TANKAR & KÄNSLOR

Energirapportera
När man tänker på sin dag, sin arbetsvecka eller sitt år. Tänk inte på att tidsplanera, planera ut efter hur mycket du kommer att orka. Som exempel, du ska hålla en föreläsning på en timma, men energin som går för att förbereda och återhämta innebär mycket mer tid.

Min notering: påminn dig själv om att detta är fullkomligt naturligt, männskligt och försök att inte ha prestationsångest. Jag vill leverera snabbt och inte vara kostsam, men det blir på min egen bekostnad.

Prata med din inre 85-åring
När man står inför stora beslut eller går igenom något jobbigt. Prata med dig själv när du är 85 år, vad tycker hen om det här? Vilket beslut hade hen tagit? Vad hade hen tänkt om situationen? Många gånger blir svaret väldigt enkelt och självklart, man får perspektiv och förstår vad som är viktigt.

Vill du kunna återberätta om när du satsade på något, med utrymme för att du kanske misslyckades, eller om allt du aldrig gjorde för att du var rädd, eller för att någon fick dig att inte våga? Saker man upplever som väldigt jobbiga kommer din 85-åring knappt minnas, och i flesta fall är svaret "det löser sig".

Min notering: Älskar detta tips. Jag tar till det verktyget ibland, inte lika konkret, men både som råd till andra, och till mig själv. Detta kan nog få bli mitt mantra.

Utgå inte från vad folk vill ha utan vem du vill va

Det finns folk som uppskattar dig, ser dig, vet ditt värde. Våga vara jobbig, våga säga ifrån, våga sätta ner foten. Funkar inte det, på till exempel en arbetsplats man är på eller i en relation, då ska du inte vara där. Då måste du ändra på ditt sammanhang, och vara på en plats där det uppskattas.

Min notering: Well spoken, Nina! Kanske får ha två mantran?

Vad ser du mest fram emot just nu?
Jag är spänd på att se vart 2019 tar mig, och så längtar jag efter min solsemester i april. 

Bästa konsertupplevelsen? 
Coldplay var magiskt. Får rysningar bara jag tänker på det. Även Veronica Maggio under bar himmel på Stockholms Stadion var en fröjd. Och Kent! Sista konserten någonsin.

Säg en sak livet lärt dig:
Everyone is fighting a battle.

Vad äter du helst just nu? 
Är besatt av min hemmagjorda smoothie på frysta hallon, banan, jordnötssmör, citrus, havremjölk och kakao. Det är kakaon som gör det. 

Vem förtjänar lite extra kärlek just nu?
Mina fantastiska vänner Maria, Veronica och Lova som är sådan fin hejarklack till bloggen!

Vad spelas i dina hörlurar?
Den som e den med Molly Sandén.

Vad blir ditt nästa köp?
Kanske ett par solglasögon som jag provade härom dagen. 

Restaurang du inte besökt du skulle vilja gå till?
Mathias Dahlgren Rutabaga

Vad lägger du ner mest tanketid på just nu?
Jobb, jobb och åter jobb.

Säg en sak du vill bli bättre på:
Att vara här och nu. Jag är så uppe i min hjärna att jag inte hinner njuta, jag är alltid någon annanstans.

Idag är det ett år på dagen sedan jag höll dig för sista gången. Att det har gått ett år utan dig är näst intill omöjligt att förstå, och hur jag ska leva resten av mitt liv utan dig går inte att föreställa sig. Hur kan du inte finnas? Ibland glömmer jag. Varje bild jag ser på dig och tanke jag skänker dig ger lika mycket glädje och tårar. Glädje för den du var, för att jag fick 14,5 år med dig, för att jag fick vara din mamma. Tårar för att jag skulle göra vad som helst för att vara nära dig igen, dela livet med dig, hålla dig, prata med dig. Du var min bästa vän, en del av mig och mitt innersta, och det kommer du alltid att vara. Älskade älskling, jag älskar dig så länge jag lever och för alltid efter det.

Alfons 20.09.03 - 13.03.2018

Alltid älskad, aldrig glömd.

Om du vill läsa mer om Alfons kan du till exempel göra det här och här.

I fredags var det internationella kvinnodagen, kanske skålade du, unnade dig en bulle eller så gjorde du ingenting speciellt - allt är okej. Jag hade i uppdrag att skriva en artikel dagen till ära, med syftet att hylla kvinnliga kockar i krogbranschen. Det är en mansdominerad bransch, och man insåg snabbt hur många fler manliga namn man kunde droppa än kvinnliga, men! Tiderna förändras, och dessa kvinnor är ett bevis på det.

Inför denna artikel intervjuade jag Anna Broms Bauer som bland annat driver GLÖD och Broms, Frida Ronge som bland annat är kreativ chef på Tak, tv-kocken och kokboksförfattaren Jessica Frej samt Marion och Linn bakom Garba.

