Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Flexibelt jobb och vab

Puh, fredag och jag har landat i soffan. Det har varit en intensiv vecka igen. Jag borde nog sluta säga det eftersom varje vecka är intensiv i mitt jobb. Och ingen dag är den andra lik. Älskar att jobba globalt. Fast den här veckan har varit lite mer intensiv än vanligt då det både varit jobb-event, kvartalsrapports-släpp och så lite vab på det.

Eller vab och vab. Jag kunde jobba hemma hela dagen, ta en promenad med Jacques i vagn över lunchen och sen vid 15 ta med Jacques ut och måla lite med gatukritor. Det märktes att han var sjuk då han inte ville leka i lekparken men gärna satt ute på den varma marken och målade.

jag träffar ju Jacques varje dag så det inte alltid jag märker stora steg i hans utveckling men igår kom det. Han ritade ett A, pekade på det och sa A, ritade sen I och sa I. Sen tränade vi på flera olika siffror och bokstäver. Jag ritade först och han härmade. Blir lika förundrad som med Miriam över hur lätt det ändå är att göra lärande roligt.

Eftermiddagen i parken betydde att jag behövde jobba några timmar på kvällen men tänk vilken tur jag har som kan göra så. Jag tar det inte för givet egentligen men kommer aldrig mer jobba på ett jobb som inte ger den typen av flexibilitet.

Helgen är här, planer finns. Roliga sådana! Hoppas du också får en fin helg.

Ofrivilligt ensamstående i en tvåsamhet

Otroligt laddad titel på det här inlägget och jag ska varsamt förklara utan att trampa någon på tårna, eller för den delen såra min kärlek.

Jag är verkligen lyckligt lottad som kunnat bli mamma, inte bara en utan två gånger. Det är ingenting jag tar lätt på och det går inte en dag utan att jag luktar någon av mina barn i håret och känner lyckan sprida sig i kroppen. Det är inte vad det här handlar om.

Det handlar om tvåsamheten. Jag och Stefan valde tillsammans att skaffa barn ihop. Vi har valt att leva tillsammans med varandra och har nu levt ihop i snart 13 år. Det har inte varit enkelt och det har funnits stunder då jag tittat på honom och känt att jag inte har något snällt att säga. Jag tänker inte sätta oss själva på några höga hästar men vi valde ändå att fortsätta kämpa för varandra och gick i terapi och tog oss igenom det. Inte bara för att vi har barn ihop - även om jag inte förstår den där kampen för kärlek utan barn. Då skulle det ju faktiskt vara möjligt att bara vända sig och gå och välja att aldrig mer ha kontakt. Har en barn, kommer det alltid finnas någon form av kontakt. Förhoppningsvis bra för barnens skull men det är inte sanningen. Vi valde att stanna med varandra för att kärlek är kärlek.

Jag kan ärligt talat säga att jag älskar Stefan och livet utan honom hade varit ett halvt liv.

Tillbaka till tvåsamheten och föräldrarollen. Den är inte enkel. Det ska handlas och lagas mat, tvättas kläder, läsas läxor, planera för skolor och kalas, aktiviteter, hämtning och lämning samt så klart pussas och kramas på barnen, säga till dom att uppföra sig, att dom är älskade, gå mellan när det är tjafs och så läggningen. Att lägga våra barn tar minst 1,5 timme. Först Jacques med läsning, klappning och ligga kvar tills han sover. Sen samma sak med Miriam. Det är en ynnest att båda våra barn vill somna nära nära men det betyder också att tiden flyger ikväll på kvällen. Ibland kommer jag ut från läggningen som i ett töcken för att städa undan i köket, hänga upp tvätten och sen bara andas innan jag själv borde sova.

Och det här har till 95 % hamnat på mig. Kalla det en klassisk kvinnofälla om du vill men det är inte så enkelt. Stefan jobbar på ett jobb som innebär långa kvällar. Det är inte ovanligt att han kommer hem vid 03 och jobbar 6 dagar i veckan. Hans fem % innebär lämning av Jacques så sen måste han upp för att lämna på dagis. Stefans återhämtning är obefintlig och då är det svårt att kunna koncentrera sig på flera saker samtidigt. Hans koncentration är på jobbet och jag drar lasset hemma. Mitt jobb kräver också mycket av mig men jag kan jobba hemifrån och gör det, ibland långt in på nätterna eftersom mellan 17-22 är det fokus på barn.

