Föräldrasplaining

Miriam var en mysig liten person som barn. Hon åt allt, sov bra och var allmänt lycklig.

Jacques är inte så. Han är väldigt petig med maten och äter bara det han bestämt sig för. Oftast är det lax, kyckling, pizza, blockoblej (broccoli), köttbullar. Bara morot som grönsak och inte en gnutta potatis, ris, pasta eller bröd. Får han inte vad han vill lägger han armarna i kors och säger "no" och går från bordet. Kul kille, verkligen.

Och hans humör.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på hans vilja eller ovilja till att på något sätt göra något som han själv inte vill. Då kastar han saker, väser ngåot ohörbart bakom natten och går gärna iväg och smäller igen dörren efter sig.

Nästa sekund är han världens mysigaste och vill kramas. Han kallar mig mamma älskling och sitter nära nära i soffan.

Livet som mamma är verkligen känsomässigt uttömmande.

Nio år, det är en halv evighet på ett sätt och bara ett andetag på ett annat. Jag minns mitt liv innan Miriam men det var inget liv. Det var när hon kom som jag kunde förstå den där djupa rena kärleken. Kärleken till mitt barn.

Varje år har haft sin charm; som när hon vid 9 månaders ålder bestämde sig för att börja amma igen (hon hade slutat vid 6 månader) och blev arg när det var tomt. Eller som när hon rotade igenom min väska vid ett års ålder och hittade mitt läppglans. Sen den dagen fick jag aldrig ha läppglans ifred. Egentligen knappt numera heller.

Jag minns också alla våra resor ihop. Hur hon stod på en Grand Cru-odling i Champagne och ogillade druvorna, när hon dansade sig igenom Boardwalken i Santa Cruz med århundradets dyraste ansiktsmålning på sig.

Resan till kinesiska muren är bäst. Vi sa att hon kunde vänta nere så gick jag och Stefan upp i omgångar. Efter en kort stund hör jag hennes rätt bestämda röst. Då har alltså Miriam - nyss fyllda fem år, klättrat upp för trappsteg lika höga som hon själv. Sådan är hon, alltid kavat och orädd.

Jag har lagt upp en höjdpunkt på Instagram som heter Miriam 9 år. Titta på den. ❤️

Det senaste 2 åren har varit en prövning för oss alla men mest för henne. Att få en lillebror och samtidigt se den hon trodde var en nära vän vara med om att frysa ut och inte vara hennes vän när det väl gäller har varit svårt. Vi är inte ute ur det ännu men i hennes samtalsterapi får hon bra redskap för att hantera det och förhoppningsvis så blir det ett naturligt avslut när trean tar slut.

Miriam - min älskade Miriam. Tack för att jag får vara din mamma.

Du vet när du var liten och någon frågade chans på dig? Den pirriga känslan, nästan som att du blev lite hedrad även fast du inte visste vad det var som 9åring.

Så kände jag mig när Andreas Ivarsson hörde av sig till mig en dag i augusti och frågade om jag ville starta podd med honom. Jag låg på en bänk på Södermaln och tittade upp på en klarblå himmel och blev alldeles varm och glad. Kände också lite att Äntligen! Jag har pratat om att starta podd med en kompis men inte kommit till skott.

Jag blir nästan lite svamlig nu, lite pirrigt att presentera själva podden men här är första avsnittet:

Vi valde Föräldrasplaining eftersom det både kan vara som "plaining" dvs klagande men också som "splaining" som att förklara. Vi är inte experter men vi är en mamma och en pappa som har båda två barn.

Det kommer ett nytt avsnitt varje vecka och ibland lite oftare. Som nu, det finns ETT TILL AVSNITT! Sök efter Föräldrasplaining där du lyssnar på poddar.

Har du förslag på ämnen, vill ställa frågor eller kanske vara med som gäst så hojta här eller till mig på Instagram.

Kram!