TANKAR & KÄNSLOR

Jag har precis kommit hem från Unga Astrid. Jag älskar när man har lägre förväntningar på en film än vad man borde ha, då blir det alltid en positiv upplevelse. Förutom att vara underhållande så är filmen om unga Astrid så rätt i tiden, och Astrid, som trots att hon är lite tokig och galen (kanske också just därför hon blir så framgångsrik) har en väldigt inspirerande historia. Jag är ju väldigt blödig när det kommer till film, så det var mer än nära till tårar fler gånger än en. I slutet, när några barn sjunger låten "Springa" till Astrid vävs allt ihop, och jag kände att filmen bidrog med både styrka, mod och sentimentalitet. Tänk att en film kan påverka så mycket, precis som böcker, därför tycker jag personligen att det är så viktigt att man ser och läser, lär sig, tar del av historia och vågar utvecklas framåt.

Springa, våga springa
Genom döden in i livet
Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset

Passa på att leva, ta för dig
Känn att sommaren den är din
Passa på att leva, ta ett steg fram
Eller baklänges om du vill
Passa på att leva, stå mitt i det
Möt upp stormarna med ett skrik

Springa, våga springa
Genom döden in i livet
Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset

Den här texten speglar mig och mina känslor ganska mycket, mina tankar består till stor del av mod, att gå sin egen väg, leva sitt liv, våga tro på sig själv, vara stark, vara svag, lycka, framtiden. Ane Brun sätter ord på mycket av det som försigår i mina hjärna här.

Jag älskar att läsa, men som jag nämnt tidigare har jag varit riktigt dålig på det i år. Under somrarna brukar jag avverka säkert 10 böcker, men i år lyckades jag bara med en. Under året har jag dock lyckats starta väldigt många: Omgiven av idioter, Kärlek på allvar, Störst av allt, Kärlekens väg för att nämna några, men jag lyckas inte avsluta dem. Jag kan komma på långa ursäkter, men mest handlar det nog om att jag inte kommer ner i ro.

Helst läser jag deckare, romaner eller psykolgiböcker - alla har sin charm. Jag älskar att slukas av spännande mordgåtor, jag lyckades faktiskt läsa ut en bok i våras då den helt enkelt inte gick att släppa taget om. Ni vet när man läser en sida så fort man får en minut över? Det var Stalker av Kepler, det är den obehagligaste men bästa deckaren jag läst. Rekommenderas varmt, men OBS! läs den inte själv i ett hus på landet eller liknande.

Romaner kan också vara helt fantastiska, som One day som är en av mina favoriter.

Jag håller alltid ögon och öron öppna efter intressanta böcker inom psykologi och hälsa. Det är helt fantastiskt att läsa en bok som man verkligen känner ger en något och som man lär sig, som Hemligheten som jag nämnde i ett inlägg här om dagen.

Ovannämnd bok; Kärlekens väg av Alain Botton har innan jag ens läst ut den blivit en av mina favoritböcker, tillsammans med Jag är inte perfekt tyvärr av Michaela Forni. Jag tänker ofta på det jag läst i dem, och kan nästan använda mig av de i livet, ibland går jag tillbaka till vissa kapitel eller sidor och läser om dem när jag behöver.

Här följer några utdrag ur dem:

En bok jag hade hoppats jag skulle börja läsa vid det här laget är Ett litet liv. Jag har velat läsa den otroligt länge då folk pratar om den på ett sjukt sätt. Har sett framför mig hur jag kurar ihop mig i soffan med ett glas rödvin. Folk har blivit helt tagna och gråtit floder, så spännande. Kanske får det bli en bok för julen.

Jag tror att mycket i mitt liv kretsar kring trygghet, både privat och i arbetslivet. Känner jag mig otrygg kommer jag ur balans, och mår ganska dåligt. Det kan vara allt ifrån att flyga vilket jag är väldigt rädd för, befinna mig långt hemifrån eller gå hem själv i mörkret på en enslig gata till att känna mig osäker på en relation, ifrågasätta någons motiv, fundera över vad någon tycker om mig, känna att jag presterar dåligt eller vara rädd för att förlora någon eller något jag älskar.

Vi går ju alla igenom olika perioder i livet, jag upplever att de pågår såväl veckovis, som månadsvis och årsvis. På en veckobasis kan det handla om humör, hormoner, människor man möter eller att man bara har en dålig dag. Sen upplever jag att man månadsvis går igenom lite olika flow, vissa månader är livet helt fantastiskt, man har medvind, är med om massa roliga saker, livet är ganska najs och man är glad. Sen kan det komma en period där man ifrågasätter allt, känner sig nere och trött. Vissa månader går man igenom utan att man reflekterar speciellt mycket över huvudtaget, man bara är, likgiltig och lugn.