Jag är inte så känslig kring det här ämnet, kanske borde jag vara det, kanske är det okej. Om någon hade sagt grattis till mig i fredags hade jag inte blivit arg och gett onda ögat, även om ”man inte ska göra det”. Den personen menade förmodligen väl. Något som däremot gör mig förbannad är män som ifrågasätter den här dagen, det är så svagt, och så fruktansvärt dåligt.

”Happ! Men mansdagen då?”

”Varför ska kvinnor få en egen dag?”

”Alla män är inte elaka”

Jag har varit ihop med en person där diskussionen kring feminismen var ständigt återkommande, kommenterar som ovan och andra IQ-befriade argument var ett faktum. Ibland argumenterade jag emot, ibland drog jag bara en djup suck. Det blir så uppenbart att den här typen av man blir kränkt, han känner sig förminskad, glömd - och det är så mycket fel med det tankesättet att jag inte ens orkar berätta. För ni vet ju. För de flesta är det alldeles sjävklart, för mängden av kvinnor och män jag känner och vet om är det en självklarhet att hylla kvinnan, med glädje. Ingen egoism. Allt annat är så tragiskt. Tyvärr har jag en eller två i min närhet än idag som beter sig så här, men de är verkligen minoritet, och det är mest synd om dem. Sitt där och sura då, medan vi andra lever på.

Läs artikeln här: Möt fem starka kvinnor i Stockholms krogbransch

Prolog
Jag minns förra nyårsafton, jag och min dåvarande pojkvän hade bjudit över goda vänner på middag och lagat femrätters. När det var dags att gå runt bordet för att tilkännage sina nyårslöften sa jag, ”det här ska bli mitt år”. Jag vet inte om det riktigt blev så, i alla fall inte i den bemärkelsen jag menade. Jag kände då att jag länge fokuserat på så mycket annat än mig själv; min karriär, min familj, min relation - jag stod sällan i centrum för mitt liv. Nu kände jag att det var min tur, kanske kände jag att det behövdes, kroppen bad om det. Istället fick jag stålsätta mig lite till, kanske mer än jag någonsin behövt, och ”jag” fick vänta.  

”Man måste vara frisk för att vara sjuk”.
Det nya året får en dålig start då min mamma ligger på sjukhus sen juldagen då vi fått åka in akut, och detta kommer att pågå hela Januari, i närmare fem veckor. För er som inte vet så står jag min mamma väldigt nära, hon är den viktigaste personen i mitt liv. Hon har gått igenom mer i livet än vad som borde vara lagligt, redan från ung ålder, men allt det kan jag inte gå in på nu. Sedan ungefär åtta år tillbaka har hon gått på dialys, det är extremt krävande både psykiskt och fyskiskt, allra mest för henne men även som närstående. Man känner sig otroligt maktlös när man står bredvid någon som är sjuk, när man inte kan göra någonting. Man är också livrädd, alltid på standby och väldigt överbeskyddande. Ibland är det jag som är mamma till min mamma, men när man blir så medveten om hur skört livet är, på en daglig basis, är det svårt att inte vara orolig. Med dialys följer komplikationer, operationer och många sjukhusbesök, man jobbar alltid mot klockan, vilket är väldigt stressande i sig, och tyvärr går inte alltid sjukvården att lita på, även om det finns fantastiska läkare och sjuksköterskor. 

Många gånger får mamma själv, eller vi i familjen hålla koll, tjata, gråta, skrika, bråka för att få rätt vård, eller vård över huvud taget. Det finns situationer där jag tänker att det inte skulle gått vägen, om vi inte legat på, och flera gånger har jag sett på när det begås tjänstefel som skulle kunna få förödande konsekvenser. För på sjukhus handlar det om liv och död, inte om affärer som inte går i lås eller klädesplagg som har produktionsfel. 

Den här gången är det blodförgiftning, jag vet inte om jag behöver förklara allvaret i det. Jag och pappa pendlar mellan Södersjukhuset, Saltis och mitt hem i Hornstull. Vi har Alfons, vår hund, hemma i Saltis, han är lite krasslig vilket gör att jag också är orolig för att lämna honom själv. Är jag hemma hos honom vill jag vara med mamma på sjukhuset, och är jag på sjukhuset vill jag vara hemma hos Alfons. Ett par gånger får han följa med i bilen, så att jag kan springa ut till honom. Mitt stresspåslag är ganska högt, jag är rädd, utmattad. Går på reservbatterier. Jag minns att jag bryter ihop fullständigt när vi sitter inne på mammas sjukhusrum och pappa sätter en kaka i halsen, jag tror att han inte får luft och agerar instinktivt. Det är ingen fara, men där går luften ur mig. Nu klarar jag inte mer tänker jag. Men, jag stålsätter mig. För det finns ingenting annat man kan göra. 

Min kille är uppe i fjällen, men han ringer aldrig och frågar hur det går, hur mamma mår, hur jag mår, om det finns något han kan göra. Jag får några hjärtan på sms, men dom kunde jag lika gärna varit utan. Jag får klara det här själv, men jag är van. 

