Nio år, det är en halv evighet på ett sätt och bara ett andetag på ett annat. Jag minns mitt liv innan Miriam men det var inget liv. Det var när hon kom som jag kunde förstå den där djupa rena kärleken. Kärleken till mitt barn.

Varje år har haft sin charm; som när hon vid 9 månaders ålder bestämde sig för att börja amma igen (hon hade slutat vid 6 månader) och blev arg när det var tomt. Eller som när hon rotade igenom min väska vid ett års ålder och hittade mitt läppglans. Sen den dagen fick jag aldrig ha läppglans ifred. Egentligen knappt numera heller.

Jag minns också alla våra resor ihop. Hur hon stod på en Grand Cru-odling i Champagne och ogillade druvorna, när hon dansade sig igenom Boardwalken i Santa Cruz med århundradets dyraste ansiktsmålning på sig.

Resan till kinesiska muren är bäst. Vi sa att hon kunde vänta nere så gick jag och Stefan upp i omgångar. Efter en kort stund hör jag hennes rätt bestämda röst. Då har alltså Miriam - nyss fyllda fem år, klättrat upp för trappsteg lika höga som hon själv. Sådan är hon, alltid kavat och orädd.

Jag har lagt upp en höjdpunkt på Instagram som heter Miriam 9 år. Titta på den. ❤️

Det senaste 2 åren har varit en prövning för oss alla men mest för henne. Att få en lillebror och samtidigt se den hon trodde var en nära vän vara med om att frysa ut och inte vara hennes vän när det väl gäller har varit svårt. Vi är inte ute ur det ännu men i hennes samtalsterapi får hon bra redskap för att hantera det och förhoppningsvis så blir det ett naturligt avslut när trean tar slut.

Miriam - min älskade Miriam. Tack för att jag får vara din mamma.