Det kan vara snabba kast, så väl dagligen som månadsvis... och ibland susar åren förbi utan att man hann stanna upp. Att gå från att älska livet fullt ut till att känna att allt är lite kämpigt behöver inte ta lång tid, men det är nog så livet måste se ut. Mycket är såklart vad man gör det till, hur man väljer att se på saker och att se till att göra det man själv har makten till, för att vara nöjd och tillfreds. Ibland, är det såklart också så att yttre faktorer spelar roll, sådant som vi inte kan kontrollera. Någon vi älskar blir sjuk, det är mycket på jobbet eller att man är olyckligt förälskad.

Sedan jag började uppleva ångest för några år sedan (jag fick min första panikångest-attack i London utan att veta vad i h*lvete det var) har jag periodvis gått hos en psykolog, ibland med klara motiv och mål, ibland för att utvecklas, utforska, förstå mig själv och andra, bli en bättre människa och kunna forma det liv jag vill ha. I samband med detta började jag även läsa mycket böcker inom hälsa och psykologi, jag minns starkt att Hemligheten var en revolutionerande ögonöppnare för mig. Jag var i en period av förändring, och insåg att vi människor aldrig är färdiga. Vi är i konstant rörelse, och för att vara den bästa versionen av sig själv måste man vara villig att utvecklas. Detta kan vara obehaligt, för man tvingas inse att man inte bara har bra sidor, utan också vissa man behöva jobba på - delvis för sin egen skull, men i vissa fall också för andras. Folk som säger "jag är så här" är bland de ocharmigaste jag vet, vi är alla på vårt sätt, det betyder dock inte att vi kan bete oss hur vi vill, och ha det som argument - i alla fall inte om vi vill bli omtyckta.

Hur gör man då när man går igenom de mörka perioderna? Hur hittar man ljuset? I samband med den perioden jag nämner ovan - vilket jag bara kan tolka som ett resultat av psykolog-timmar och läsning - började jag forma ett slags tillförlit till livet. Vissa skulle kanske kalla det naivitet, gör det, men jag tror på att livet blir vad man gör det till. Sen tror jag även att mycket händer av en anledning, och det som ska ske kommer att ske. Är det något jobbigt, kommer lärdomen av det vara meningen. Jag minns att jag dejtade mitt ex, och det var lite oklart om det någonsin skulle bli vi, jag började nog tappa hoppet, men så lutade jag mig mot att allt skulle bli bra. Jag vägrade tro något annat än att livet hade mig om ryggen, jag tänkte att det här kommer att lösa sig. Då var det som om jag slappnade av, jag kände mig trygg i den känslan, varken stressad eller nervös.

Det sättet att tänka, kalla det verktyg eller om du vill va sån; fjanterier, har varit en stor del till varför jag psykiskt klarar mig igenom de jobbigare perioderna bättre idag. Det flyttar inte berg, men mitt mående blir mycket bättre. Jag kan älta något hundra gånger, ifrågasätta saker, känna ångest, men när det blir för mycket tänker jag att det här kommer går bra, det är klart det kommer gå bra, och så vänder jag det oväntade som kan upplevas läskigt, till något spännande istället.

Jag väljer att lita på livet, jag kan inte se det på något annat sätt än att det kommer att gå bra. Det kommer va tufft, säkert förjävligt vissa stunder, men det kommer att gå alldeles utmärkt. Och med den inställningen, kommer man se till att det blir så.

Hur gör ni? Har något verktyg i livet som ni tar fram?

När jag flyger vill jag helst försvinna in i mig själv, eller någon annan. Har jag resesällskap får denna gärna babbla på om allt möjligt, och jag brukar meddela att även om jag inte ger så mycket respons så lyssnar jag, och det hjälper mig tänka på annat. Reser jag själv, gäller det att vara förberedd: hörlurar in, podcast på. Tidning i knät, och gärna en hoodie över huvudet som skyddar från in- eller utsikt. Jag vill försvinna in i en värld som inte påminner mig om var jag befinner mig, blir jag nyfiken och börjar se mig omkring för mycket kan de plötsligt gå upp för mig var jag är. Samma sak om det är turbulens, då blir det så tydligt att jag sitter i ett flygplan flera tusen meter upp i luften. 

Starten är den absolut mest kritiska för mig. Minutrarna innan är bara en lång väntan i limbo, strax kommer man höra motorerna sätta igång och känna stolarna vibrera innan de lägger i full gas. Där och då känner jag att jag har en fot på jorden, och en i luften. Men nu är det försent att ändra sig, det är bara att gilla läget. När planet lyfter är det av min erfarenhet oftast lite skakigt, ibland mycket, och här blir det ofta att jag blundar, lutar huvudet i en hand och höjer volymen på mobilen. Lite som när man yogar och mediterar försöker jag försvinna in i mig själv och här och nu, inte riktigt existera. 