Månaden går och mamma får äntligen komma hem. Det är snart februari, och jag är hemma i lägenheten med honom. Vi är bakfulla efter att ha firat min bästa vän med överaskningfest. Jag ligger i sängen och kollar på ”Younger” när han lägger sig bredvid mig, jag tror att han vill mysa men det vill han inte - han vill göra slut. Jag hinner vara borta från lägenheten bara ett par timmar, innan jag får ett långt skrivet sms (den digitala formen av kärleksbrev?) där han ångrar sig, förklarar sin kärlek och anledning till varför han har gjort som han har gjort. Jag tar tillbaka honom, något jag alltid sagt och trott att jag aldrig skulle göra. Jag tar tillbaka honom, men jag kommer aldrig mer att se på serien ”Younger”.

Alfons
Vintern går och mars kommer, jag känner mig utmattad av allt som hänt och önskar inget annat än att vardagen bara lunkar på. ”Nu får alla bara chilla” vet jag att jag säger till mina vänner, nu måste jag hinna andas. Jag spenderar många helger hemma hos mamma, pappa och Alfons, och så kommer en helg då det bara ska vara jag och han, min älskling. Mina föräldrar har åkt till Norge för skidsemester. Men första natten vaknar jag av att Alfons står och hulkar, sådant händer ibland, det vet du som hundägare. Men inget kommer, istället har han svårt att få luft, andas häftigt, är stressad och ingenting hjälper. Det är mitt i natten, och efter flera panik- och tårfyllda samtal till veterinären åker jag in till närmsta djursjukhus tidigt på morgonen. Man konstaterar att han har väldigt dåliga värden, och att det kan vara hjärtat som spökar - han är trots allt gammal. De ska göra vad de kan, och jag skickas hem, ensam. 

Jag ringer mamma och pappa och berättar vad som hänt, de blir såklart bestörta men är stöttande. Jag ringer sedan min pojkvän som befinner sig inne i stan. Jag minns det så väl. Han svarar irriterat att jag väckt honom, och det som följer när jag berättat vad som har hänt är total tystnad i telefonen. Total tystnad. Några suckar. Jag är i chock. Inombords vill jag skrika. Jag minns så väl att han inte sa någonting, innan han var den som la på i mitt öra. Så många gånger under relationen hade jag kännt att han inte kunde finnas där, det var helt omöjligt för honom att bry sig om någon annan än sig själv, på riktigt. Men jag skulle alltid finnas där för honom. Och det här var människan jag skulle dela mitt liv med. Jag vet att jag tänkte att när något händer på riktigt, något allvarligt, då kommer han att finnas där. 

Och så händer det, något allvarligt… 

Alfons fick komma hem från sjukhuset, med smärtstillande och medicin och hopp för det bästa. Min kille ringer och frågar OM han ska komma ut till mig, mig och Alfons. När han väl anländer får jag inte ens en kram, en puss, ingenting. Han är nervös, orolig, kan knappt prata och definitivt inte sitta nära. När jag ber om en kram är det den ynkligaste jag någonsin upplevt. Jag har många gånger ångrat att jag inte bad honom gå sin väg där och då.

Mamma och pappa kommer hem efter ett par dagar, min pojkvän lämnar, och Alfons verkar må bättre. Men sen vänder det. Vi får åka in till djursjukhuset igen och de konstaterar att det inte längre finns något att göra. Han har fått all medicin han kan få, han har fått all smärtstillande han kan få. I det här skedet lider han, han har svårt att andas och hjärtat går fort. Han kan inte sitta still, är stressad och man kan inte få ögonkontakt. Det är som att någon vrider om en kniv i mig, men jag vet vad är det som måste hända. Den dagen vi länge fruktat har kommit, och jag måste skriva på papper som godkänner att veterinären får ge honom en allra sista spruta. Det här beslutet, och avskedet är det absolut värsta jag behövt uppleva. Det är en sorg som för alltid lever kvar, han är saknad varenda dag. Han har varit min baby och bästa vän sen den dagen jag hämtade hem honom, ett liv utan honom känns omöjligt. 

Alfons dog den 13 mars 2018, 14 år, 5 månader och 23 dagar gammal. 

Jag får några hjärtan på sms. Inga ord. Inga samtal. Några dagar senare kommer jag hem till vår lägenhet, jag ligger och hulkar i sängen när han sätter sig i soffan och frågar varför jag gråter. Jag borde lämnat där och då.

Veckorna som följer är det stiltje, jag är matt. April kommer och går. Det blir maj. Jag fokuserar på jobb och umgås med vänner. Funderar, tänker, ifrågasätter. Våren kommer på riktigt och vi börjar planera sommaren. Många av mina vänner ställer mig mot väggen, "är det inte dags att du ser över din relation?". Jag säger att jag inte orkar. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Och jag har lärt mig hur jag lurar mig själv. En dag sitter jag tillsammans med en vän i Tantolunden, hon, jag och hela Södermalms befolkning ligger i gräset denna soliga dag. Jag hör jag mig själv säga ”men vi har ju precis köpt ny säng, jag får ta det där sen”. Vi skrattar.

