HÄLSA

Herregud vad det är tungt nu hörni. Bara att komma ur sängen på morgonen känns som en bragd. Varje kväll sätter jag klockan tidigt i förhoppning om att morgondagen blir dagen då jag går upp i tid, gör god frukost och promenerar till jobbet eller dit jag ska. Istället snoozar jag en timme varje morgon tills jag till slut drar mig långsamt upp och skiter i allt, frukost, promenad etc. Det värsta är att jag känner besvikelse, jag blir besviken på mig själv och känner mig dålig. Så dumt allt ihop. Ändå var jag först på plats imorse, men egentligen är jag en person som inte bryr sig om sådant, jag finner inget värde i att vara först, bäst, duktigast.

Just nu håller jag på med långtids-EKG. Det innebär att man under 24 timmar gör ett EKG-test, och bär elektroder med en dosa under tröjan. Det påverkar mig inte över huvud taget, förutom att det är lite obekvämt. Detta är ett steg i min utredning, som hittills går väldigt bra. Förra veckan var jag på röntgen, hos gynekolog och nu inväntar jag sista remissen som jag också gruvar mest: gastroskopi. Jag har varit positivt överaskade över att få en sådan bra doktor som tar mig på allvar och gör en grundlig undersökning, hon vill utesluta allt som mina symptomer tyder på. Något som är härligt är att jag mår bättre! Mindre akuta symptomer, tio dagar utan magmedicin och jag sover som nätterna. Jag blir mindre om mindre rädd, vilket jag också tror påverkar min kropp till det positiva. Jag har varit rädd för att träna för att det känns som att kroppen ska gå sönder, men nu när jag kommit igång är det ett av mina bästa botemedel. Jag har till och med kunnat njuta av ett eller två glas vin, men det räcker så, kroppen vill inte ha. Träning, bra mat, långa promenader, lugn, sömn, kärlek och familj är det jag försöker fokusera på just nu (nämner inte jobb då prestationshjärnan aldrig är avslagen, jag behöver inte anstränga mig för att fokusera på det, snarare tvärt om).

Nu lider januari månad mot sitt slut. Stackars januari, det är inte en jättekul månad. 2019 är igång. Våren kommer snart. Tills snön bytts mot grus och moln bytts mot sol är min rekommendation att göra små saker som lyfter vardagen. Unna dig vackra blommor, gå till ett café och lyxa till det men riktigt god frukost eller köp ett nytt, färgglatt påslakan-set som piggar upp hemmet.

Det här blev inte alls som jag tänkt mig. I tisdags trodde jag att lite vila skulle göra susen, magsmärtorna hade lindrats och jag förväntade mig att "va tillbaka" på onsdagen. Istället drabbades jag av intensiv hjärtklappning natten till onsdag, och den har fortfarande inte försvunnnit. Jag har pratat med sjuksköterska och träffat en doktor igen, de har kollat EKG för andra gången och eftersom det plus mina provsvar från SÖS visar bra konstanterar man att det inte är någon akut fara. Jag behöver gå vidare med utredning, vilket kommer ta tid och inte går att få tid för på en dag. Problemet är att mina symptomer är fruktansvärda, hjärtklappningen är fruktansvärt obehaglig och skrämmande, det känns akut, jag har ett konstant dunkade i kroppen, jag hör min puls högre än någonting annat, vilket gör att man klättrar på väggarna, och det går inte att sova eftersom att hela kroppen känns som en enda stor pulsåder. Jag kommer aldrig ner i vilopuls, detta leder i sin tur till panik och så går det runt och runt i cirklar. Problemet med detta är att det inte går att ta på, det är inte konkret, och jag är fullt frisk i hjärnan, vilket känns väldigt provocerande. Jag blir stressad över att inte kunn jobba, jag har naivt försökt i några dagar men kastade in handuken helt idag då jag hade en jobbig natt. Jag pratade med en vän igår om hur sjuk man är i sitt beteende. Jag är sjuk, och mår ganska dåligt, men jag får sådan prestationsångest att jag ställer in mig på att jag ska jobba, prestationsångesten leder till inre stress, stressen gör att jag mår ännu sämre. Det är helt sjukt att man kan vara så destruktiv. Hälsan måste gå före allt, men jag har aldrig lärt mig att sjukskriva mig med gott samvete. Uppenbarligen något jag måste jobba på. Man blir väldigt liten, skör och hjälplös i sådan här situation. Jag är lite i limbo just nu, jag är både för frisk och för sjuk för akutvård. Jag är såklart väldigt glad över att det inte är något livshotande, men jag önskar jag kunde veta vad det var, så jag kunde få hjälp med det. Jag behöver träffa läkare för längre utredning, och som det ser ut nu blir det inte förens efter jul. Tills dess måste jag själv försöka må bra, men det är svårt att veta vad man ska göra när man inte vet vad som är fel. Just nu är sömnen kritisk, det är otroligt jobbigt att inte få sova och må dåligt om nätterna, att ha hjärtklappning på det här sättet önskar jag ingen, och skulle säga att det faktiskt är bland det värsta jag upplevt. Jag kommer checka ut lite med det här dagboksinlägget, väldigt ofiltrerat och oredigerat, men man måste våga dela med sig även om det gör att man känner sig väldigt sårbar. Jag måste också påminna mig själv om att jag inte gjort något fel, jag kan inte kontrollera min kropp just nu.