När jag skriver detta sitter jag på min andra flight för dagen, jag har mellanlandat i Oslo på väg till Nice och alltså behövt göra allting två gånger, det är lite av en KBT-utmaning för mig ska jag säga, men jag klarar det. Under starten såg jag ut precis som jag beskrev ovan, men jag har glädjen att sitta på första raden längs med gången (passar mig bra att inte se ut för mycket) och för någon sekund tittar jag upp och möter flygvärdinnans blick. Hon måste ha sett mig och anat att jag är flygrädd, för hon ger mig det vänligaste och mest betryggande leendet vilket går rakt in i hjärtat, och jag känner mig faktiskt 50% lugnare. 

Jag flyger SAS Plus, och även om det inte är en lyx jag kan unna mig varje gång, gör allt som förenklar; som fast track, SAS louge och att få sitta längst fram, att jag blir lite lugnare. Allt runt omkring att resa, att ta sig till flygplatsen, vara på flygplatsen, och såklart flyga är stress för mig, kan jag göra den processen så trygg och lyxig som möjligt så är det något jag vill prioritera i livet. Jag väljer alltid att boka med ett flygbolag som jag litar på, även om det betyder en dyrare biljett. Det är värt alla dyra handväskor eller potentiella spontantköp för mig. 

Jag blir också ganska stolt att jag trots min flygrädsla faktiskt flyger så pass mycket som jag gör, och själv. Att jag inte begränsas av det, utan utmanar min rädsla.  

Jag avundas er som älskar att resa, eller vars största problem är att bli uttråkad. För mig innebär en flygresa sömnlösa nätter, panikångest, katastroftankar och en hel del tårar. Jag FATTAR INTE hur man inte kan tycka att det är läskigt? Det är ju en helt absurd grej att vistas i luften på det här sättet. Samtidigt är det såklart fascinerande, och fantastiskt. 

Vid lunchtid landar jag i Frankrike och sedan väntar en härlig dag med 27 grader i Nice. Imorgon bitti bär det av mot Provence!

Häng med via Instagram: @linnww

Den här veckan fick bloggen ta stryk. Som jag antydde i mitt Monday mood-inlägg hade jag mycket att göra, och det blev mer än jag anat. Vad är det med det här året? Allt ska tydligen hända. Jag hade tänkt göra ett längre inlägg om allt från veckan som gått, men jag får ta det imorgon. Jag skriver detta, natten till måndag kl 01.57, från Huddinge sjukhus. Kanske inte behöver nämnas, eller så gör det det. Det var ju det här med att dela med sig. Jag får skriva ett annat inlägg om det.

Veckans mående: 

Instabilt. Jag har mått sådär senaste veckorna, känt av typiska PMS-symptom - jag har dock inte riktigt, vad jag vet, haft PMS speciellt mycket i livet, i all fall inte på en och samma tidpunkt varje månad, så kraftigt som jag känt av nu. Om det är det vet jag inte, men jag har låg energi, känt mig orkeslös, hänging, haft huvud och magvärk, känt mig låg, ledsen, arg, irriterad. Det började släppa den här veckan, thank god, men jag har en del annat, faktiskt konkreta saker som ligger och trycker på och skapar stress och oro. Jag mår helt enkelt inte bäst just nu, men så är livet. Samtidigt händer det väldigt mycket kul, jag önskar bara att min energi var med mig. Men jag kämpar på, nästa månad kanske blir awesome!

Veckans godaste måltid:

Mat har blivit sekundärt just nu, jag minns inte senaste jag åt på ett sådan sätt som bara måste vara enkelt och gå fort, något som också bidrar till sötsug. Men står nog mellan min frukost på Riche, lunch på Ling Long eller middag på Poké Burger.

Veckans jobb:

Vet inte ens var jag ska börja. Det är mycket nu, det är kul, jag är glad och tacksam, men det är mycket nu! Nystart betyder alltid full gas, det händer något hos allt och alla. Vi firade Thatsups 10-årsjubileum där jag är redaktör, vilken fantastisk resa Adam som är VD och grundare har gjort! Jag är så glad för att få vara med på den, och just nu skulle jag säga att vi är i en spännande utvecklingsfas. Jag har haft ett utvärderingsmöte med Michaela Forni som jag frilansat för under sommaren, det var väldigt mysigt och framför kul att höra att hon var så nöjd och att det gått så bra! Jag har fått två roliga samarbeten framöver, det ska bli spännande! Håller även på med vad jag hoppas kommer bli en superhärlig intervjustory till ett modemagasin. Och den här veckan väntar två spännande möten om eventuellt nya projekt... 

