Varenda gång jag kokar en egen puré, förbereder en perfekt matsäck eller skär upp morotsstavar som ska bli mjuk BLW-mat vaknar min inre husmor upp och njuter. Det låter knäppt men det är sant. Hon får mig att vara så nöjd över hemlagade saker.

Jag förstår inte var hon kommer ifrån. Visserligen är min mamma en tuff och bra förebild med många perfekta sidor men någon husmor är hon inte. Jag strävar inte efter det men ändå hamnar jag där gång på gång.

Vem har ens tid att vara husmor? Okej, kikar en in på Instagram finns det extremt många och just där har jämförelsen mellan mammor eller ”this is my sons lunch box” på riktigt spårat ur. Jag hoppas och tror ändå innerst inne att bakom varende perfekta bild finns en mamma som precis som jag kämpar med att hitta på nya rätter att laga i vardagen varje vecka, äter middagen stående mär barnen somnat eller överväger att vägra laga mat en vecka för att se vad som skulle hända.

Medan jag tänker på det så fyller jag de hemköpta klämmisarna med gröt och bär, vispar en ärtpuré som bebisen ändå hatade och planerar nya smakkombinationer (päron, ärtor, gröt kanske). Länge leve min inre husmor. Hon behöver få sitt hon också.