OM du följer mig på Instagram så måste du ju ändå undra var alla recept är egentligen. Vid något tillfälle kommer de kanske komma upp här men skriv annars ett DM till mig så länkar jag det jag använder + det jag ändrar.

Nu till något helt annat, något som det fortfarande inte pratas om tillräckligt och som gör att väldigt många kvinnor går omkring med en sorg och en skam som de inte borde vara ensamma att bära: Det här med att få missfall. Det är hemskt, sorgligt, hjärtskärande, blodigt och alldeles alldeles normalt. Det är just den här tystnaden kring det som gör att en tror att en är helt ensam i det. Att alla andra får barn hur lätt som helst eller bara inte blir gravida. Jag tänkte så. Det är fel.

Jag hatar att vara den som skriver det här men det är normalt med missfall. När jag var mitt i det så kunde jag absolut inte tänka så utan då var det bara jag som det gick fel för, bara jag som drabbades av missfall gång på gång och den tanken är som ett nattsvart mörker när den väl drivit in. Sorgen, den förbannade sorgen alltså. Sorgen över något som kunde ha blivit, sorgen över att inte få chansen och sorgen över att kroppen var emot mig.

Vi måste fixa det här, vi måste prata om det mer och vi måste få sörja ordenligt. Varje litet embryo har rätt till att sörjas av den kvinna som bar det. Ofta sker missfall så pass tidigt att ingen fått reda på det än så då sörjer kvinnan själv eller med sin partner. Det är också knäppt. Alla runtomkring en undrar ju vad det är som har hänt men får inget veta för att SKAMMEN, den förbannade skammen är för stor. Sluta med den, skrik ut din sorg. Berätta för dina nära att något har hänt dig, att du sörjer något som skulle kunnat blivit. Du har rätt till det.

Herregud, jag känner att när jag skriver detta så kommer alla känslor tillbaka över hur jag hade det. Hur jag gick från en glad kvinna med en man och en dotter till en kvinna fylld av sorg över två missfall, ett uteblivet missfall och en bortopererad äggledare på grund av en graviditet som satt sig fel. Jag kan inte ljuga, det var hemskt. Jag kunde inte njuta över det faktum att vi faktiskt fått en dotter (även om jag gav sken av det utåt) utan kände mig tvungen att gå i existensiell coaching för att komma vidare. När det sen faktiskt var en graviditet som satte sig rätt trodde jag inte på det utan gjorde fyra tidiga ultraljud för att se att det inte satt fel. Det satt rätt och ut kom Jacques och sorgen mattades av.

Nu är inte det här ett inlägg med ett lyckligt slut utan med en uppmaning att sörj mer, ta hjälp, gråt ut och kramas. Ett missfall är så mycket mer än en avbruten graviditet. Det är förlust av något större. En svag strimma av hopp om något nytt.