Veckans klädesplagg:

Det får bli mina svarta, mjuka och åtsittande träningsbyxor. Jag har levt i dem när jag inte behövt visa mig lika representabel. Har börjat fundera på om man skulle kunna styla dem fashionabelt på något sätt?

Veckans jobbigaste:

För att välja ett ytligare spår, vädret och klädsel! Är det sommar? Är det höst? Detta ställer till det för mig och slutar ofta med att jag får katastrofala eftersvettningar när jag cyklat för at rush har för mycket på mig, eller så fryser när solen går i moln för att jag har för lite på mig. Eller mitt sammanbrott efter tre timmar på Mall of Scandinavia? There were tears.

Veckans bästa:

Söndagens samtal. Jag fortsätter att skriva i kod och får återkomma på den här punkten. 

Veckans låt:

Celine Dion - I’m alive

Det snurrar otroligt mycket i min hjärna just nu. Tankar, känslor, stress. Jag delar ju inte med mig allt i bloggen, men jag reflekterar mycket kring om jag borde göra det. Jag älskar att läsa om när andra delar med sig, eller helt enkelt bara säger som det är. Jag är en person som annars öppenhjärtligt gärna delar med mig, det finns få ting jag inte kan tala om, och att skriva om det är teraputiskt. I mina mobilanteckningar kan man hitta en hel del... men att skriva om det på bloggen kräver ändå eftertänksamhet. Vad kommer ni tycka? Hur kommer jag framstå? Tänk om ni inte gillar det? Hur kommer min familj känna? Arbetsgivare? Folk i mitt nätverk? Vänner? Samtidigt tror jag väldigt starkt på att uttrycka vem man är, vad man står för, vad man går igenom, känner, tänker - det är ju så jag hamnat där jag är idag, och det känns som att man skall våga uttrycka sig utan att bli dömd.

Anledningen till att jag inte gjort det är för att det (som det så ofta är i livet) är andra inblandade, och jag vill inte att någon ska känna sig utlämnad. Jag har både pratat med Agnes (min fina bloggkollega) och läst hennes öppna inlägg på ämnet, och är helt överens med henne om vikten av att vi delar saker med varandra, pratar, är ärliga. På så sätt kan vi hjälpas åt, och må bättre.

Skulle ni vilja ha mer öppna inlägg? Kommentera, så ska jag fundera över hur jag skulle kunna göra detta på ett bra sätt.

Jag har haft svårt att komma ner 100% i varv den här sommaren, jag har svårt att läsa ut böcker (brukar vanligtvis streckläsa 5-10 st varje sommar) och bara slappna av. Jag har svårt att inte jobba, min hjärna går på högvarv och kommer alltid på saker jag borde göra. Mitt jobb innebär ju också idag att jag alltid jobbar lite grann, även om det betyder att jag kan jobba från landet, båten eller på semester utomlands. Det är svårt att ha helt ledigt när man inte jobbar måndag till fredag, nio till fem - ofta sitter jag och jobbar sent på kvällarna (för att jag skriver och producerar som bäst då) men jag älskar också det! Det är ingen annans "fel" än mitt eget, och jag vill verkligen inte ha det på något annat sätt.

Jag vill prestera hela tiden, alltid finnas tillgänglig, vilket gör det svårt för mig att stänga av och bara känna att jag inte måste svara eller göra något. Men det är inte så lätt eftersom min hjärna vill något annat, och dessutom tycker jag att det är roligt! Det kommer några idéer i timmen, ett par ”just det” som måste göras, en bild som borde redigeras och ett blogginlägg som hade vart bra om jag skrev. Jag vill betona, jag älskar det jag gör och jag vill inte ha det på något annat sätt, jag är så glad, tacksam och stolt över där jag är idag (och det jag jobbar mot). Stressen ligger hos mig, min förmåga att inte kunna koppla av när jag faktiskt borde, stänga av hjärnan och vara i nuet, och det behöver jag ta makten över.

Jag är en kontrollmänniska, och mår som bäst när jag har översikt, därför är det bra för mig att ha en plan, struktur och ett organiserat kaos (jag är inte så mycket perfektionist). Jag drivs av idéer, och att få saker och ting gjorda. Jag älskar känslan av att kunna checka av, komma vidare, vara effektivt. Tänkte därför försöka strukturera mig under veckan, och startskottet går i och med att jag delar med mig av dessa tankar och anteckningar samt min att göra lista här i bloggen. Kanske blir jag extra motiverad då!