Sommaren är på ingång, jag och min kille bokar en parresa med vänner, men jag lägger handpenningen för oss båda, som så ofta. Jag köper massa möbler och inreder vår balkong. Jag tillbringar mina lediga stunder där, han vid datorn. Sen kommer det, över ett glas vin. Han vill göra slut - igen. 

Jag åker till min bästa vän som intalar mig att det är för det bästa, men vi ska inte vara helt klara med varandra än. Under två veckor pågår en sorts dans, ett spel, en charad för att han inte klarar av att vara ensam, och för att jag är för svag. Sen tar det äntligen slut, inte en dag för sent. Och så tacksam jag är för det. Jag hade haft sådan enorm separationsångest över att förlora honom, utan att fundera över vad det var jag skulle förlora. En sak som var säker är att jag hade förlorat mig själv. Jag kompromissade med mig själv, gjorde allt för att han skulle vara glad, anpassade mig efter hans behag. Relationen dränerade mig och tog all energi, jag levde med en person vars egna problem gick ut över mig, och många gånger fick han mig att känna skam, fast att den egentligen hörde hemma hos honom.

Den bästa sommaren
Det är juni, sommaren är officielt här, och det man inte kunnat ana skulle bli en av de bästa hittils, blir precis just det. Jag är optimistisk, nyfiken och exalterad över allt som väntar. Jag åker till Biarritz och surfar med Surfakademin. Träffar massa härliga människor i alla åldrar, vi är alla där som ensamma individer, och formar en fin gemenskap. Jag njuter av mitt egna sällskap, strosar runt i staden, dricker ljust rosévin, badar, äter massa ost, läser Sandra Beijers "Allt som blir kvar" och sköljer ner färska ostron med champagne. Efter 10 dagar tar jag tåget till Bretagne och Yogiakademin. Josefine tar emot mig med öppna armar och veckan som följer kommer att bli omvälvande, svår att beskriva i ord, så berikande och befriande. Det var som menat att allt det här skulle hända då. Jag träffar så många killar och tjejer, alla med sin historia. De flesta vill prata, ventilera, och vi formar en vänskap som inte behöver defineras. Alla har sin historia, och det hjälper mig att sätta saker i perspektiv.

Jag fortsätter till Portugal där några av mina vänner väntar, en resa jag skulle gjort i sällskap av mitt ex. Här får jag erfara livets bakfylla - officiellt sommarens botten. Hemma i ett kokande Stockholm varvar jag jobb med lugna dagar till havs, och ett och annat doktorsbesök med mamma. Återkommande infektioner skapar en riskfylld vardag, och verkligheten ställs mer och mer på sin spets. Men jag är van. Jag är stark. Jag klarar det här. I juli åker jag till Mallis, njuter av god mat, salt hav, sol och sangria med min vän Sofia. Jag njuter av att vara fri, och tänker mer och mer sällan på han som jag skulle delat livet med. Jag känner sorg över det som inte fick bli, men samtidigt glädje över att det inte blev. För varje dag som gick kom en liten bit av mig själv tillbaka. Hur hade jag inte kunnat se? Det är lurigt det där med destruktivitet. 

Sommaren tog aldrig slut, men när augusti kommer flyttar jag in till min lägenhet i stan. Det är ännu en solig dag när jag sitter på cykeln på väg hem från matbutken och får jag ett samtal. Det är mamma, och plötsligt existerar ingenting annat.

”Gissa vad som har hänt? De har precis ringt, det finns en njure åt mig”. 

Epilog
Kanske är det nu det blir min tur. Jag tror kanske inte ens att jag har något val. Min kropp har tvingats säga till mig, för att jag inte klarade det själv. Det blev en del dalar, men även otroligt många toppar. Det handlar egentligen inte så mycket om min omgivning, utan mitt inre jag. Jag måste sluta leva i framtiden, finnas mer i nuet. Jag måste bli mycket mer närvarande. Jag måste vara stolt över hur långt jag kommit idag. Jag måste våga tro mig själv, tro att jag kan, våga ta emot en komplimang. Veta att jag duger som jag är. Jag måste sluta göra saker för alla andra, och våga prioritera mig själv. Jag måste lära mig säga nej, och sluta vara rädd för vad som ska hända om jag inte säger ja. Jag måste sluta vara rädd överlag. Kanske är det mitt år i år.

Tack till min familj som alltid står på min sida, mina FANTASTISKA vänner - jag skulle inte klara mig utan er, och tack till mina arbets- och uppdragsgivare för ert fina förtroende.

