde utan dig. Det gjorde den. När nu maken gett dig en natt här och där och du har sovit 6 timmar 3-4 gånger så känner han att han har gjort sitt. Det är här brytpunkten kommer. Här kommer svidet och ögonryckningarna. Bebisen är lika söt som alltid men fan alltså, sömnbristen suddar ut och tar bort alla filter. Humöret skiftar, tålamodet är som bortblåst och smink behövs.

Nu sover du i snitt 2 timmar varje gång du somnar men kan komma upp i 4 om du har tur, ögonryckningarna försvinner inte, ögondropparna är en daglig kompis och du har svårt att koncentrera dig mer än 2-3 timmar i sträck. Kaffe dricks som vatten och du överväger de mest absurda sakerna. Här ska inga viktiga beslut tas. Tyvärr kan du bli kvar här ett tag så kämpa på, härda ut och ta hjälp om du kan. Kräv en till natt av sömn från din partner. Släpp all prestige om amning eller ersättning. Håller du på att städa och laga mat men orkar inte det egentligen slutar du med det nu och tar in städhjälp. Gråt när du är på BVC så tar de dig på allvar, prata med dina kompisar som har barn. Har du inga kompisar med barn så skriv till mig, jag lyssnar. Fucking bara överlev!

Ska det vara så här? När går det över? Hur klarar en av det?

Vet du, har du lyckats läsa ändå hit så vill jag säga: det finns hopp. Det går över. Jag vet knappt hur en klarar av det men du bara gör det. Jag brukar tänka så här: Vad är alternativet? Lägga mig ner och dö? Svaret är nej. Du klarar det. En dag blir det bättre. Kanske tar det 6 månader, kanske 18 månader men en dag vaknar du av dig själv.

Till dig som står på utsidan och kikar in i sömnbristens fula ansikte: var en kompis, köp en kaffe, pika inte om sötsaker, val av mat eller annat trivialt. På insidan har du en mamma som försöker överleva. Jag är den mamman just nu men det kan lika gärna vara du om ett par år.

Dåligt väder och sjukdom på semestern

Håll i hatten, här kommer ett gnällinlägg!

Den här semestern skulle vara den första ihop vi fyra som familj och tillsammans med mina föräldrar, bror och syster med familj. Det låter hur mysigt som helst eller hur? Vi skulle sola, bada, umgås, laga mat ihop och bara njuta av ett fantastiskt hus mina föräldrar hyrt med anledning av pappas 70-årsdag.

Allt började bra med fina dagar i Lissabon men sen blev jag sjuk och idag lördag är sjunde dagen jag är febrig, svullen i halsen och allmänt låg. Hurra verkligen och så flyger vi hem imorgon söndag.

50 % av semestern förstörd, 50 % av semestern då jag spenderat merparten av tiden i sängen med pappas födelsedag som undantag. Då var jag med hela dagen men då gav förkylningen mig en käftsmäll och jag blev riktigt dålig på kvällen.

För att göra den här sista veckan ännu bättre har det varit kallt, runt 16-17 grader, och regn hela veckan. Första natten i huset när bebisen vaknade för att äta vid 03:30 var det som att plocka upp en isbit ur spjälsängen. Vi har sedan dess bäddat med dubbla madrassen, tjocka täcken och filtar så nu sover han varmt och gott. Det är ju det knasiga med den typen av tjocka stenhus. De skyddar bra när det är varmt ute och ger svalka men är det kallt ute är det som att vara instängd i en fuktig grotta. TUR att huset är underbart och varmt kan rekommenderas att bokas, hojta för detaljer.

Nu är det utlovat sol idag och imorgon så jag tar min förkylning och lägger mig i solen för värma upp kroppen som blivit kall ändå in till benet. Hoppas den svenska sommaren levererar nu, annars längtar jag till att förhoppningsvis fira nyår på Zanzibar.

Portugal Förtjänar en ny chans av mig men det kommer ta ett tag vill jag lova. Först måste jag både bli frisk och tina upp.