MIN ATT-GÖRA-LISTA:

Gör ett collage
Henrietta skrev att hon under en punkt i livet gjorde ett collage över hur hon ville att hennes liv skulle se ut, allt ifrån jobb till bostad och kille. Detta lät inspirerande, eller åtminstone väldigt roligt! Jag älskar collage, jag har flera pärmar med utklippta tidningsbilder och jag klippt och klistrat med. Numera blir det mer digitala collage, men hur som kan en moodboard verkligen demonstrera hur man vill ha saker och ting...

Gör en lista
Om collage visuellt får bli min målbild, så vill jag parallellt skriva upp saker jag behöver göra, vill göra, och önskar åstadkomma. Jag lever mitt liv efter listor, men ofta mer kortsiktiga, det är så jag strukturerar mig. Så varför inte strukturera upp livet? Älskar listor!

Säg saker högt
Berätta för folk i min närhet om mina ambitioner och drömmar och våga dela med mig av saker med folk jag stöter på! Man vet aldrig vad det kan leda till. 

Träning
Jag har gett mig själv till 1 september, sen är det dags. Jag har sagt upp mitt medlemskap på gymmet jag gick till, och ser mig nu om efter något nytt. Varit lite sugen på Fitness Collection, någon som har erfarenhet? Men tills dess, promenera! Trots att jag älskar att promenera i naturen har min låga energi (och de höga temperaturerna skall tilläggas) gjort att det inte blivit av nästan alls. Just do it!

Rutiner
Detta är A och O i livet för en som mig. Även om det inte finns något bättre än att lulla runt i pyjamas eller bikini hela dagarna, äta lunch till frukost och dricka vin om kvällarna så får det sina konsekvenser. Det räcker nog med att återinföra lite tider som när man äter frukost, lunch och middag, ta upp mina ”spa sundays” igen där jag får rå om mig själv och min kropp och tänka lite mer kosten, byta ut en glass om dagen mot frukt och smoothies.

Bostad
Boka in möte med min mäklare. Om allt går som jag vill ska jag sälja min lägenhet och köpa ny. Hoppas.

Garderoben
Jag har varit väldigt duktig med att rensa min garderob det senaste året, mycket tack vare att jag flyttade från villa (där det inte finns någon hejd på hur mycket man kan få plats med) till stan för två år sedan. Men mest har jag kommit till insikt om att jag vill ha en minimal garderob. Jag vill att valet att kläder skall vara superenkelt på morgonen, jag vill veta vad som hänger i min garderob och jag vill bara ha plagg jag älskar, det vill säga: vita skjortor, mjuka tröjor, sköna jeans, snygga boots, skräddade kavajer och baskläder i kvalité. Det är dags för ännu en rensning och försäljning, håll utkik här eller på Instagram om du är intresserad av att fynda!

Karriär
Jag behöver sätta mig ner och ha en konferens/workshop med mig själv. Hur kan jag bli bättre på det jag gör? Vad behöver jag förbättra? Vad vill jag göra mer av? Vad är mina mål? Här ingår även bloggen! Ni får gärna kommentera om det finns något ni vill se mer/mindre av eller om ni har några speciella önskemål. Jag behöver få en överblick och skapa någon slags strategi för mig själv. Jag är ju även redaktör på Thatsup - finns det något ni skulle vilja se mer av där?

PS. Jag har korrat detta inlägg säkert 20 gånger men varje gång jag ska spara så blir det problem (error) - hoppas därför ni har överseende med om ni hittar en fel, men så är ju detta en blogg också.

Hur ser din morgonrutin ut? Eller hur önskar du att den såg ut? Om du har möjlighet att bestämma över den helt själv, det vill säga om du inte skulle behöva vara på ett ställe en speciell tid majoriteten av dagarna, hur skulle den då se ut?

Jag har skapat mig ett liv idag där jag har hyfsad kontroll över hur mina mornar och dagar ska se ut, vilket är en lyx få för unnat. Jag är och har aldrig varit någon som är i god tid, jag är en sann tidsoptimist och på mornarna maxar jag det. Jag skippar frukost, duschar kvällen innan och struntar i att sminka mig för att få de där extra minuterna innan alarmet ska ringa. Jag tar cykeln i sista sekund eller bussen som kommer fram precis på håret i tid, om inte försent. Jag är så här, men sen har jag också tacksamt varit på arbetsplatser som inte värdesätter att du är på plats ett exakt klockslag, utan som istället vill se att man gör sitt jobb. Många gånger sitter jag istället kvar sist, eller så tar jag med mig jobbet hem - det så jag föredrar att ha det. Jag värdesätter inte heller lunch och fika på samma sätt, jag gillar att jobba effektivt och tar inga längre pauser förutom att gå på toaletten eller hämta en ny kopp kaffe. Vissa dagar äter jag framför datorn, andra tar jag långlunch. Självklart är jag punktlig när det gäller viktiga möten eller liknande, jag vill alltid visa respekt och att jag bryr mig genom att dyka upp i extra god tid.