Hoppas ni har en fantastisk jul, hur ni än firar, om ni firar. I mitt Instagram-flöde trängs klassiska svenska jular med alp-toppar och vita stränder. Jag firar på svensk mark, traditionsenligt med familjen hemma i Saltis. Jag njuter av god mat, sovmorgon, film-maraton och tid med vänner och familj. Idag blev det en promenad med min vän Lova, det är alltid lika berikande att få ventilera och prata av sig med vänner. Ikväll ska vi bort på middag, men resten av veckan ska jag inte röra mig långt... förutom promenader i skogen ska jag bara mysa, läsa böcker, äta, vila hjärnan.

Julen är en sådan milstolpe på året då jag ofta tänker tillbaka. Hur såg mitt liv ut för ett år sedan? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Exakt ett år sedan idag var vi på väg in till akuten med mamma, något jag är otroligt tacksam för att vi inte är i år. Det var en jobbig jul. Det var också Alfons sista, han mådde bra och jagade presentpapper på julafton. Jag saknar honom så enormt, han var min bebis, min klipp, bästa vän. Med honom var allt bra. Jag var också i en relation, i år är jag singel, och mår bättre så. Jag hade precis börjat ett nytt kapitel i mitt liv, sagt upp mig och börjat här på Thatsup och som frilansare, något jag var otroligt glad för. Är än idag.

Jag hittade detta i mina anteckningar, skrivit för ett år sedan ungefär. Efter en höst med mycket tankar och förändring. Jag blir stolt över mig själv när jag tänker tillbaka på vad den texten handlar om; mod. Jag har inte alltid mod, det är läskigt att va modig. Men det finns uppenbarligen inom mig, inom oss alla, vi får bara inte glömma bort det.

Det här blev inte alls som jag tänkt mig. I tisdags trodde jag att lite vila skulle göra susen, magsmärtorna hade lindrats och jag förväntade mig att "va tillbaka" på onsdagen. Istället drabbades jag av intensiv hjärtklappning natten till onsdag, och den har fortfarande inte försvunnnit. Jag har pratat med sjuksköterska och träffat en doktor igen, de har kollat EKG för andra gången och eftersom det plus mina provsvar från SÖS visar bra konstanterar man att det inte är någon akut fara. Jag behöver gå vidare med utredning, vilket kommer ta tid och inte går att få tid för på en dag. Problemet är att mina symptomer är fruktansvärda, hjärtklappningen är fruktansvärt obehaglig och skrämmande, det känns akut, jag har ett konstant dunkade i kroppen, jag hör min puls högre än någonting annat, vilket gör att man klättrar på väggarna, och det går inte att sova eftersom att hela kroppen känns som en enda stor pulsåder. Jag kommer aldrig ner i vilopuls, detta leder i sin tur till panik och så går det runt och runt i cirklar. Problemet med detta är att det inte går att ta på, det är inte konkret, och jag är fullt frisk i hjärnan, vilket känns väldigt provocerande. Jag blir stressad över att inte kunn jobba, jag har naivt försökt i några dagar men kastade in handuken helt idag då jag hade en jobbig natt. Jag pratade med en vän igår om hur sjuk man är i sitt beteende. Jag är sjuk, och mår ganska dåligt, men jag får sådan prestationsångest att jag ställer in mig på att jag ska jobba, prestationsångesten leder till inre stress, stressen gör att jag mår ännu sämre. Det är helt sjukt att man kan vara så destruktiv. Hälsan måste gå före allt, men jag har aldrig lärt mig att sjukskriva mig med gott samvete. Uppenbarligen något jag måste jobba på. Man blir väldigt liten, skör och hjälplös i sådan här situation. Jag är lite i limbo just nu, jag är både för frisk och för sjuk för akutvård. Jag är såklart väldigt glad över att det inte är något livshotande, men jag önskar jag kunde veta vad det var, så jag kunde få hjälp med det. Jag behöver träffa läkare för längre utredning, och som det ser ut nu blir det inte förens efter jul. Tills dess måste jag själv försöka må bra, men det är svårt att veta vad man ska göra när man inte vet vad som är fel. Just nu är sömnen kritisk, det är otroligt jobbigt att inte få sova och må dåligt om nätterna, att ha hjärtklappning på det här sättet önskar jag ingen, och skulle säga att det faktiskt är bland det värsta jag upplevt. Jag kommer checka ut lite med det här dagboksinlägget, väldigt ofiltrerat och oredigerat, men man måste våga dela med sig även om det gör att man känner sig väldigt sårbar. Jag måste också påminna mig själv om att jag inte gjort något fel, jag kan inte kontrollera min kropp just nu.

Hoppas alla ni mår bra, vi hörs snart.

Tror vi kan konstatera att detta inte vart min starkaste bloggvecka. Hur är det redan torsdag? Jag känner mig lite som om jag vart i en torktumlare i och med min influensa, ut och in, bak och fram, upp och ner. Men det får också vara okej när man varit riktigt sjuk en vecka, det går inte att förvänta sig att man är tillbaka på hundra då. Även om jag är frisk så behöver min kropp återhämta sig, den är sliten och jag har fortfarande huvudvärk. Idag fick jag äntligen ta itu med saker, en typisk administrationsdag; betala räkningar, fakturera, städa, tvätta, ta hand om mejlen, laga mat, konkretisera lite tankar och idéer jag haft på senaste. Jag avslutade med att gå på mitt absoluta favoritpass, Yin Yoga på Inbalance i Hornstull, Marie som har det passet är fantastiskt go och mysig.