Det gör att vi hamnar i dålig balans. Stefan har dåligt samvete för att han inte är en aktiv del av familjen hemma och jag är frustrerad över att jag inte valt att ha det så här. Hade vi levt separerade hade jag haft så här en vecka och sen haft en vecka där jag kunde ta hand om mig själv. Fast det hade inte varit ett alternativ eftersom jag hade varit djupt olycklig utan mina barn.

Förstår ni dilemmat?

Visst hade ni önskat att jag här hade kommit med en lösning, men nej. Jag har ingen lösning. Jag bara fortsätter sätta fötterna framför varandra, låter veckorna och livet svepa förbi. Visst, jag njuter av min tid med mina barn och vi har tur med närvarande familj som ställer upp så jag kan vara med på jobbgrejer och annat ibland på kvällstid. Men oftast är jag så jävla trött på att ha det så här. Jag vill ju leva i tvåsamhet, inte leva som ensamstående när det inte är det liv jag valt.

Nu ska den här lite gnälliga mamman lägga sig. Senare än beräknat, precis som det här inlägget. Kram

Ett dygn utan barn och med vänner på Smådalarö Gård

Hej hej hallå. Det känns verkligen att våren är här och att sommaren är på väg. Jag älskar att cykla i solskenet och ändå ha lite kalla vindar i ansiktet. Jag tänker alltid att det är våren som blåser bort det sista av vintern. Bonus också att jag slipper bli så varm när jag cyklar genom stan. Mitt i sommaren är det nästan olidligt att cykla eftersom jag alltid har lite tidsbrist och måste trampa fort längs med skeppsbron.

Fast egentligen tänkte jag berätta om mitt dygn förra helgen på Smådalarö Gård. Jag måste nog anses vara partisk på ett sätt eftersom maken jobbar där men att vara gäst där är som en dröm. Långt från stan, vackert vid vattnet och med utbyggnaden som gjordes förra året har ett otroligt SPA och fler rum kommit till.

Det var en present till min vän Maria som fyllde 40 år förra året och det var på tiden för henna att få den så vi alla fixade antingen barnvakt eller makar som tog kidsen och åkte ut. Jag har varit där vid ett flertal tillfällen redan, alla gånger under vintern. Då är det gnistrande fint med iskristaller och ett istäckt hav men nu, glittrande vatten, fåglar i skyn och nästan så varmt att vi kunde sitta utomhus. Jag såg framför mig en ljum sommarkväll lyssnandes på musik. För ja, dom har livemusik på sommaren!

Vi började med SPA. Sittandes i den varma utepoolen i över timme avhandlade vi livet. Vi ses inte så ofta men vi har det fint tillsammans. Ärligt och fint. Väldigt uppskattat i mitt liv.

Jag badar helst kallbad var det härligt att kunna ta en simtur, känna fötterna och fingrarna domna bort och sen krypa in i bastun med utsikt över vattnet. Tänk dig det, och tillsammans med vänner.

Eftersom jag och Linnea är suckers för hudvård blev det sen skönhetssalong på rummet. Jag fick testa en otrolig lermask från Bruns och även en läcker vårdande nagelolja från Button London som fick nagellacket att torka på ett kick! Kunde tyvärr inte hitta den sen när jag kom hem men upptäckte att det finns rätt många andra liknande på marknaden. Hoppas bara den jag beställde är lika bra.

Med bubbel i magen och mer prat var det dags för middag. Jag drog till med grön ögonskugga och höga klackar. Tyvärr finns inte klackarna på bild, jag har väldigt sällan klackar så hade velat visa det. Maken jobbade, som alla helger, och det är alltid en speciell känsla att se honom i sin jobbroll. Proffsig, rolig och verkligen i sitt rätta element.

Sen var det en matkavalkad av aldrig skådat slag! Otroliga gratinerade ostron, vårens första vit sparris med en distinkt underbar syra, klassisk fransk råbiff med frasiga pommes och rabarber. Just rabarbern hade behövt mer syra men annars var allt perfekt. Kanonbra service men igen, min man är restaurangchef så vi fick nog service extra allt.

Proppmätta och lite runda under fötterna drog vi oss tillbaka till rummet och somnade gott i sköna sängar. Om jag snarkade högt kan vi räkna med, vågade inte ens fråga om någon stördes, hehe.

Frukost i solen och mer samtal innan vi återvände till vardagen. Det finaste att ha varit borta från barnen är också att komma hem. Jacques blir alltid totalt överlycklig och det gör mig så glad. Tänk att jag får uppleva kärleken till en mamma på samma sätt som jag älskar min mamma. Jag blir varm bara av tanken.

