På sistone har jag och min beloved iphone börjat glida isär. Vi som en gång var ett. På sistone när jag lämnat mitt hem för att gå till jobbet på mornarna så har jag många gånger när jag kommit halvvägs kommit på att jag glömt luren hemma. Då har jag vänt om och hämtat den, bett om förlåtelse och sen vart snäll och ringt med den hela dagen. För att kompensera typ.

 

Idag glömde jag den totalt. Jag sitter på jobbet nu och inser att min baby ligger kvar därhemma. Man kan tro att en lite lätt panikångest kan tänkas bryta ut. Men det känns bara befriande. Säkert som att lämna sin gnälliga unge på dagis. Lite separationsångest men också jävligt skönt.

 

Tiderna förändras. Jag kom att tänka på en sak som jag tänkte på häromdagen: Kan man fortsätta vara analog i en digital värld?

Skriv en kommentar

tack för sällis igår!

Kommentera