Min vecka startade på Thatsup i måndags, vilket jag insåg jag varit på dagen ett år! På kvällen mötte jag upp min familj och gick på julkonsert i Eric Ericsonhallen, det var till förmån för Frälsningsarmén och det var faktiskt en väldigt fin konsert, Anders Ekborg sjöng bland annat en av mina favoritlåtar Time to say goodbye. Natten till tisdag var riktigt dålig, vaknade mitt i nånstans och hade väldigt ont, så när på att jag blev rädd. Men efter lite sovmorgon hann jag jobba lite, äta lunch på Bröd & Salt som har en ny saladsbar. Jag är inget fan av saladsbarer, men blev verkligen imponerad av denna. Jättefina råvaror, brett sortiment och otroligt goda dressingar. Tips! Sen bar det av till Grand Hôtel för att fira jul, vi var ett litet gäng som var inbjudna för att dricka juldrinkar och spela julbingo - och hör på detta. Jag vinner ALDRIG i spel (och hittilis inte i kärlek heller) men NU var det dags, och jag inte bara vann, jag fick full bricka vilket gjorde mig till bäst av alla (de hade även gjort detta i Oslo och Köpenhamn). Jag gick lycklig därifrån med två julklappar. Kvällen spenderade jag i soffan med min vän Veronica, som är en av mina största hejjare när det kommer till bloggen, hon kommer alltid med förslag och idéer på vad hon skulle vilja att jag skrev, och så klagar hon på att jag inte uppdaterar mera (vilket bara gör mig glad eftersom de betyder att hon faktiskt vill läsa). Vi pratade mycket om vänskapsrelationer, uppdaterade varandra på de senaste, åt vegetarisk gryta och kollade Gossip Girl. Onsdag var ännu en kontorsdag innan jag sprag iväg för att träffa familjen igen, vi åt middag på Waipo och gick sedan till Kungliga Operan för att se Nötknäpparen. Min absoluta favorit-balett, tycker den är förtrollande. När jag kom hem väntade en härlig julkorg utanför dörren, men mer om den i helgen.

Egentligen skulle detta inlägg inte alls handla om mitt liv den här veckan, men jag kände att var tungen att ge er en lite uppdatering. Som rubriken lyder firade jag hela sex månader singel i helgen! Jag kan inte fatta att det har gått hela sex månader, ett halvt år, medan några av mina vänner upplever att det känns som mycket längre. Dessa månader har faktiskt varit väldigt bra, egentligen helt fantastiska. Bland mina nära och kära är det ganska blandade känslor vad gäller singelskapet; vissa föraktar det, är livrädda för att va själva och tror att vi endast är menade för att leva i tvåsamhet, medan andra har en mer avslappnad förhållning till det, och kanske till och med njuter över att få vara ensam och göra precis vad de vill. Jag känner få tjejer som blir stressade av tvåsamheten, som faktiskt motsätter sig att vara tillsammans med någon, ett par killar dock. Jag tror jag ligger någonstans där mitt imellan, jag har varit mer singel än i relation i mitt liv, och det har aldrig skrämt mig att vara själv. Det betyder inte att jag är ensam, tack vara min nära relation till familj och vänner. Sen gillar jag sällskap, i alla former, jag har tänkt på att jag förmodligen inte hade haft något emot att dela boende med en eller flera vänner om vi bodde tillräckligt stort. Tänk er vad mysigt? Drömmen vore ju att bo i samma trappuppgång som ens bästa kompisar.

Mina sex månader som singel har faktiskt varit väldigt bra, fartfyllda, upplevelserika, ögonöppnande, befriande. Även om ett avslut av en relation aldrig är roligt, och nästan alltid är påfrestande för kropp och själ, så har jag mått väldigt bra den här perioden. Efter två längre relationer börjar jag lära mig att det är brytpunkten som är värst för mig, jag har sådan enorm separationsångest, men sen klarar jag mig ganska bra. Jag är så tacksam att jag har ett så roligt liv med så många omkring mig som förgyller det. Jag fick verkligen bevisat för mig själv att jag inte behövde honom. Smärtan jag hade fruktat kom aldrig riktigt, och ganska snabbt insåg jag hur mycket bättre jag mådde utan. Jag går inte in så mycket mer på detta nu, men det kommer - jag lovar.

Tack och godnatt!

