Nu låter rubriken som om det bränt till i huvudet på mig och jag förvandlats till ett fluffigt mammamonster som ÄÄÄLSKADE att vara gravid men så är inte fallet (lita inte på de kvinnorna) utan det är bara så smart och behändigt att kunna amma. Maten är alltid med, den är perfekt tempererad och tryggheten finns i tutten. Varför är det då så mycket känslor kopplat till det här med att amma eller inte amma? Och hur kommer det sig att alla har en åsikt om det? Svaret: alla utom du har fel gällande hur du ska amma ditt barn. Så var det sagt. Nu går vi vidare.

På bilden ovan är min bebis Jacques max 30 minuter gammal och redan säger hans instinkt att han ska ta sig till mitt bröst och äta. Det är också därför som en gravid kvinnas bröstvårtor mörknar och blir större än vanligt: så att bebis ska hitta rätt. Sanslöst coolt! Sen kanske der ser helt galet ut med ett litet bevishuvud och en enorm tutte, vänj dig, det kommer fler bilder snart.

just på BB är det härligt att vara och amma; alla är halvnakna eftersom alla blivit indoktrinerade HUD MOT HUD av personalen. Slänger du fram en tutte är det ingen som reagerar. Alla är upptagna med att lära känna sitt eget lilla knytte.

Smekmånaden tar slut och du kastas ut i verkligheten. Här börjar det pratas sjalar, filtar, speciella ponchos, sidentyger osv osv. Alla med syftet att få dig att inte visa brösten när du ammar. Skyl dig kvinna, någon kan ju ta illa vid sig av att se ett hjälplöst litet barn äta. Jag blir trött av det onaturliga i att det är vi som måste skyla oss. Nu menar jag inte att jag slänger fram tutten i tid och otid utan har gärna en tunn sjal över bebis och bröst när jag är ute på stan med tanke på bebis, han blir så lätt störd. Jag strävar ändå efter ögonkontakt och vill Jacques ha det får han det. Annars låter jag honom äta i fred och kikar in ibland.

Jag hör skräckhistorier om kvinnor som blir tillsagda, folk som chockat går omvägar och annat trams vid synen av bröst men den här gången har jag varit lyckligt förskonad. Jag utstrålar säkert ”säg något och du dör”.

Förresten läste jag ett fantastiskt inlägg om amning i Mongoliet och känner att det är där jag borde bo, där är det enkelt om än lite over the amningstopp...

Vad ville jag egentligen med det här inlägget? Prata av mig lite gällande amning är min känsla eller kanske varna andra om mig. En kan aldrig veta om jag i framtiden löser alla Jacques bekymmer genom att dra fram brösten och svänga med dom tills han glömt sitt andra bekymmer. Du behöver läsa länken ovan för att fatta.

Puss på er!

Eller?

Självklart pratar jag om surströmming. Denna läskiga lilla fermenterade fisk som är en delikatess i norra Sverige och i resten av världen ses på med avsky. Det handlar inte om smaken på själva fisken utan den skarpa doften eller kanske borde jag säga lukten eftersom den är hemsk. Den går inte att undvika och luktar starkt av bajs och dåliga avlopp. Lukten sätter sig i kläder och har du tänkt dig att äta inomhus borde du antingen tänka om eller öppna burken i iskallt vatten. Ett annat knep är att öppna burken i en plastkasse. Om du inte förstått det så se upp för spadet. Fermenteringen gör burken farlig att öppna då det bubblar och har sig.

Jag är uppvuxen med hela min släkt i Skellefteå så även om jag skulle vilja slippa att äta surströmming vore det omöjligt. Tur då att jag tycker om det. Jag gör mig en riktigt fet klämma och njuter medan mormor tycker att jag förstör fisken med alla mina tillbehör och toppingar.

Hon som 95-årig krutgumma äter fisken enbart med potatis och smör på tunnbröd. Kanske lite rödlök på sidan av.

Ädla drycker till bör vara iskall snaps och öl men eftersom mormor väger som en fjäder och jag ammar drack vi istället 3,5or från Backens, ett lokalt bryggeri. Också fantastiskt gott!

Eftersom vi var osäkra på om det skulle räcka med surströmming bakade vi en västerbottenspaj också. Serveras med romsås.

Här borde jag länka ett recept men här kommer det på bild istället.

Ser ni de fina blåklockorna? Min älskade make plockade de till min mormor, fint va.

Nu sova, kramar!

Kom ihåg att följa mig på Instagram också @stockholmandme.

Västerbottens ost. En otroligt god ost, jag skulle lätt kunna säga Sveriges godaste ost som vi ska vara stolta över. Den gör sig underbar i paj, som pålägg på mackan och på ostbrickan med tex lingonsirap eller frukt.