Hoppas alla ni mår bra, vi hörs snart.

Klockan är strax innan elva på kvällen och det är torsdag, det är fem dagar sedan jag vaknade upp söndag morgon med hög feber. Då i hopp om att det skulle vara bara det, och inte en influensa, är lika optimistisk varje gång jag blir sjuk. Något som är märkligt är också att sen jag blev vuxen så får jag i princip varje gång jag blir sjuk influensa, jag kan inte bara få en förskylning som många andra. Jag får hög feber och blir sängliggandes. Jag vet att vissa har samma med halsfluss, och andra bihåleinflammation. Förra året slog jag något slags rekord i sjukdom, jag tror det beror på väldigt många orsaker som tog på min hälsa och immunförsvar. Jag var sjuk i influensa nio gånger på ett år, ett tag gick de omlott. Det är sjukt hur mycket ens liv och mående kan påverka ens hälsa på det sättet. Som tur är har det här året varit väldigt mycket bättre, framför allt sen i somras. Att ha klarat hela hösten utan att bli sjuk har kännts som en bravur, och det här kändes nästan bara väntat när alla omkring en hostar och nyser om vartannat.

I söndags var jag säker på att jag skulle vara på benen på tisdagen igen, åtminstone onsdagen, ingen tvekan om torsdagen. Onsdag kväll hasade jag mig upp från sängen för att ta en dusch och byta lakan, ni vet känslan när man legat sjuk i sängen flera dagar. Jag började känna mig optimistisk. Torsdag morgon vaknar jag ändå med feber och en bultande huvudvärk som pågått i fem dagar i streck nu. Fem dagar har jag bokstavligt bott i sängen, jag har inte existerat någon annanstans... det är en märklig känsla. De tre första dagarna var min huvudvärk så intensiv att jag hade svårt att äta eller göra något över huvud taget, som att streck-kolla serier, sådant man till och med kan se fram emot.

”Nästa gång jag är sjuk ska jag plöja alla säsonger av Game of Thrones.”

Men, jag har plöjt. Det är otroligt vad mycket skärmtid man hinner med sömnlösa nätter. En natt hade jag så mycket värk i kroppen att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Jag har sett typ alla svenska krim-serier som fanns kvar att se (jag är ett stort fan av Beck, Johan Falk, Wallander, Maria Wern etc. bara älskar dem!). Nu har jag plöjt lite nykomlingar; Sthlm Rekviem, Gråzon och Modus. Alla får väl godkänt.

I och med detta har jag haft en form av ofrivillig mobil-detox. Söndag, måndag, och tisdag rörde jag knappt min mobil - jag hade inte kontakt med någon, kollade knappt sociala medier och stängde av mejlen - delvis för att jag hade huvudet nerborrat i en kudde, men också för att det var väldigt skönt. Det var inte alls jobbigt, utan bara befriande att släppa taget. Jag har vanligtvis ganska mycket skärmtid, och det är en stor del av mig och mitt yrke, men ibland får jag stora infall av att bara vilja koppla bort mig. En känsla som tar över mig helt, jag ville radera alla konton jag har och lämna den digitala världen. Men efter ett par dagar saknar jag det enormt, om det är ett beroende eller ett stort intresse kan jag inte helt avgöra.

Och på tal om digitala saker, herregud vad Instagram håller på med sina algoritmer. Mina likes har rasat den senaste månaden, som tur är vet jag att det inte bara är jag som är drabbad, men det är tråkigt. Jag förstår att många inte ser mina inlägg längre, precis som jag inte ser andras. Det trillar ofta in likes upp till en vecka efter jag lagt upp bilder, och i mitt flöde kommer flera gamla dagar bilde, det känns så trisst. Jag trodde hela poängen med Instagram var att få vara med i nuet, hopps verkligen de följer i Twitters fotspår och ändrar tillbaka till kronologiskt flöde. Det som är roligt är att nya följare ökar stadigt, precis som mina besökare här inne. Det gör mig SÅ GLAD. Var inte rädda för att kommentera mera! Eller mejla om ni vill vara mer privata.

