Mammatankar

Jag är en oskön person

Något jag verkligen gått runt och tänkt på den senaste veckan är mod eller att vara modig. Vad betyder det? Det började egentligen med att Annika som har hand om den holistiska delen av den mammaträning jag går på bad oss just fokusera på det: ”vad är att vara modig?”

Mod kan handla om helt skilda saker utifrån vem du frågar men hade du frågat min dotter hade hon säkert sagt något i stil med: klättra högt upp i ett torn, sjunga inför en massa människor eller säga ifrån när någon är dum. Just det sista är där jag hamnar gång på gång.

Mod för mig är att våga vara den som säger ifrån i sammanhang där det lätt blir obekvämt att säga ifrån. Kanske är du på ett event, bland människor du inte känner - eller känner alldeles för väl eller så är situationen så att du borde vara glad och skön. Där är jag modig, den som ifrågasätter, säger ifrån och visar vad som är okej och inte.

Jag märker själv att jag inte är så lätt att ha att göra med längre då jag säger ifrån så fort jag hör orättvisa, rasistiska kommentarer, anti-feminism och annat som lätt kommer från folk som är lite ”sköna” eller i sammanhang där det är en viss norm och det skojas om det som ligger utanför. Det kan också vara knäpp konsumtion, långa flygresor (klimatjobbig är jag också) eller människor som alltså inte märker att de är en del av en norm och sen vägrar tro på det och tror de är fördomsfria. Jag blir knäpp.

Just det här att inte vara en skön, härligt leende person längre (eller jag kanske aldrig varit det) skrämmer mig också men det går inte att vända om. Har du en gång börjat se orättvisor, hur klart allt är och hur hemskt människor beter sig är det den nya mallen.

Baksidan är att jag inte blir inbjuden till ”sköna” sammankomster på samma sätt och även om det svider i mig är det en konsekvens jag får ta. Jag har ett ansvar - inte bara för mig, utan för mina barn. Jag vill att de ska veta att de har en stark mamma som står upp för rättvisa, jämlikhet, feminsim, klimat och rätt och slätt riktigt jävla dåligt genomförda event. Livet är för kort för allt annat.

❤️❤️❤️

Klimatångesten

Inatt sov jag som en kratta då bebisen är förkyld. Förmodligen var det sömnbristen som fick skavet att äntligen komma upp till ytan och jag delade för första gången min ångest inför klimatet på Instagram och vilket gensvar jag fick. Vi är många som känner skavet, gör du?

Jag och alla vi som är vuxna nu har förbrukat vår klimatkvot och varje år förbrukar vi i Sverige 4,2 jordklot. Hör du hur fruktansvärt det låter? Varför gör vi ingenting? Varför låtsas vi som att det är normalt att FORTFARANDE flyga korsv och tvärs över jorden utan att tänka efter. Hur kan du sitta där och trycka i dig den stora feta entrecoten utan att vakna om natten med ångest. Vad är det för fel för oss? Hur kan vi be om ursäkt till våra barn sen? Förlåt oss, vi visste hur illa det var men vi ville sola näsan och kött är ju så gott.

Här behöver politiker runt omkring i världen gå samman och lagstifta, inte stryka lobbyisterna medhårs och låtsas att det regnar normalt och inte de farliga skyfall med översvämningar vi ser överallt. Istället fick vi galningen i USA och nu även galningen i Brasilien som har lovat att skövla det som återstår av Amazonas. Det är på riktigt, vi är illa ute.

Det är den här ångesten som äter upp mig inifrån. Samtidigt längtar jag efter solen, värmen och det enkla livet som en solsemester innebär. Jag scrollar nästan dagligen efter resor men bokar inte. Den onda cirkeln går runt och runt tills dess att jag glömmer bort det för en stund. Sen kommer den igen.

Jag vet att jag inte ensam om att känna så här och många engagerar sig men fem gånger så många skiter i det. Jag vet inte ens om jag tror mänskligheten kommer överleva det här.

Bilderna är från sommaren i Skellefteå, också en plats jag drömmer om men som går att ta sig till utan att flyga.

Det här med att inte räcka till

Nu har det varit tyst här igen. Betyder det att jag legat hemma och rullat tummarna? I wish men det är snarare tvärtom. Att dagarna är fyllda av alldeles för många måsten och saker som ska göras. Ibland gör det mig knäpp att inte ha en enda dag utan planer men jag är vuxen och vill jag ha förändring så behöver jag jobba för att det ska bli verklighet. Istället går jag bara runt och inte räcker till. Jag avbokar event jag osat på, orkar inte packa upp väskor, dammsuga lägenheten eller fundera över vad som skulle behöva göras för att verkligen få lägenheten att bli det hem den förtjänar av oss. Tur att jag också har en man så att vi ändå inte lever på en soptipp.

Det enda jag orkar med ordenligt är att jobba, ge bebis uppmärksamhet och ta hand om dottern. Har du inte barn så är det här en inblick i din framtid om du väljer att skaffa barn. Prioriteringarna ligger alltid hos barnen, får du i en torr macka får du vara nöjd. Nu går jag på ett kostschema jag sköter ganska bra så mat får jag i mig.

