Äntligen kom dagen då Miriam fick lämna skolan bakom sig för 10 veckor av välbehövligt sommarlov. Vilken pärs det har varit och även om vi tar en paus från det så kommer det vara minst lika tufft att ta tag i när hösten och årskurs tre börjar. Hela min kropp har längtat efter sommarlovet. Inga fler morgnar med ont i magen för att veta om Miriam kommer krampaktigt krama mig och be om att få följa med mig till jobbet och oförstående föräldrar som inte alls tycker det egentligen rör dom. För mig har det inte spelat någon roll vad andra tycker och tänker om något. Miriam har mått dåligt, det är det enda jag bryr mig om.

Det kanske låter banalt och enkelt men jag är inte intresserad av att höra utlägg om vad som stämmer eller inte. Det akuta har varit Miriams mående och med andningspausen från skolan kan vi alla slappna av och hitta tillbaka till oss själva och vår familj. När en person i en familj på fyra personer mår dåligt mår all dåligt och Miriam är en så generös, empatisk och klok tjej så det rubbade balansen.

Kommer kanske berätta mer framöver men nu ska jag väcka världens bästa Miriam.