Jag har många vänner och bekanta som går igenom olika saker just nu, tankar, identitetssökande, prestationsångest, förvirring. De ifrågasätter sin vardag, sin livsstil, sin partner, sitt jobb… Jag förstår dem, och är nog lika mycket en av dem. Sen behöver inte ett ifrågasättande betyda att man kommer göra en förändring, att man inte är nöjd. Jag skulle till och med säga att det förmodligen är hälsosamt att ifrågasätta sig själv och sin tillvaro ibland, bara för att försäkra sig om att man är på rätt plats. Jag tror även att det skapar ett driv, och en möjlighet att göra något bra till något bättre. Kanske bringar det en idé eller utvecklingsmöjlighet. Det behöver inte betyder att man inte är glad eller tacksam över var man befinner mig, men det är lätt att känna sig lost. Jag kan ibland bli förvirrad över var jag är påväg. 

Just here me.

Jag kan sprudla av tankar och idéer; saker jag vill göra, skapa, ådstakomma (de uppstår alltid fem sekunder innan jag somnar, har jag tur minns jag dem när jag vaknar), och ibland känns allt möjligt, som om världen stod framför mig. Jag tror innerligt att flera av de idéer som bakar i min hjärna skulle kunna bli framgångsrika. Men lika fort pendlar det neråt, man bygger upp hinder för sig själv, självförtroende sviktar och riskerna ser lika stora ut som Manhattans skyskrapor. Jag vet att jag sitter inne på massa driv, det är det som har tagit mig dig jag är idag, och gjort att jag har varit med om allt jag faktiskt lyckats göra. Men ändå har jag så svårt att belöna och vara stolt över mig själv. Man är bara så bra som ens senaste framgång, eller? Jag ser att jag och mina vänner, bekanta och människor jag träffar på lider av mycket mer prestationsångest än man tror. Att det syns väldigt  mycket nu har kanske och göra med det stadiet vi är i livet? Jag tror många precis som mig upplever att klockan tickar, man jämför sig med var andra människor i samma ålder gör, eller till och med med dem som är yngre, och blir stressade. Man upplever att man borde kommit längre, gjort mer, vara mer framgångsrik. Det är en ålder där många börjar förlova- och gifta sig, blir gravida, köpa bostad, få befodran… många förändringar sker och det blir plötsligt tydligt att vi inte är små längre. Vissa som är singlar blir superstressade över att de är så ”gamla” och inte har en partner, och vissa som fortfarande pluggar blir stressade över jobb de inte har. 

Jag kan ibland tänka att det hade varit enkelt att ha ett tydligt jobb med en tydlig yrekstitel. Senast i helgen träffade jag på min dagisfröken som jag inte sett på väldigt många år, och hon ville såklart veta hur det stod till och vad jag sysslade med idag. Jag, som alltid när jag ska besvara den frågan, började stamma, flacka med blicken och snubbla på orden. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Ibland tänker jag att det hade varit så enkelt att kunna säga ”jurist”, ”advokat”, ”ekonom”. Istället låter det något i stil med ”ja alltså jag har så svårt att sätta en titel på mig men jag skriver, ja alltså jag är redaktör, och journalist, och skribent, jag jobbar med innehåll kan man säga, sociala medier och sånt. Ja alltså jag jobbar på Thatsup, sveriges största krog- och nöjes sajt, men jag frilansar också, ja mycket mode och så, livsstil, hälsa”. Jag tror jag skall börja sträva mot ordspråket ”Get famous enough so you don’t have to introduce yourself”. Folk i branschen, som jag tidigare jobbat med, lärt känna eller som kanske följt mig på Instagram förstår och har koll, men till resten av världen har jag så svårt att med rak rygg berätta om mig själv och vad jag gör. Samtidigt passar det mig att jag inte är en titel, det är så jag är som människa. Jag vet att mamma och pappa hade tyckt att det var mycket enklare om jag jobbade med något som de förstod sig på bättre, ett traditionellt yrke där jag var nio till fem, måndag till fredag och klättrade på en karriärsstege. Jag förstår att det kan vara enklare, men inte nödvändigtvis roligare. Och det är helt enkelt inte jag. Jag älskar det jag gör, min bransch, den jag är, men det är lätt att bli stressad, osäker, tvivla på sig själv. Och det måste vara okej.

Mina vänner är mina största fans. De är de som påminner mig om att jag är bra. Det gör såklart min familj också, speciellt min mamma, men det kan vara svårt för dem att förstå allt. När mina vänner ger mig komplimanger för något hör jag hur min hjärna tänker ”pratar hon om mig?” för att jag inte kan ta in det riktigt. Men när jag gör det, gör det mig nästa tårrögd. 

”Du är så cool, jag är så stolt över dig.” 

”Du skriver så bra, mycket bättre än de flesta, det träffar mig verkligen.”

”Du är min inspiration, jag pratar alltid om dig."

"Klart du KAN!"

Då och då skriver någon av er följare, och ni anar inte hur mycket det betydet och ger mig. Tveka aldrig över att ge någon en komplimang eller höra av dig till någon du vill säga något till, det kan kan göra så mycket! 

En vän som berättar för mig att jag borde skriva en bok får mig att börja gråta, och när jag var på en presslunch härom veckan och en branchkollega berättar hur de läst en artikel i STYLEBY som jag skrivit som fått dem att skratta, höjer jag på ögonbrynen av förvåning. Människor läser det jag skriver. Människor gillar det jag skriver. Jag får människor att känna med det jag skriver. 

