Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Att förlora någon

Idag är det tre månader sedan du tog dina sista andetag. Dom var ansträngda, för du hade ont, du och dina snart 105 hundår var klar med livet. Men vilket liv du hade. Jag valde ut dig, du var den mest energiska, glada och lekfulla valpen - jag visste att vi hörde ihop. Sen dess har du varit en del av mig, och jag fruktade att dagen då du inte skulle finnas mer skulle komma, för jag skulle bli kvar ensam. Men vad kunde jag önskat mig mer, än att du fick bli gammal, och må bra in i det sista. Ibland glömmer jag att du inte finns, men på så sätt kommer du alltid finnas kvar. Jag ser dig framför mig när jag går promenader, jag känner din päls mot min hud när jag sitter i soffan och jag ser dig tigga mat under bordet när jag äter. Du hade en så fin förmåga att veta om man var sjuk eller ledsen, då kom du fram till sängen och ville visa ditt stöd. Du borrade in dig i min famn och kunde ligga där i flera timmar tills det kändes bättre. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, men du kommer alltid att finnas med mig.

Min fina Alfons, älskar dig för alltid.

Idag är det exakt tre månader sedan min älskade hund Alfons gick bort. Det är så svårt att ta in döden, den är absurd. Jag kan bli så arg, jag vill bara knäppa med fingrarna och få tillbaka honom.

Jag fick Alfons när jag fyllde 12 år, och sen dess har han varit min bästa vän, min bäbis, mitt allt - en del av mig. Han var en otroligt stor del av hela familjen och sorgen i att han inte finns längre går inte att beskriva, saknaden är enorm och ibland outhärdlig. 

Trots att man de senaste åren förstått att han började bli till åren går det inte att ta in vad som skall hända. Situationen går inte att förbereda sig på, ännu mindre smärtan. Alfons har i stort sett varit frisk, pigg och glad. Han hade ett starkt psyke och en stark kropp, vilket har hållit oss optimistiska, men någon gång ska det ske. ​Men det finns en glädje i att han levde in i det sista, och slapp vara sjuk eller lida.

De sista dagarna i hans liv blev ganska traumatiska och läskiga. Det är hemskt att få vara med om, det är det det värsta och mest hjärtskärande jag upplevt. Efter blir det väldigt tomt, och chocken man varit uppe i byts ut till panik och ångest. Sen förvandlas det till sorg och saknad, något jag alltid kommer behöva leva med. Men jag kan prata om honom och bli glad och skratta, det är viktigt att få prata om det, och aldrig glömma.

Det jag finner tröst i är att Alfons finns leva ett långt, hälsosamt och lyxigt liv. Han har varit och är så älskad. Han har fått leva granne med skogen, en av hans absoluta favoritplatser. Där fick han gå fri, nosa och leka. Annars ville han helst ligga i knät på någon i familjen, eller äta - men det var viktigt att alltid få vara med, vara nära. 

Han har inte haft några större olyckor eller sjukdomar, och han har blivit äldre än vad många får bli - jag är så tacksam för det. Det var hans tid nu, han blev nästan 15 år, 105 hundår. Men jag kommer alltid att sakna alla våra stunder tillsammans. Du finns alltid med mig min älskling, alltid. 

Jag vet att det finns en del som inte vill förstå, inte förmår förstå, att sorgen efter en hund kan vara lika stor som efter en människa. Jag har insett att det inte är någon idé att försöka övertala er att förstå, men jag skulle be er att försöka vara förstående. Om ni känner någon som förlorar ett husdjur, visa respekt och att ni finns där - det är allt ni behöver göra.

Skriv en kommentar

Agnes L.

Håller med Linn. Vi människor skulle behöva bli bättre på att vara där, nära och bara lyssna. Inte försöka förstå eller förringa. Sorg är sorg.

Kram till dig.

Linn W.
· Svar till Agnes L.

Kärlek! <3

Så fint Linn❀❀❀

Linn W.
· Svar till Anne-kristine

<3 <3 <3

Så vackert skrivit. Vilken tur att ni valde varandra. Han finns kvar djupt in i själen och hjärtat. Livet är en gåva. Vi kan planera men inte kontrolera. Tacksamhet för det jag har och det jag har haft. â€ïžđŸ™đŸŒ

Linn W.
· Svar till Antoinette

Fint skrivet, tack <3

Så fint skrivet! Förstår precis!

har varit med om samma sorg några gånger, det blir lättare med tiden men minnet o saknaden finns alltid!

Ser att du blivit en fin o känslosam människa för jag hade förmånen att få hålla dig närbdu bara var nån månad gammal då jag jobbade med din pappa och senare med din mamma!

Kram Christina

Kommentera