Jag har förstått nu att jag förmodligen kommer att vara sjuk hela veckan ut, men det positiva är att man blir så uttråkad att man blir extra taggad på att få jobba och göra massa saker. Tyvärr fick jag missa årets första julmingel som jag sett fram emot, men nu rullar det på hela december så kanske bra att jag blev sjuk innan.

Som medlem i Fitness Collection har man även tillgång till flera olika spa, och i veckan var det dags för mig och Maria och testa Elements Spa som ligger i Clarion Hotel Stockholm i Skanstull.

Här finns en inomhus- och utomhuspool, lounge, bar, ångbastu och bastu.

Poolen är varm och om man simmar ut har man utsikt mot Eriksdalsbadet.

Taket är av glas vilket skapar en härlig atmosfär, och den moderna designen med mörka inslag är rogivande.

Vid duscharna finns en slags ishög som jag inte riktigt förstod mig på, men jag gissar att den har något med bastun att göra.

Efter någon timma i poolen unnade vi oss ett glas ekologiskt bubbel och hängde i dessa. Hade jag bott större hade jag gärna haft en sån här i någon myshörna, de var så sköna.

Tittade ut på livet som pågick utanför.

Tack för en trevlig torsdag! Ett perfekt sätt att bringa vardagslyx in i livet.

Spa kan ju vara en av de bästa formerna av vardagslyx, om man frågar mig i alla fall. Stänga av mobilen, tvätta bort allt smink, lunka omkring i baddräkt och morgonrock, basta, bada, unna sig lite bubbel och kanske en behandling. Jag har alltid sagt att detta är vad jag skulle lägga pengar på att göra om jag var rik.

För ett tag sedan hade jag spa-dag med en av mina bästa vänner Veronica. Vi checkade in på The Nest en grå lördag efter ett svettigt träningspass, och bara njöt. Sen toppade vi kvällen med färska räkor, vitt vin och hemmamys i soffan. Topp-helg!

Jag har besökt långt ifrån många span i Stockholm, men ett par stycken. Oftast är det något som blir av när jag är utomlands och bor på hotell, då passar man på. The Nest ligger på taket av hotellet Downtown Camper vid Brunkebergs torg, och är ett av de senare tillskotten i Stockholm.

Här serveras frukost (som man dock måste förboka), hälsosamma luncher och snacks, kaffe och alkoholhaltiga drycker. Inne i spat får du ta del av hälso-shots, färsk frukt och goda téer. De faktum att det ligger så högt upp gör att det känns som att man befinner sig i en skyskrapa, vare sig man är i omklädningsrummet, inuti spat eller i takpoolen.

Jag får lite Boutique-känsla här, det är väldigt snyggt och ballt designat, men avslappnat. Bastun, som står i centrum inuti spat är designat som ett fågelbo, aka The Nest. Poolen är ganska stor vilket gör att man slipper trängas, och här finns även tillgång till gym och yogaklasser. Jag spenderar gärna tid på The Nest, skulle definitivt säga att det tillhör ett av Stockholms bästa spa, så är ni sugna rekommenderar jag er att boka in en stund här.

The Nest
Downtown Camper by Scandic
Brunkebergstorg 9
111 51 Stockholm

Vad är det med att åka bil och titta ut över naturen som susar förbi medan man lyssnar på jävligt bra musik? Här och nu infinner sig, och man kan inte göra något annat än just njuta. Det är som att flyga, man är i limbo - det är fysiskt omöjligt att förflytta sig någon annanstans, göra något annat eller medverka i något. I det infinner sig en ro jag sällan påträffar. 

I skrivande stund ligger jag (utslagen) i en säng på ett hotellrum i Biarritz. Jag har precis kommit tillbaka från en biltur på ungefär 40 minuter som tog oss från Spanien (Spanien och Frankrike är grannländer, och vi förflyttar oss längs med kusten för att surfa). Bara det, att få två länder i en semester?

Jag har alltså surfat för första gången i mitt liv, och summerar det såhär: kul. jävligt kul. jävligt jobbigt. 