Det kan låta lite tråkigt att jag behöver få dessa komplimanger för att påminnas (jag blir GENUINT förvånad varje gång någon gillar något jag gjort, skrivit, ådstakommit). Sen ska sägas att ödmjuka människor kommer längre, så länge man vågar tro på sig själv. Jag tål inte personer vars självförtroende tar över, jag hade aldrig velat vara så självsäker att jag inte såg mina egna brister.

Hur gör ni för att tro på er själva? Hur gör ni för att inte tappa drivet? Hur låter ni passion och drömmar vinna över trygghet och risker? Ingen blir ju framgångsrik genom att inte göra något. Gör du inte verklighet av din idé gör någon annan det. Och kanske tvivlar man alltid på vad man gör, eftersom det finns så mycket annat man också kunde gjort. Viktigast av allt tror jag är att man säger åt sig själv att det är okej att misslyckas. Tanken på att satsa på något som inte går vägen, när någon står och väntar på att säga "jag sa ju det" är förmodligen det som stoppar så många av oss. Det är helt okej att misslyckas, herregud. Jag prövade åtminstone. Jag levde.

Vi måste släppa prestationsångesten och leva istället. Livet är inte i regi, ett manus. Vi får ett liv. En chans. Lev.

Jag är ute på "landet" som jag skämt och sido kallar det, mitt barndomshem 20 minuter från stan där jag bott större delen av mitt liv. Här får jag mycket tid för reflektion, och jag och min mamma går många promenader där vi avverkar det ena ämnet efter det andra, ventilerar, bollar tankar - allt i sällskap av naturen. Vi pratar ibland om olika generationer, hennes och min, och hur vi formats. Det finns saker de aldrig riktigt kommer förstå sig på, och vice versa. Det försöker jag lära mig att acceptera. Vi kan skratta åt att min generation är en sådan som känner mycket, vi styrs av våra känslor och pratar ut ifrån känslor. Det kan låta så dramatiskt, och det är lätt att göra parodi på, men det har ju såklart att göra med den tid vi lever i. Jag tror inte man kunde, fick eller behövde känna efter lika mycket på den tiden min mamma och pappa var i min ålder, det fanns inte lika mycket att reflektera över, det var andra spelregler, och mycket bestod bara av att göra. Få dig ett bra jobb, hitta en partner, köp bostad, skaffa barn.. det var inte lika mycket snack om att "hitta sig själv" eller utforska världen, för det fanns inte samma möjligheter. Kan ni ibland tänka att ni skulle vilja levt på en annan tid? Eller känner ni er priviligerade över att få leva nu? Jag blir ibland osäker.

Med utvecklingen kommer mycket dåligt, tekniken går fruktansvärt fort och den skapar möjligheter som kan vara väldigt oroväckande. Samtidigt, om man tar sjukvården och forskningen som exempel, så är det tacksamt att man får leva nu.

Relationer är något som också ofta kommer på tal, alla typer av relationer, människor man har omkring sig, vänner, bekanta. Ni som känner mig vet att jag tycker att det är väldigt intressant med psykoligi, jag tänker mycket på sådant, jag tänker mycket över lag. Kanske är det för att jag påverkas så starkt, både positivt och negativt, av folk i min närhet. Det kan kasta omkull mig helt. Jag tycker också att psykologi är en grundsten till väldigt mycket. Kan vi förstå andra, förstå varandra, så har vi en stor chans till att lyckas bättre på jobbet, behålla vänskapsrelationer och leva happily ever after med någon. Tror jag.

Sårbarhet och ödmjukhet är två egenskaper jag värdesätter högt, delvis hos mig själv men också hos människor i min närhet. Jag tycker att det är två grundpelare som gör att man faktiskt blir en bättre människa. Jag tycker att det är väldigt intressant att de är två egenskaper som vid första anblick är enkla att avskriva som känsliga, medan om man uppträder härdad och högmodig vid första anblick kan uppfattas som självsäkert och attraktivt. Jag har dock lärt mig, att det oftast är tvärt om. Människor som inte är rädda för att öppna upp sig, bjuda på sig själva, vara eftertänksamma och iaktagande, berätta om jobbiga saker, fälla en tår, våga ventilera är sådana som för mig är de absolut starkaste, och coolaste. Personer som måste hävda sig själva, alltid berättar om hur bra de är på något och påstår att de aldrig är dålig på något, är för mig människor som utsöndrar osäkerhet, och mest av allt, är de människor som inte vågar känna. Känslor är negativit förknippade för dem, eller så är det för jobbigt, och detta syns utåt. Vågar vi inte känna innåt, förstå våra brister, se våra rikligheter, acceptera vad vi behöver jobba på, ta in vad vi är bra på, så kommer vi inte kunna utvecklas, bli bättre, må bättre. Att vara stark är att våga vara svag.