När jag däremot är ledig eller inte behöver ställa klockan, så vaknar jag självmant innan nio och har energi. Att sen få gå upp, sätta på nyhetsmorgon och laga en god frukost för jag självmant har aptit (jag har inte det när klockan ringer) är min dröm. Scrolla igenom Instagram, mejlen, läsa lite bloggar och uppdatera mig på de senaste nyheterna blir sedan min inkörsport och brygga in i jobbet, det är mitt sätt att vakna och aktivera jobb-hjärnan. Mitt absolut bästa flow kommer inte förens på eftermiddagen dock, eller sent på kvällen - då skapar och producerar jag som allra bäst.

Idag har jag hemmakontor. Jag har lyssnat på Kaj Linnas sommarprat - ett litet sidospår bara: hua vad rättsväsendet skrämmer mig, tänk om man skulle bli felaktigt anklagad för mord bara för att någon galen människa säger så? Och rätten tror på denne. Mörkrädd blir jag. Det är så viktigt att inse misstag och inte bara gå vidare, utan visa att man gjort fel och ödmjukt be om ursäkt, då kan man som utomstående kanske känna någon typ av sympati eller förståelse. Men att märklägga eller inte säga någonting, påstå att man inte gjort något fel (Kevin fallet är ett annat hemskt bevis på det) är vidrigt. Att göra så grova fel i sitt jobb borde vara kriminellt. Hoppas vi lär oss av detta! - druckit en cappucino och ätit en smoothie bowl. Nu blir det jobb i skuggan hela dagen!

Vad är det med att åka bil och titta ut över naturen som susar förbi medan man lyssnar på jävligt bra musik? Här och nu infinner sig, och man kan inte göra något annat än just njuta. Det är som att flyga, man är i limbo - det är fysiskt omöjligt att förflytta sig någon annanstans, göra något annat eller medverka i något. I det infinner sig en ro jag sällan påträffar. 

I skrivande stund ligger jag (utslagen) i en säng på ett hotellrum i Biarritz. Jag har precis kommit tillbaka från en biltur på ungefär 40 minuter som tog oss från Spanien (Spanien och Frankrike är grannländer, och vi förflyttar oss längs med kusten för att surfa). Bara det, att få två länder i en semester?

Jag har alltså surfat för första gången i mitt liv, och summerar det såhär: kul. jävligt kul. jävligt jobbigt. 

Jag älskar vatten och att att få befinna mig i havet, så jag var otroligt taggad på att få ta mig an första dagen i mitt liv med surfingbrädan. Det är båda enklare och svårare än vad jag trodde. Själva tekniken är inte så komplicerad, det innefattar mycket paddlande och balans - men framför allt styrka. Och uthållighet. Annars är det mest att lära känna brädan och hur du skall ta dig upp. Inte konstigt att alla som surfar har fantastiskt vältränade kroppar. En månad med det här och jag skulle klarat mitt mål inför beach 2018. 

Den rädsla ja ändå haft inför att göra någonting helt nytt försvann så fort jag satte foten i havet. Eftersom att jag själv har makten över vad som händer (bortsett från vågornas styrka) så känner jag kontroll, och det är oftast lack of control som skapar rädlsa - hos mig. Det kan inte minst min psykolog tala om. 

Det finns rädslor och så finns det rädslor. Olika, men ändå lika - precis som känslor kan man inte definera en rädsla utifrån vad det handlar om. Att vara rädd för att vara med en olycka eller att vara rädd för en mus kan kännas precis lika starkt för olika personer, sen är det klart att konsekvenserna för den ena rädslan är värre. Många har en rädsla för vatten som jag inte kan förstå, men jag har däremot enorm höjdskräck. 

Om jag skall tala om min absolut största rädsla i livet, så är det att behöva förlora människor (eller djur) som jag älskar. Det skär i hjärtat på mig och kan få mig att ifrågasätta allt. Jag finner oftast en mening i saker, jag vet att jag är där jag är idag, för att jag ska vara här. Och allt som har hänt hittils, har hänt av en anledning. Det här är min väg in this journey we call life. Det är ett väldigt befriande sätt att tänka på. Men att förlora människor, det har jag svårt att hitta meningen i, speciellt om det handlar att någon faktiskt ska försvinna från jorden. Det handlar bara om acceptans. 