Jag älskar vatten och att att få befinna mig i havet, så jag var otroligt taggad på att få ta mig an första dagen i mitt liv med surfingbrädan. Det är båda enklare och svårare än vad jag trodde. Själva tekniken är inte så komplicerad, det innefattar mycket paddlande och balans - men framför allt styrka. Och uthållighet. Annars är det mest att lära känna brädan och hur du skall ta dig upp. Inte konstigt att alla som surfar har fantastiskt vältränade kroppar. En månad med det här och jag skulle klarat mitt mål inför beach 2018. 

Den rädsla ja ändå haft inför att göra någonting helt nytt försvann så fort jag satte foten i havet. Eftersom att jag själv har makten över vad som händer (bortsett från vågornas styrka) så känner jag kontroll, och det är oftast lack of control som skapar rädlsa - hos mig. Det kan inte minst min psykolog tala om. 

Det finns rädslor och så finns det rädslor. Olika, men ändå lika - precis som känslor kan man inte definera en rädsla utifrån vad det handlar om. Att vara rädd för att vara med en olycka eller att vara rädd för en mus kan kännas precis lika starkt för olika personer, sen är det klart att konsekvenserna för den ena rädslan är värre. Många har en rädsla för vatten som jag inte kan förstå, men jag har däremot enorm höjdskräck. 

Om jag skall tala om min absolut största rädsla i livet, så är det att behöva förlora människor (eller djur) som jag älskar. Det skär i hjärtat på mig och kan få mig att ifrågasätta allt. Jag finner oftast en mening i saker, jag vet att jag är där jag är idag, för att jag ska vara här. Och allt som har hänt hittils, har hänt av en anledning. Det här är min väg in this journey we call life. Det är ett väldigt befriande sätt att tänka på. Men att förlora människor, det har jag svårt att hitta meningen i, speciellt om det handlar att någon faktiskt ska försvinna från jorden. Det handlar bara om acceptans. 

Sen har jag andra rädslor i livet som ta över mig helt. Jag är rädd för krig. Jag är väldigt rädd för terrorism. Jag är rädd för sjukdomar. Jag är rädd för olyckor. Jag väldigt rädd för att flyga. De sistnämnda är en sjukt jobbig ansträngning för mig, men något i mig som vill upptäcka världen gör att jag bokar den där flygbiljetten i alla fall. När jag väl sitter i den där flygstolen och de precis ska gasa eller när det blir turbulens på 10 000 meters höjd frågar jag alltid mig sjålv vad jag tänkte med, hur kan jag frivilligt sätta mig i en metallburk och sväva högt upp i luften. Sinnersjukt. Så lovar jag att aldrig göra det igen. När vi landar gråter jag oftast, eller så får jag hålla tillbaka tårarna. Det är som att allt släpper, alla spänningar och döden-tankar. Jag får sådant känslorus att jag skulle vilja springa fram till piloten och tacka honom för att jag lever. Sen bokar jag ändå en ny resa. Jag får tacka min nyfikenhet för det. 

Jag har på senare år även fått samma typ av rädlsa för att åka i en bil med folk jag inte känner, eller åka taxi. Jag kan inte ens längre njuta av den lyxen att åka taxi, då jag sitter på helspänn hela tiden och ber att vi skall komma fram oskadda. Har jag bara väldigt otur, eller kör folk som galningar? Sen vet vi ju hur de kör i många länder, det här med avstånd eller att hålla hastigheten det skippade man nog på uppkörningen. Jag är livrädd när jag åker taxi utomlands. Då tänker jag för mig själv, ”det var väl själva fan, jag klarade flygresan men jag kommer inte klara den här taxiresan”. Min psykolog skulle nog också säga att detta handlade om mitt kontrollberhov. Det lär också handla om acceptans. 

Vad är era rädslor?

Jag tänkte först att jag skulle visa verkligheten i det här inlägget genom att visa att jag faktiskt inte lagar supergod mat eller besöker härliga restauranger hela tiden - men så insåg jag att de här bilderna faktiskt är längre från verkligheten än mina restaurang- och matlagningsbilder.

Jag minns inte senast jag dukade upp en godisbuffé i sängen och bara gottade mig. Visst har jag haft mysiga bakisdagar eller popcorn framför en film då och då, men det var väldigt längesen jag bestämde mig för att ohämmat köpa precis vad jag ville, gå hem och smälla upp en buffé i sängen framför en bra serie.

Jag vet en och annan som kommer skratta åt mig nu, en annan som känner avund över att jag kan ligga i sängen och äta godis och en annan som kommer bli äcklad. Jag vet också en och annan jag inte skulle våga göra det inför (mamma och pappa, känn er träffade) - jag skulle känna mig skyldig, precis som ett barn. Man måste nästan vara ensam för att verkligen kunna njuta, eller tillsammans kanske med en tjejkompis... det känns som att vi kan släppa alla hämningar.