Jag avskyr att inte räcka till. En vän till mig säger att jag lider av FOMO-sjukan och kanske har hon rätt men ofta tycker jag ju det är så nice att bara ligga hemma och ta det lugnt och scrolla igenom sociala medier och se vad andra gör. Problemet är nog hellre att jag vill göra allt och hoppar på allt jag kan. Ovan nämnda man blir tokig på mig, jag också för den delen men vet knappt hur jag ska sluta.

En av de saker jag faktiskt kommer sluta med är det roligaste jag har, något som ger mycket inspiration och får mig att känna mig kreativ. Tyvärr är det dock så att det alldeles för mycket tid. Om du är nyfiken på att veta mer om det, gå in här och boka biljetter. Jag ska lämna med en bang!

Nu ska jag sluta klaga över att inte räcka till och istället kämpa för att få det lite bättre. Håll tummarna för mig!

 

Sluta med din mom shaming - jag mår toppen!

Tänk så provocerande det kan vara för folk att en mamma väljer att jobba även när hennes bebis är liten. Det är verkligen ingen som ifrågasätter en pappa som går tillbaka till jobbet efter 10 dagar men när jag säger att jag redan valt att börja jobba 50 % eftersom jag älskar mitt nya jobb märker jag att en del biter sig i tungan för att inte säga rakt ut vad de tänker. Intressant på ett sätt, sorgligt på ett annat. Det är 2018, inte 1818.

I Sverige är vi bortskämda med en generös föräldraförsäkring som låter oss vara hemma med våra barn i 1,5 år. Det är verkligen fantastiskt bra. Jag jämför med min gamla chef i USA som precis börjat jobba efter att ha varit hemma i tre månader. I en post på LinkedIn tackar hon sin arbetsgivare som gett henne en sån generös försäkring som lät henne vara hemma tre månader. TRE MÅNADER gänget. Dags att vara lite mer tacksam över att vi bor i Sverige tycker jag.

Tillbaka till dagens mom shaming. Den är listig ska du veta. Den kommer i olika former så det gäller att vara som en ninja och kunna parera. Det sjukaste är dock att det nästan uteslutande är andra kvinnor och mammor som är skyldiga till mom shaming. Jag brukar säga att "den dagen veganer sluta bråka om vad som gör en till en riktig vegan eller inte kommer de ta över världen" och lite så känner jag med kvinnor också. Varför denna ragatalek, kan vi inte bara ta hand om varandra? Jag menar oavsett om du väljer att börja jobba tidigt, vill träna dig iform direkt, fortsätta vara mjuk länge eller helt enkelt väljer att ta ett glas vin ska det vara okej.

Jag tänker fortsätta vara stolt över att jag kan kombinera jobb med att vara mammaledig, för mig är det ren och skär lyx. Tänk vissa dagar får jag ta på mig big girl pants och andra dagar rullar jag vagnen mot parken med båda barnen iklädd första bästa trasan jag hittade hemma.

Det enda båda dagarna har gemensamt är min lyx som är att gå och fixa ögonfransarna. Känner mig som en ny människa och slipper sminka mig. Jag går hos Helena på Perfect Beauty, rekommenderas varmt! Och spana in mitt nya läppstift, MAGI!

Nybliven mamma? Snart vaknar Tradera-monstret

Jag vet knappt var jag ska börja men alla morsor som har fått barn (och som är okej med second hand) kommer veta exakt vad jag pratar om. Jag pratar självklart om fenomenet Tradera. Monstret som smyger igång runt den tiden som du själv låtsas börja känna dig lugn efter att ha fått barn (lugn blir du aldrig igen, du har fått barn) och helt plötsligt inte bara sitter och tittar på din bebis. Tummen vill ha någonting att göra.

Sociala medier i all sin ära men så kul är det inte att scrolla igenom andra människors liv hela tiden. Kanske behöver du också en ny amningsklänning eller bebisen ett par tossor. BANG, det är då det startar. Jag kan ärligt talat inte förklara det men behovet att buda, vinna, betala och sen vänta blir som en sport. Allt är kap enligt dig, din partner håller inte med men tänker ändå att det blir nog bra.

För mig gick det så långt att Miriam blev förvånad om det inte var ett paket väntandes i brevlådan.

Några av fynden under den här perioden:

  • Ett babysäte till flyget (totalt värdelöst)
  • Ett flertal solhattar till bebis
  • UV-kläder till Miriam
  • 5 par knytblusar till mig själv (en passar)
  • Ett par kilklackssandaler (tårna glider ur)
  • Två par badskor till Miriam
  • Japp, jag sa TVÅ par.
  • Ungefär 73 miljoner amningsplagg (25 % använde jag)
  • Klädset till Miriam i oändlighet
  • Inga badskor har ännu använts
  • Sjukt fula urtvättade amningsbh-ar

Listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet men det räcker nu.

Antalet grejer jag sålt på Tradera: 1.

Antalet saker jag gett bort eftersom jag inte orkat att sälja vidare: alla andra grejer...

Vad är då lösningen när monstret kommer? Bit ihop och sätt ett tak på vad du får spendera och var medveten om vad som sker. Messa din partner, ingen kommer tycka det är ett lika bra KAP som du.

Varmt lycka till!