Klockan är 01:15, jag borde sova som ska upp tidigt men precis när jag skulle slumra in vaknade bebis för nattens första mål. Det gjorde mig lite minder akut sömnig men ändå lika trött om du förstår vad jag menar.

Just den störda nattsömnen får mig ibland att överväga att sluta amma men då blir jag alldeles kall i kroppen och får ont i magen. Jag vill verkligen inte sluta amma, den intimiteten är sagolik och eftersom vi inte kommer skaffa fler barn skulle det innebära att jag aldrig mer får amma. Aldrig mer! Den känsla av sorg som kommer över mig då är hemsk. Den får mig att känna mig värdelös och som en dålig mamma som vill ta bort maten för min bebis men är det inte just det som är grejen med hormonerna. Du ska känna så om amning och du ska sakna bebisen så det värker i kroppen av saknad om du är borta en längre period (läs tre-fyra timmar).

Jacques äter inte bara mitt bröst utan även välling, gröt, puréer och frukt. Han skulle alltså inte bli utan mat utan mer en trygg punkt kanske. Jag däremot skulle få hela nätters sömn, mindre läckande bröst och kanske lite mindre svajigt humör. Du som läser tänker säkert att det är ett lätt val, ”sluta amma bara” men nästa gång du träffar mig kommer jag säkert fortfarande amma. Det är ändå det mysigaste, fysiskt sköna och det som får mig att känna mig som den ultimata lejonmamman.

Att sluta amma skulle betyda avslutet på ett kapitel som kvinna jag inte är redo att sätta punkt för än.