Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Svidande sömnbrist - så här funkar det

Jag vet knappt hur jag ska börja det här inlägget. När en pratar om att skaffa barn är sömnbristen det enda folk tjatar om. Det och att "sova när bebisen sover". Lika puckat men ack så sant båda två. Innan vi går vidare vill jag att vi kikar på mina mirakel. Trots svidande ögon så är det ändå värt det, ni förstår det också när ni ser dom va? Kanon, då vågar jag säga sanningen.

Du som inte har barn tror att du förstår det här med sömbrist men du har ingen aning. Sluta himla med ögonen och småle. Jag säger som Hans Rosling: du har fel och jag har rätt. Du vet ingenting om sömnbrist.

Jag var också som dig förr. Hade en lång dag, gick på en AW som blev dansande på borden innan hemkrypning långt efter midnatt. Upp till jobbet på morgonen och du kväver en gäspning framåt lunch. Sen går du och lägger dig tidigt och sover ut dina timmar men pratar ändå om din sömnbrist med hela världen länge. Jag ÖNSKAR jag hade den typen av sömnbrist. Nu ska jag berätta om hur det är med sömnbrist när du har barn.

Sömnbristen

I nio månader bakar du bebis. Det börjar med illamående som övergår till en rosaskimrande period där du är snygg och rosig (om du har tur) för att sen när slutet närma sig ändra form igen. Nu blir du tung i kroppen, uppsvullen i fötterna, kan inte sova på rygg, är kissnödig jämt och sover lätt eller kanske får du sömnrubbningar och ångest inför tanken på att får barn och ligger vaken halva nätterna.

En natt går vattnet eller så blir du igångsatt, alla är olika. Du är fortfarande tung och rätt trött men tar dig igenom förlossningen som tar 16 timmar kanske. Här är du trött men nu kommer miraklet, din bebis. Du får oanade krafter och tröttheten glöms bort. Flera nätter ligger du bara och lyssnar på om bebisen andas. Du och din partner ser på varandra, ler och ger varandra tid för att vila men du väcks upp för att amma eller för att ge ersättning. Du känner att ögonen är lite torra men blinkar bort det med glädjetårarna över att vara MAMMA, wow!

Ni kommer hem, bebisbubblar vidare ett tag tills bubblan brister och verkligheten kommer in som en tung doft av bajsblöjor och sur mjölk. Här börjar du fundera över om när du ska få tid att sova. Bebisen sover helst bara på dig och axlarna värker och gamnacken är ett faktum. Kanske sover bebisen bäst i vagnen på långa promenader, vilket mys. Du tänker "Fuck alla dom som säger sov när bebisen sover" eftersom det är svårt att sova ståendes och gåendes. Du snittar på 1,5 timme i sträck och bebisen är nu 4 veckor.

Din snälla make ger dig en natt och du sover 6 timmar för första gången på länge. När du vaknar känner du dig dels oövervinnerlig och dels skiträdd för att tänk om bebisen inte överlevde utan dig. Det gjorde den. När nu maken gett dig en natt här och där och du har sovit 6 timmar 3-4 gånger så känner han att han har gjort sitt. Det är här brytpunkten kommer. Här kommer svidet och ögonryckningarna. Bebisen är lika söt som alltid men fan alltså, sömnbristen suddar ut och tar bort alla filter. Humöret skiftar, tålamodet är som bortblåst och smink behövs.

Nu sover du i snitt 2 timmar varje gång du somnar men kan komma upp i 4 om du har tur, ögonryckningarna försvinner inte, ögondropparna är en daglig kompis och du har svårt att koncentrera dig mer än 2-3 timmar i sträck. Kaffe dricks som vatten och du överväger de mest absurda sakerna. Här ska inga viktiga beslut tas. Tyvärr kan du bli kvar här ett tag så kämpa på, härda ut och ta hjälp om du kan. Kräv en till natt av sömn från din partner. Släpp all prestige om amning eller ersättning. Håller du på att städa och laga mat men orkar inte det egentligen slutar du med det nu och tar in städhjälp. Gråt när du är på BVC så tar de dig på allvar, prata med dina kompisar som har barn. Har du inga kompisar med barn så skriv till mig, jag lyssnar. Fucking bara överlev!

Ska det vara så här? När går det över? Hur klarar en av det?

Vet du, har du lyckats läsa ändå hit så vill jag säga: det finns hopp. Det går över. Jag vet knappt hur en klarar av det men du bara gör det. Jag brukar tänka så här: Vad är alternativet? Lägga mig ner och dö? Svaret är nej. Du klarar det. En dag blir det bättre. Kanske tar det 6 månader, kanske 18 månader men en dag vaknar du av dig själv.

Till dig som står på utsidan och kikar in i sömnbristens fula ansikte: var en kompis, köp en kaffe, pika inte om sötsaker, val av mat eller annat trivialt. På insidan har du en mamma som försöker överleva. Jag är den mamman just nu men det kan lika gärna vara du om ett par år.

Skriv en kommentar

Så bra skrivet och beskrivet 😃 Sömnbrist är det värsta och ffa att inte veta hur länge det ska hålla på. En positiv sak för mig (i efterhand) är att jag numera, efter 3 barn, bara behöver max 6-7h sömn per natt istället för 8h. Det tycker jag är skönt på kvällarna att inte behöva gå och lägga mig lika tidigt. Kämpa på, snart är det förhoppningsvis över. Du har helt r... Visa hela »

Åh hur jag minns detta!!! Den rent mördande tröttheten. Minns att jag somnade på köksgolvet med bebis. Vaknade efter en kvart, men det gjorde underverk.

En vacker dag vaknade jag med en chock! Lever bebis?!? Hen hade sovit över med flera timmar. Jag med för den delen. Där och då började det vända.

Kommentera