Hur som helst väljer jag i alla fall att ta rådet av smarta kvinnor som Sandra Beijer och Michaela Forni, vars råd är att tillåta sig själv saker i svåra tider. Allt från att unna sig något nytt till garderoben till att få handla vad man vill i matbutiken.

Även om jag inte äter upp allt, vill jag köpa allt om man ska ha filmkväll. Det värsta jag vet är om man ska dela på en liten godispåse eller chokladbit. Det ska vara en buffé, så att man kan välja bland olika saker och inte känna att det finns ett slut.

Ikväll blev det chips, dip, ostbågar, hederligt godis och naturgodis. Mums.

Jag vet att jag inte kommer att göra det här igen på länge, men ibland ska man unna sig sådana här kvällar. Det är hälsosamt för själen.

På tal om bra för själen läste jag även en rolig lista hos Sandra Beijer med 110 tips alla borde få när de är unga... perfekt regnläsning.

Min stackars kropp är inte på topp nu. Helgen började med förkylning och feber, så jag har kännt mig väldigt hängig och risig. På det är min pollenallargi är sjukt intensiv, på mornarna tror jag nästan inte att jag ska klara dagen då jag knappt kan andas och det är jobbigt att ens existera. Jag har kännt mig magsjuk i snart 24 timmar och har nån typ av blåsa i munnen, undrar om det är någon tand som strular. Mitt immunförsvar är som sagt inte at it's best. Men jag kämpar på, och gör allt jag kan för att övervinna detta virus. I ett tappert försök att ge min kropp lite extra hjälp stannade jag förbi en kiosk och köpte två Paleo-shots, "Fireball" och "Ingefära", vet inte hur mycket de gör - men goda var de!

Kan inte förstå att det är 19 juni idag, det är midsommar om mindre än 3 dygn. Vad hände med våren? Snart sitter vi där i augusti och längtar efter höstkläder...

Sedan ett par månader tillbaka har jag börjat äta vitaminer. Den här hösten och vintern kände jag mig så otroligt trött, utmattad och bokstavligt talat grå. Jag orkade knappt anstränga mig för att se bra ut, för det kändes inte bra på insidan - och det påverkar verkligen utsidan. Lagom till att våren sakta började komma kände jag att jag skulle testa att få i mig lite vitaminer ändå...

Det är en djungel det där med vitaminer och kosttillskott - men efter lite rådgivning gick jag på Magnesium, Järn och C- och B-vitamin. Det är jättesvårt att säga om de har någon effekt då man inte riktigt vaknar upp en dag och känner skillnad, men! Jag köpte även Probimage (probiotika) efter att i ungefär 10 år haft någon typ av odiagnostiserat problem med min mage. Vilken skillnad! Jag upplever inte min mage som lite svullen (jag känner mig annars konstant uppblåst och gravid) och får inte alls lika mycket magont! Även min hy blev mycket bättre, vilket förmodligen har och göra med detta (och att solen kom tillbaka) då mina hudbesvär var i hormon-områden (vilket påverkas av magen).

Vad tycker ni om kosttillskott och vitaminer? Har ni testat? Är ni skeptiska? Funkar det?

"Den bästa av mornar."

Även om jag kan erkänna att jag var trött när klockan ringde kl. 07.00 imorse så for jag upp när jag såg solen och insåg att jag skulle få en härlig start. Jag skulle nämligen till Altromondo Yoga och delta på Healing Yoga i ett samarbete med Michaela Forni till välgörenhet för Wonsa.

Ni som känner mig väl vet att jag ser upp till Michaela på många sätt, hon inspirerar mig och skriver mycket som jag kan känna igen mig i, eller vill lära mig mer om. Ut över det så tycker jag att hon är otroligt duktig och företagsam!

Yoga är något jag upptäckt lite det senaste året. Jag har inte riktigt hittat mig själv än i klassisk yoga, men kommit att älska Yin Yoga som är en annan variant. Healing Yoga och Yin Yoga har sina likheter enligt mig, och morgonens pass med Jennie var helt fantastiskt. Jag kom verkligen in i ett lugn, kopplade bort omvärlden och alla tankar och kände inåt, och det var bara den psykiska fördelen. Min kropp fick pröva på härliga positioner som gjorde den mer än väl. Är helt frälst, och funderar på att byta ut mitt SATS medlemskap och börja gå hos Jennie. Skulle dock behöva kombinera det med något mer pulshöjande.

Sen fick vi frukost uppdukad från Renee Voltaire, så gott.