Ha en underbar helg! På söndag tänkte jag berätta lite om hur verkligheten ser ut för mig - att vara ofrivilligt ensamstående i en tvåsamhet. Snacka om cliffhanger!

Järvsö på skidor tillsammans med familjen

Hemkomna efter en vecka i Järvsö med klanen på min sida och den var precis så bra som vi hade hoppats på! Eftersom det är svårt att få in allt roligt i ett inlägg så tänker jag här fokusera på skidåkningen. Fast först, är ni en klan på 12 personer som vi var kan jag med värme rekommendera det här boendet. Då med tanke på närheten till "byn" också och inte att bara köra rakt ut i pisten. Det eftersom vi hade en variation av personer med oss och inte alla åkte skidor (läs pappa). Som alltid - är ni matlagare så tar ni så klart med er egna knivar och räknar med att det inte är som hemma. Fullt utrustat kök är olika från person till person och i vårt sällskap har vi många matlagare så vi bad om extra uppläggingsfat, skålar, bestick osv.

Påskveckan i år (2022) låg sent så det var sista veckan öppet i backen och det klart att det märks. Är det 15 grader och sol är det inte direkt lätt att hålla backar och spår i toppskick men känslan är änndå underbar. Visst, efter lunch blir det rätt uppkört men det måste en väl ändå förstå när skidåkning sker i mitten av april.

Järvsöbacken är lagom för skidåkning om det är många nivåer av skidåkning - från fyraåriga nybörjare till 43-åringar med mycket skidvana. Det finns två områden och det är lätt att åka mellan. Men den största anledningen att åka till Järvsö är den familjära stämningen på servicen du får på bokningen och av stugvärdarna på plats. Älskade servicen när jag senast var på plats i mars 2020 och är lika nöjd den här gången. Dom kan svara på alla frågor och vill verkligen att du ska ha en bra vistelse. Du bokar allt på Järvsö.se.

Jacques skidåkning

Det var inte första gången Jacques stod på ett par skidor men förra gången han fick på sig dom skrek han så mycket att han nästan svimmade. Det var mars 2020 och också i Järvsö så jag var lite lätt spänd. Dock var han ju då bara strax över två år och nu hade vi pratat länge om skidåkning och han hade redan provat både pjäxor och skidor hemma. Vi fick ärva från min kompis Julia, otroligt snällt!

Så första dagen med pappa Stefan i backen var han otroligt peppad och älskade att åka knapplift med pappa. Att hans första upplevelse med ett transportband började med ett fall och en mamma (japp, det var jag) som lyckades missa att han inte ens kom av bandet så jag fick lyfta honom uppochner behöver vi inte prata om. Eller att han fick näsblod. Jag vet, årets mamma slog till igen! Tur att pappan kom och löste av mig fort.

Själva åkningen första dagen var mest Stefan som bar honom nerför alla backar. Sen när Jacques favorit, min syster Julia kom, var han tvungen att försöka stå på egna ben och det gick rätt bra. Han lyssnar mer på henne än på oss, det är väldigt tydligt efter den här veckan.

Vi hade anmält Jacques till skidskola tillsammans med sin kusin och första dagen gick det bra men dag två la han sig ner och skrek tills han fick tre korvar och en våffla i magen. Dag tre var han peppad men när den skulle börja sa han "min mage är hungrig" och tryckte fyra korvar. Lite skidåkning blev det men inte i skidskolan. Nya tag nästa år helt enkelt. För oss är det viktigt att det blir lustfyllt och bara roligt med skidåkning så vi är nöjda. I hans värld kan han åka skidor. Det här med att stå helt själv, bromsa, ploga och åka lift kommer han lära sig till slut.

Min skidåkning

En heldag i längdspåret med mamma var min absoluta höjdpunkt vad gäller skidåkningen. Det visste jag sen innan då längdåkning är mer skonsamt och inte sliter lika hårt om en åker i vårt lagom snabba tempo med stopp för vyer, vatten och mys. Harsa är verkligen så otroligt vackert och hade inte det varma vädret gjort att det var en del genomslag i spåren hade jag gärna åkt en dag till.

Utförsåkningen var jag så nervös för. Senast jag försöket var april 2018 - sex veckor efter förlossningen och det blev platt fall. Hade noll styrka i ben och mage och stod till slut bara och grät i backen efter att ha kissat på mig. Jag tog mig ner en gång men sen var det slut.