Jag har velat besöka deras besökscenter ett tag och så även maken. När temperaturen visade närmare 30 grader kändes det klockrent att svalka sig med ett besök i - vad vi trodde, en sval ostkyl med spännande historia. Jag kan avslöja redan nu att det var fel tanke.

Det är bara i Burtäsk osten görs och det kanske handlar om kalkrik jord eller ett PR-trick så självklart ligger centret där. Vägg i vägg ligger mejeriet så en skulle ju kunna tro att det finns en tanke bakom men nej.

Besökscentret består av ett café kombinerat med butik i främre delen och bakre delen är då för besökare. Det är här det blir knäppt. Det är alltså historien om Västerbottens ost upptryckt på skyltar med bilder vid sidan av. Inget interaktivt, ingen kyl, inget som visar EN OST förutom på bild eller inglasad. Otroligt besvikna blev vi. Den enda som var nöjd ett tag var dottern eftersom det fanns en gåta till barn att lösa.

Ja, det är fina bilder och ja det var gratis men jag kräver mer än så. Varför tar de inte tillvara på arvet mer?

Caféet och burken då undrar du? Vi åt en stor portion Västerbottenpaj med lax, sallad, kaffe och måltidsdryck för 125kr så det var prisvärt. 250kr för en osthyvel inte lika prisvärt kanske.

Vi laddade bilen full med ost och lämnade besvikelsen kvar i Burträsk. Tur att osten är god.

Jag har som du märker inte en enda länk till själva centret eftersom jag inte vill ge det till dom men här kommer istället en länk till Children’s Creativity Museum i San Francisco, en DRÖM att besöka med barn.

Kanske borde jag göra en guide till San Francisco med barn. Tål att tänkas på.

Det blev tyst från mig. Skakades av att bo på lasarettet med både en bebis som inte kunde andas och sjuåringen som blev så rädd när lillebror blev dålig. Jag svävade mellan hopp och förtvivlan den första natten men Jacques svarade bra på behandlingen med adrenalin och koksaltlösning som båda inhalerades. Lägg till alvedon och en dos av en antikrupp-medicin och ni kanske förstår känslan av oro. Nu är det dock över!

Fast innan vi går vidare så vill jag berömma personalen, dessa underbara undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som med varm hand hjälpte min bebis. Även ambulanspersonalen med sitt lugn var exakt vad vi behövde när det var som mest läskigt. Intressant nog är jag iskall i krissituationer. Var med om en läskig sak för 15 år sen när en klasskompis var okontaktbar och jag tillkallade ambulans när resten sprang runt som yra höns. Då var jag lugn och nu också. Med min bebis på axeln som knappt fick luft och mitt eget inre i uppror höll jag mig lugn och sansad i kontakten med 112. Jag kunde berätta problemet, min bedömning av situationen, adressen och samtidigt guida Miriam till att packa det nödvändigaste. Värt att minnas.

Min älskade make satt 80 mil bort och hade ingen koll på vad som hände så vi bestämde att han skulle flyga upp. Nu bättrade Jacques på sig väldigt bra andra natten så vi blev utskrivna i lagom tid till att maken kom upp. Nåväl, nu får vi några härliga dagar ihop istället! Fast med det sagt, några kusiner har nyfödda bebisar och vi vågar inte riskera att smitta dom med Jacques förkylning.

Vi har istället hängt mycket med mormor och varit på äventyr. Härligast hittills var gårdagens bad i en sjö som var varm som ett badkar. Mys! Innan det var det fika i en gammal kvarn i Skråmträsk som fortfarande är igång. Fikat där är både kravmärkt och ekologiskt. Väl värt ett besök.

Över vägen hittar du hantverksgjorda skor i skinn hos SkråmträskSkon, otroligt läckra modeller. Få inte dåndimpen när du ser priserna, den här typen av hantverk kostar.

Ska berätta om Västerbottensosts knasiga besökscenter också, ska bara sova först. Puss på er!

Tanken var att det idag skulle komma en hyllning till min mormor men istället sitter jag 01:51 och skriver från en sjukhussäng i Skellefteå.

Jag tog med mig barnen tidigt imorse för en vecka med kusinhäng, kompishäng och även kvalitetstid med min älskade mormor Siri, 95 år i augusti.

Bebis har varit lite rosslig men nu ikväll fick han host - och skrikattacker som gjorde att han inte fick luft. Ett samtal till 112 senare och både min och Miriams första ambulansfärd till sjukhuset i Skellefteå var ett faktum.

Nu är vi inlagda och bebis mår bättre. Självklart håller de oss för observation och behandling av trånga luftvägar.

Miriam är fantastisk och ligger här på sidan av mig.

Hörs på andra sidan. Kram