Sen har jag andra rädslor i livet som ta över mig helt. Jag är rädd för krig. Jag är väldigt rädd för terrorism. Jag är rädd för sjukdomar. Jag är rädd för olyckor. Jag väldigt rädd för att flyga. De sistnämnda är en sjukt jobbig ansträngning för mig, men något i mig som vill upptäcka världen gör att jag bokar den där flygbiljetten i alla fall. När jag väl sitter i den där flygstolen och de precis ska gasa eller när det blir turbulens på 10 000 meters höjd frågar jag alltid mig sjålv vad jag tänkte med, hur kan jag frivilligt sätta mig i en metallburk och sväva högt upp i luften. Sinnersjukt. Så lovar jag att aldrig göra det igen. När vi landar gråter jag oftast, eller så får jag hålla tillbaka tårarna. Det är som att allt släpper, alla spänningar och döden-tankar. Jag får sådant känslorus att jag skulle vilja springa fram till piloten och tacka honom för att jag lever. Sen bokar jag ändå en ny resa. Jag får tacka min nyfikenhet för det. 

Jag har på senare år även fått samma typ av rädlsa för att åka i en bil med folk jag inte känner, eller åka taxi. Jag kan inte ens längre njuta av den lyxen att åka taxi, då jag sitter på helspänn hela tiden och ber att vi skall komma fram oskadda. Har jag bara väldigt otur, eller kör folk som galningar? Sen vet vi ju hur de kör i många länder, det här med avstånd eller att hålla hastigheten det skippade man nog på uppkörningen. Jag är livrädd när jag åker taxi utomlands. Då tänker jag för mig själv, ”det var väl själva fan, jag klarade flygresan men jag kommer inte klara den här taxiresan”. Min psykolog skulle nog också säga att detta handlade om mitt kontrollberhov. Det lär också handla om acceptans. 

Vad är era rädslor?

Vem f*n går och blir sjuk i juni? Jag har rätt mycket pollenallergi, så jag vaknar alltid täppt och är i behov av antihistamin. Men igår kände jag att det var annorlunda, är man rutinerad pollenallergiker känner man skillnad på en förskylning och pollen. Då jag absolut inte vill, orkar eller har tid att bli sjuk nu gjorde jag ett försök i att få bort den. Jag tog en långpromenad i solen och avslutade med ett friskt dopp i försök att skrämma bort viruset. Jag trodde nästan att min magi hade fungerat, tills jag idag söndag vaknade upp med en dunderförskylning. Detta blir min åttonde insjukning på 10 månader - jag har definitivt slagit rekord. Jag hoppas att det den här gången "bara" blir en förskylning plus feber, och inte full on influense som jag fått de andra gångerna när jag blivit sängliggandes i upp till två veckor.

Man kan säga att mitt immunförsvar inte är on point.

Det här inlägger ska dock egentligen handla om boktips! Jag tänkte ge er några av mina, så kanske ni kan svara med era? Sommaren är min favorittid att läsa, då tar jag mig tid, och kan sitta klistrad i solstolen med en god bok i flera dagar. Jag har några favorit-genrer; romaner, deckare och en något svårdefinerad genre, men tror man kallar det kropp & själ/ psykologi.

Dessa tre boktips kommer ifrån vardera genre, och är alla böcker jag skulle rekommendera i princip vem som helst att läsa.

En Dag eller One Day är skriven av David Nicholls och är en av mina absoluta favoritromaner! Det är en fantastisk historia om livet, relationer och kärlek. Hur våra val i livet påverkar oss och ödet. Den tar en igenom nästan alla stora känslor som glädje, irritation och sorg. Har du ännu inte sett filmen (som jag också älskar) så ta chansen att läs boken först!

Jag är inte perfekt tyvärr av Michaela Forni tog mig med storm. Jag minns att jag plöjde den på en dag, liggandes på en solstol i Grekland. Det var som att det var meningen att jag skulle läsa den just då - den gick rakt in i hjärta och hjärna, jag minns det som ett uppvaknade, och lugnande. Den här boken var allt jag hade letat efter, och än idag går jag tillbaka och läser i den. Jag vill alltid ha den tillgänglig och nära, som en handbok i livet. Ni som känner mig vet också att jag försökt få er alla att läsa den, och lyckats med några.

Kepler alltså. Det finns inga som kan skriva sådana deckare som paret Alexandra och Alexander Ahndoril (Lars Kepler är deras pseudonym). Hypnotisören är deras första bok som även finns på film (ser du den kommer du inte vilja läsa boken, den gör inte boken någon rättvisa). Totalt finns det sex stycken böcker i den här fristående serien. Senast läste jag Stalker - det är den obehagligaste och läskigaste jag läst av de alla, den gjorde mig inte bara mörkrädd, också ljusrädd, livrädd - ni fattar. Men det är också bland det bästa jag läst. Vill du bli uppslukad av spänning i några dagar? Läs den! Eller vilken Kepler som helst.

