Miriam

Kärlek är det finaste som finns. Det är också det finaste jag kan ge. När Miriam kom in i mitt liv blev jag golvad av kärleken. Helt plötsligt var den inte fin utan våldsam, krävande och utlämnande. Jag blev rädd och jag har inte slutat vara rädd sedan dess. Det klart att få barn är det finaste du kan få men samtidigt är det så jävla hemskt. Du är så utlämnad. Tänk om något skulle hända?

En skulle ju kunna tänka att den rädslan skulle få mig att inte vilja ha fler barn men oj vad vi har kämpat för att skapa ett syskon till Miriam och äntligen efter 4 års kämpande kom Jacques och mitt hjärta växte ännu mer. Jag älskar Miriam mer än någonsin och ändå har jag minst lika mycket kärlek över till min son, häftigt!

Vi har kunnat vara helt lediga och ge varandra mycket kärlek den här sommaren och jag älskar att höra Jacques glädjetjut när Miriam busar med honom eller hans skratt när pappa Stefan pussar honom med allt sitt skägg.

Våra tre helt lediga månader tillsammans tar slut imorgon då Miriam börjar skolan. Det känns lite sorgligt samtidigt som vi alla är ganska less på varandra. Umgås en med människor dygnet runt i tre månader är det bra med vardag och rutiner. Jag och maken får två veckor till innan han börjar jobba och hur jag kommer må märker vi då. Spännande på ett sätt. Jag längtar inte.

Pussar!

Ps: du följer väl mig på Instagram?

Tanken var att det idag skulle komma en hyllning till min mormor men istället sitter jag 01:51 och skriver från en sjukhussäng i Skellefteå.

Jag tog med mig barnen tidigt imorse för en vecka med kusinhäng, kompishäng och även kvalitetstid med min älskade mormor Siri, 95 år i augusti.

Bebis har varit lite rosslig men nu ikväll fick han host - och skrikattacker som gjorde att han inte fick luft. Ett samtal till 112 senare och både min och Miriams första ambulansfärd till sjukhuset i Skellefteå var ett faktum.

Nu är vi inlagda och bebis mår bättre. Självklart håller de oss för observation och behandling av trånga luftvägar.

Miriam är fantastisk och ligger här på sidan av mig.

Hörs på andra sidan. Kram

Inlägget skulle lika gärna kunna heta Mitt i natten-grubbel eftersom det är just det som det är. Alla mina inlägg förutom ett har skrivits från mobilen nattetid antingen direkt som ett inlägg eller på Anteckningar. Kanske är det därför antalet kollage är få och bilderna avlånga som på en Instagram-post *Instagram lover*. Jag älskar att skriva, småjobba och fixa från mobilen och för mig är det mys istället för jobb som jag kopplar att öppna Macen med. Nåväl, vi skulle prata kärlek.

Kärleken handlar förstås om kärleken till mina barn. Den är stark, oresonlig och våldsam. Stark eftersom de är just mina barn, oresonlig då jag på riktigt fick grått hår med första och våldsam eftersom jag har såna tvångstankar ibland om att något ska hända dem. Kanske låter det läskigt men det är en realitet jag lär mig att leva med.

Trots det kommer jag på mig själv att klaga. Klaga på att dottern är utåtagerande som ett skydd i det omtumlande att få ett syskon, på sömnbristen, på spontana restaurangbesök och på att bebisen vill äta hela tiden. Dottern kommer läka och åter igen bli vår fina omtänksamma, kloka och empatiska tjej. Jag kommer så klart inte vara ledsen när jag får sova mer men restaurangbesök kommer det bli fler av senare och amningen är ju underbar. Jag älskar verkligen känslan av att amma; både fysiskt då det är en sån intimitet med mitt barn men även mentalt av att jag ger honom mat som ger honom liv.

Filosofiskt så här på nattkvisten men jag kände att det behövdes.

Snart börjar nattamningen så jag ska passa på att sova en halvtimme. Nej, jag skojar inte. Välkommen till min fantastiska verklighet.

Vi är ju bara i början på vår gemensamma historia så det inte mer än rätt att jag berättar mer om min familj och vad passar bättre än att börja berätta om Miriam - min kloka, smarta, känsliga dotter. Jag tackar min lyckliga stjärna för att hon kom in i våra liv en kall Nobeldag för snart åtta år sedan.

När jag sitter här och försöker få ner på pränt vad hon betyder för mig och hur jag kan göra henne rättvis så sitter hon vid sidan av mig. Det är alltså där vi börjar. Hon valde att stanna hemma med mig - som är sjuk, istället för att följa med resten av klanen ner till byn för parklek och glassätning. Hon är alltså väldigt omtänksam. När vi varit lite för tysta på egen hand sträcker hon ut en hand och klappar på mig. Underbara Miriam, min förstfödda, mitt allt!

Genom åren har hon hållit oss på tårna, busat med oss, ifrågasatt oss, rest med oss och utvecklats till den fina person hon är idag. Hon som pratar bättre engelska än de flesta vuxna och utan problem svänger sig med lite spanska när det behövs. Det är inte lätt att vara ensambarn men det är inte lätt att få ett syskon efter så många år på egen hand så våren har varit en prövning för oss.

Hon och jag har gjort allt tillsammans och varit som BFFs. Nu tänker du att så är det väl med alla barn och mammor men dels har Stefan jobbat nästan bara kvällar genom åren och vi har haft många kvällar ihop på tu man hand och dels har vi både rest ihop själva och hon har varit med och hjälpt till på kalas och event jag anordnat.

Att få ett syskon skakade henne djupt och det är fortfarande något som hon bearbetar. Att hon valde att stanna hemma med mig idag är ett bra tecken så därför tänker jag sluta prata med dig om hur fantastisk hon är och istället visa det för henne.

Miriam är bäst, ingen protest.