Det var helt annorlunda den här gången. En gång i tiden var jag rätt bra på att åka utför eftersom jag åkt hela livet men nu var det som att börja om från början. Jag kände att jag egentligen visste hur det skulle gå till men muskelminnet fanns inte. Jag började om med att ploga, be om hjälp i knappliften och bara åka gröna backar. Det hjälpte inte heller att det var så uppkört i backen. Nästa säsong ska jag åka mer och även i kalla vinterbackar. Då borde det lossna. Och absolut köpa mig en egen utrustning. Jag kommer inte växa ur dom och det är otroligt viktigt med sköna breda pjäxor för mig.

Resultatet blev tre dagar i backen (varav en hel del vilande pga för kassa pjäxor och trötta fötter), en dags längdåkning i okej spår och sen tyvärr 45 minuters harvande i dåliga spår. Jag är så otroligt nöjd och längtar redan till nästa vinter.

Jag skulle kunna göra ett helt inlägg om bara Miriam och hur häftigt jag tycker det är att hon numera åker kanonbra och gärna åker upp själv för ett par åk. Det är frihet att kunna åka skidor och för henne har det verkligen lossnat i år. Jag drömmer redan om en vecka i alperna inom något år. Jacques får hänga på så klart men det är alltså möjligt att åka en hel dag tillsammans med Miriam numera.

Jag vill också slå ett slag för mitt fantastiska sällskap av maken, syster med familj, bror med tjej och föräldrar som gjorde veckan underbar.

Kaoset det innebär att resa som familj

Hej från bilen på väg mot Järvsö. Det var längesen vi hördes. Jag skulle kunna skylla på en massa olika anledningar men egentligen handlar det om prioriteringar. Jag har inte prioriterat att skriva här vilket är himla dumt. Jag har saknat det. Så nu ska jag bli bättre på att uppdatera.

Vad har hänt sen sist? Hur långt är ett snöre? Jag har nu jobbat ett år på Truecaller och trivs som fisken i vattnet. Jag har lärt mig otroligt mycket och ingen dag är den andra lik. Det jag lärt mig mest är nog om hur olika alla världens marknader fungerar. Det förtjänar ett eget inlägg så håll ut.

Tillbaka till kaoset det innebär att resa som familj. Jag minns resorna innan barn som enkla, spontana och rätt tanklösa. Kläderna packades med tanke på varenda dag och kväll. Numera är jag glad om jag kommer ihåg att ta med min egen tandborste.

Barnens packning, den är däremot minutiöst planerad. Alltid för mycket kläder eftersom barn har en förmåga att leta upp smuts. Och jag vill att dom ska kunna ha det så. Inte vara rädd för att smutsa ner sig eller begränsa sig bara för att jag inte kan packa ner några extra plagg.

Innan barn hade jag knappt med mig värktabletter och det var nästan lite roligt att behöva gå in på ett apotek i ett fjärran land och förklara symptomet. Jag minns speciellt en gång i Thailand när jag gick in och visade genom att hålla mig om magen. Expediten bara tittade på mig och frågade "menstruation or diarrhea?". Vad det var i dom tabletterna vet jag fortfarande inte men jag gick iallafall inte på toaletten på över två veckor. Med det löste problemet och allt var frid och fröjd.

Nu med barn har jag med mig både värktabletter, åksjukepiller, hostmedicin och mer. Min syster tittade på mig en gång i Portugal och frågade "tror du inte att det finns apotek här eller". Det är ju lätt för henne som är sjuksköterska och förstår alla medicinska namn. Jag kan Alvedon, inte så mycket mer.

Sen det här med att ha en tidsplan. Den spricker varje gång. Jag brukar packa det mesta för hela familjen och maken tar hand om sin packning + att packa in allt i bilen. Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha det på något annat sätt egentligen. Kontrollbehovet är stort och jag vågar helt inte lita på att han tänker på allt. Låter så löjligt när jag nu ser det i skrift men så är det. Vårt att notera är att maken jobbar sena kvällar. Hade han jobbat mer normalt (vad är normalt?) hade vi kanske delat mer på det.

Tillbaka till tidsplanen. Idag hade jag räknat med att vi skulle åka kl 13:00 men istället rullar vi nu strax ut ur stan och klockan är 15:52. Och absolut, det är påsklov så halva Stockholm ska åt samma håll.

Om vi ska flyga föredrar jag att spendera en hotellnatt på Arlanda för att slippa stressen det innebär att komma iväg i tid. Bonus är också att det känns som semestern börjar tidigare.

Jag borde absolut avsluta med några av dom tips jag lärt mig efter 11 års resande med barn. Du behöver egentligen bara ett: Ha tålamod. Jag jobbar fortfarande på det. Och vet du, idag kom jag ihåg tandborsten också, SEGER!