Utdrag från En Dag och Jag är inte perfekt tyvärr.

Dessa tre böcker har stått i min bokhylla bra lång tid (tillsammans med massa andra olästa böcker). Brené Browns Våga vara operfekt och Mod att vara sårbar har gjort sig kända världen över och hyllats av så väl celebriteter som recensenter och psykologer. Ämnena hon jobbar med och skriver om känns väldigt intressanta, och något jag själv (och typ alla) behöver jobba med. Sen har jag även tänkt att ta mig an en av Sandra Beijers romaner; Allt som blir kvar - ni kan läsa mer om handlingen här, så ska jag komma ihåg att recensera dessa efteråt.

Sist men inte minst! Snälla dela med er av era bästa boktips! Jag är nyfiken på vad ni läser och tycker om, och är öppen för allt även om det inte är dessa genrer!

Idag är det tre månader sedan du tog dina sista andetag. Dom var ansträngda, för du hade ont, du och dina snart 105 hundår var klar med livet. Men vilket liv du hade. Jag valde ut dig, du var den mest energiska, glada och lekfulla valpen - jag visste att vi hörde ihop. Sen dess har du varit en del av mig, och jag fruktade att dagen då du inte skulle finnas mer skulle komma, för jag skulle bli kvar ensam. Men vad kunde jag önskat mig mer, än att du fick bli gammal, och må bra in i det sista. Ibland glömmer jag att du inte finns, men på så sätt kommer du alltid finnas kvar. Jag ser dig framför mig när jag går promenader, jag känner din päls mot min hud när jag sitter i soffan och jag ser dig tigga mat under bordet när jag äter. Du hade en så fin förmåga att veta om man var sjuk eller ledsen, då kom du fram till sängen och ville visa ditt stöd. Du borrade in dig i min famn och kunde ligga där i flera timmar tills det kändes bättre. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, men du kommer alltid att finnas med mig.

Min fina Alfons, älskar dig för alltid.

Idag är det exakt tre månader sedan min älskade hund Alfons gick bort. Det är så svårt att ta in döden, den är absurd. Jag kan bli så arg, jag vill bara knäppa med fingrarna och få tillbaka honom.

Jag fick Alfons när jag fyllde 12 år, och sen dess har han varit min bästa vän, min bäbis, mitt allt - en del av mig. Han var en otroligt stor del av hela familjen och sorgen i att han inte finns längre går inte att beskriva, saknaden är enorm och ibland outhärdlig. 

Trots att man de senaste åren förstått att han började bli till åren går det inte att ta in vad som skall hända. Situationen går inte att förbereda sig på, ännu mindre smärtan. Alfons har i stort sett varit frisk, pigg och glad. Han hade ett starkt psyke och en stark kropp, vilket har hållit oss optimistiska, men någon gång ska det ske. ​Men det finns en glädje i att han levde in i det sista, och slapp vara sjuk eller lida.

De sista dagarna i hans liv blev ganska traumatiska och läskiga. Det är hemskt att få vara med om, det är det det värsta och mest hjärtskärande jag upplevt. Efter blir det väldigt tomt, och chocken man varit uppe i byts ut till panik och ångest. Sen förvandlas det till sorg och saknad, något jag alltid kommer behöva leva med. Men jag kan prata om honom och bli glad och skratta, det är viktigt att få prata om det, och aldrig glömma.

Det jag finner tröst i är att Alfons finns leva ett långt, hälsosamt och lyxigt liv. Han har varit och är så älskad. Han har fått leva granne med skogen, en av hans absoluta favoritplatser. Där fick han gå fri, nosa och leka. Annars ville han helst ligga i knät på någon i familjen, eller äta - men det var viktigt att alltid få vara med, vara nära. 

Han har inte haft några större olyckor eller sjukdomar, och han har blivit äldre än vad många får bli - jag är så tacksam för det. Det var hans tid nu, han blev nästan 15 år, 105 hundår. Men jag kommer alltid att sakna alla våra stunder tillsammans. Du finns alltid med mig min älskling, alltid. 

Jag vet att det finns en del som inte vill förstå, inte förmår förstå, att sorgen efter en hund kan vara lika stor som efter en människa. Jag har insett att det inte är någon idé att försöka övertala er att förstå, men jag skulle be er att försöka vara förstående. Om ni känner någon som förlorar ett husdjur, visa respekt och att ni finns där - det är allt ni behöver göra.