Gnäll

Tvåbarnschocken slår till igen

Jag vill vara en snäll person, det har vi pratat om förr. Samtidigt vill jag inte vara en mjäkig person som folk kan sätta sig på. Det kan vara något av ett dilemma ibland. Jobbmässigt har jag lättare att hantera det med enda undantaget att jag inte har något tålamod och hatar dålig arbetsmoral. Då kan jag inte vara snäll. Fast det får nog bli en annan historia...

Jag vill också vara snäll mot min underbara dotter men för tillfället är det så otroligt svårt eftersom hon befinner sin i någon form av pre teen state och inte lyssnar på mig förrän jag har försökt säga till snällt fem gånger och sen skriker med min hårda hemska röst. Då blir hon ledsen och säger "Du är alltid arg". Jag blir knäpp. Min man blir också knäpp och han är så mycket mer iskallt elak än vad jag är. Jag kan liksom se att hon kryper ihop när han hamnar i samma stadie som det jag beskriver ovan. Det gör mig ledsen, Miram ledsen och även Stefan.

Tro nu inte att vi är elaka föräldrar utan vi kämpar på och påminner varandra om att Miriam är vår nummer ett, vårt bästa i livet, vår förstfödda. Det är bara slitsamt i livet just nu. Det kommer passera och tills det gör det så gör vi vad vi kan. Pratar med varandra, med vänner, med Miriam och försöker göra livet lättare.

Vi hade inte det här problemet innan vi fick Jacques så det har något att göra med att hela familjebalansen rubbades för Miriam + att det händer en hel del saker i skolan med vänner som kanske inte är så bra. Stackars fina Miriam.

Om du själv hamnar där vi är just nu så testa att dela upp er. Det fungerar bra för oss så idag ska jag och Miriam på bio och fika. Härligt!

;
Sjukdom och egoism

Hallå hej från sjukstugan i Gävle. Alldeles knäppt är det att jag - trots feber, huvudvärk och kraftig förkylning, tog mig till Gävle. Det var bestämt sen innan att jag skulle möta upp familjen här för att njuta av lite lediga dagar men med sjukdom i kroppen borde jag ha stannat hemma.

Min man behövde mig skulle kunna vara en ursäkt eller så var det helt enkelt så att jag kände mig skyldig som skickat upp honom till Gävle och sen kunde jag inte komma dit. Jag borde varit egoistisk och stannat hemma. Det var egoistiskt av honom att vilja att jag kom. Lite av ett dilemma som du säkert hör.

Jag älskar dock att vara hemma hos mina föräldrar. Det är fina samtal, god mat och den allra bästa av frukostar. Det är också här som jag verkligen har ro till att läsa. Lyxigt!

Resten av familjen är nu ute och njuter av våren medan jag ligger nerbäddad och scrollar sociala medier eller läser om vartannat.

Kram på er så hörs vi på andra sidan, även om det känns omöjligt nu vet jag att jag kommer bli frisk snart.

;
Sluta fråga tjejer om de är gravida!

Jag är så arg! Varje dag reser sig någon upp för mig i kollektivtrafiken eller frågar om jag är gravid. Jag vill inte bli påmind VARJE dag om jag tydligen numera är en tjockis. Fan alltså.

Varför är det en generell fråga som alla tydligen kan ställa? Är det ens en generell fråga eller är det bara jag som får den? Jag vill på riktigt veta om andra kvinnor som vet med sig att midjemåttet inte är 70cm längre har samma problem.

När det gäller mig själv har jag en teori och det är att jag inte ser knubbig ut i ansiktet utan fortfarande har rätt smala drag (inte när jag ler) så när folk ser min kropp förutsätter de iskallt att jag är gravid. Svaret är alltså NEJ, jag är inte gravid.

Vanligtvis kan jag hantera sånt och jag har ju valt att se ut så här, har både det jobbet jag har, intresset för mat och goda drycker + sover för lite. Det är inte synd om mig men idag kom alla känslor på en gång. Jag grät när jag var hos min PT, fick tårar i ögonen när jag berättade om när jag grät och var på väg att snörvla till en gång till men sen kunde min intellektuella sida ta över igen. Nu är jag bara arg.

Jag ser mig inte som ett offer men med min historia av trasigt kroppshat är det inte direkt upplyftande att bli påmind gång på gång att numera ser jag faktiskt ut på ett sätt som jag hade förfasat mig över i yngre dagar. Ung och dum ni vet. Nu är jag gammal och bitter.

Det enda positiva med det här var ändå att min skrivkramp släppte, om så bara för ett ilsket inlägg. Hörs snart. ❤️

 

;
Mer krönika än blogg

Jag förstår att du nästan ramlar av stolen när du ser ett inlägg till från mig på samma vecka. Jag vet, det är pinsamt hur dålig jag är på att uppdatera men jag kommer på mig själv att inte kunna lägga upp glimtar från vardagen utan hellre vill få ur mig grubblet och sånt. Filar just på ett inlägg om min jävla kroppsångest, ett annat om det här med att vara gravid och ett tredje om att jag i nästa liv ska bli pappa. Sen har jag även ett på G om Jacques och hans nio månader hittills.

Det kommer när det kommer men jag lovar ett inlägg i veckan med målet att få dig att tänka till lite. Vill du ha mer glimtar får du helt enkelt gå in på Instagram. Jag är Queen of Stories.

Puss!

Ps: måste börja be folk ta bilder av mig, tar bara taskiga selfies i hissen, så pinsamt...

;
Det här med att inte räcka till

Nu har det varit tyst här igen. Betyder det att jag legat hemma och rullat tummarna? I wish men det är snarare tvärtom. Att dagarna är fyllda av alldeles för många måsten och saker som ska göras. Ibland gör det mig knäpp att inte ha en enda dag utan planer men jag är vuxen och vill jag ha förändring så behöver jag jobba för att det ska bli verklighet. Istället går jag bara runt och inte räcker till. Jag avbokar event jag osat på, orkar inte packa upp väskor, dammsuga lägenheten eller fundera över vad som skulle behöva göras för att verkligen få lägenheten att bli det hem den förtjänar av oss. Tur att jag också har en man så att vi ändå inte lever på en soptipp.

Det enda jag orkar med ordenligt är att jobba, ge bebis uppmärksamhet och ta hand om dottern. Har du inte barn så är det här en inblick i din framtid om du väljer att skaffa barn. Prioriteringarna ligger alltid hos barnen, får du i en torr macka får du vara nöjd. Nu går jag på ett kostschema jag sköter ganska bra så mat får jag i mig.

Jag avskyr att inte räcka till. En vän till mig säger att jag lider av FOMO-sjukan och kanske har hon rätt men ofta tycker jag ju det är så nice att bara ligga hemma och ta det lugnt och scrolla igenom sociala medier och se vad andra gör. Problemet är nog hellre att jag vill göra allt och hoppar på allt jag kan. Ovan nämnda man blir tokig på mig, jag också för den delen men vet knappt hur jag ska sluta.

En av de saker jag faktiskt kommer sluta med är det roligaste jag har, något som ger mycket inspiration och får mig att känna mig kreativ. Tyvärr är det dock så att det alldeles för mycket tid. Om du är nyfiken på att veta mer om det, gå in här och boka biljetter. Jag ska lämna med en bang!

Nu ska jag sluta klaga över att inte räcka till och istället kämpa för att få det lite bättre. Håll tummarna för mig!

 

;
;