Vi är ju bara i början på vår gemensamma historia så det inte mer än rätt att jag berättar mer om min familj och vad passar bättre än att börja berätta om Miriam - min kloka, smarta, känsliga dotter. Jag tackar min lyckliga stjärna för att hon kom in i våra liv en kall Nobeldag för snart åtta år sedan.

När jag sitter här och försöker få ner på pränt vad hon betyder för mig och hur jag kan göra henne rättvis så sitter hon vid sidan av mig. Det är alltså där vi börjar. Hon valde att stanna hemma med mig - som är sjuk, istället för att följa med resten av klanen ner till byn för parklek och glassätning. Hon är alltså väldigt omtänksam. När vi varit lite för tysta på egen hand sträcker hon ut en hand och klappar på mig. Underbara Miriam, min förstfödda, mitt allt!

Genom åren har hon hållit oss på tårna, busat med oss, ifrågasatt oss, rest med oss och utvecklats till den fina person hon är idag. Hon som pratar bättre engelska än de flesta vuxna och utan problem svänger sig med lite spanska när det behövs. Det är inte lätt att vara ensambarn men det är inte lätt att få ett syskon efter så många år på egen hand så våren har varit en prövning för oss.

Hon och jag har gjort allt tillsammans och varit som BFFs. Nu tänker du att så är det väl med alla barn och mammor men dels har Stefan jobbat nästan bara kvällar genom åren och vi har haft många kvällar ihop på tu man hand och dels har vi både rest ihop själva och hon har varit med och hjälpt till på kalas och event jag anordnat.

Att få ett syskon skakade henne djupt och det är fortfarande något som hon bearbetar. Att hon valde att stanna hemma med mig idag är ett bra tecken så därför tänker jag sluta prata med dig om hur fantastisk hon är och istället visa det för henne.

Miriam är bäst, ingen protest.