Hemkomna efter en vecka i Järvsö med klanen på min sida och den var precis så bra som vi hade hoppats på! Eftersom det är svårt att få in allt roligt i ett inlägg så tänker jag här fokusera på skidåkningen. Fast först, är ni en klan på 12 personer som vi var kan jag med värme rekommendera det här boendet. Då med tanke på närheten till "byn" också och inte att bara köra rakt ut i pisten. Det eftersom vi hade en variation av personer med oss och inte alla åkte skidor (läs pappa). Som alltid - är ni matlagare så tar ni så klart med er egna knivar och räknar med att det inte är som hemma. Fullt utrustat kök är olika från person till person och i vårt sällskap har vi många matlagare så vi bad om extra uppläggingsfat, skålar, bestick osv.

Påskveckan i år (2022) låg sent så det var sista veckan öppet i backen och det klart att det märks. Är det 15 grader och sol är det inte direkt lätt att hålla backar och spår i toppskick men känslan är änndå underbar. Visst, efter lunch blir det rätt uppkört men det måste en väl ändå förstå när skidåkning sker i mitten av april.

Järvsöbacken är lagom för skidåkning om det är många nivåer av skidåkning - från fyraåriga nybörjare till 43-åringar med mycket skidvana. Det finns två områden och det är lätt att åka mellan. Men den största anledningen att åka till Järvsö är den familjära stämningen på servicen du får på bokningen och av stugvärdarna på plats. Älskade servicen när jag senast var på plats i mars 2020 och är lika nöjd den här gången. Dom kan svara på alla frågor och vill verkligen att du ska ha en bra vistelse. Du bokar allt på Järvsö.se.

Jacques skidåkning

Det var inte första gången Jacques stod på ett par skidor men förra gången han fick på sig dom skrek han så mycket att han nästan svimmade. Det var mars 2020 och också i Järvsö så jag var lite lätt spänd. Dock var han ju då bara strax över två år och nu hade vi pratat länge om skidåkning och han hade redan provat både pjäxor och skidor hemma. Vi fick ärva från min kompis Julia, otroligt snällt!

Så första dagen med pappa Stefan i backen var han otroligt peppad och älskade att åka knapplift med pappa. Att hans första upplevelse med ett transportband började med ett fall och en mamma (japp, det var jag) som lyckades missa att han inte ens kom av bandet så jag fick lyfta honom uppochner behöver vi inte prata om. Eller att han fick näsblod. Jag vet, årets mamma slog till igen! Tur att pappan kom och löste av mig fort.

Själva åkningen första dagen var mest Stefan som bar honom nerför alla backar. Sen när Jacques favorit, min syster Julia kom, var han tvungen att försöka stå på egna ben och det gick rätt bra. Han lyssnar mer på henne än på oss, det är väldigt tydligt efter den här veckan.

Vi hade anmält Jacques till skidskola tillsammans med sin kusin och första dagen gick det bra men dag två la han sig ner och skrek tills han fick tre korvar och en våffla i magen. Dag tre var han peppad men när den skulle börja sa han "min mage är hungrig" och tryckte fyra korvar. Lite skidåkning blev det men inte i skidskolan. Nya tag nästa år helt enkelt. För oss är det viktigt att det blir lustfyllt och bara roligt med skidåkning så vi är nöjda. I hans värld kan han åka skidor. Det här med att stå helt själv, bromsa, ploga och åka lift kommer han lära sig till slut.

Min skidåkning

En heldag i längdspåret med mamma var min absoluta höjdpunkt vad gäller skidåkningen. Det visste jag sen innan då längdåkning är mer skonsamt och inte sliter lika hårt om en åker i vårt lagom snabba tempo med stopp för vyer, vatten och mys. Harsa är verkligen så otroligt vackert och hade inte det varma vädret gjort att det var en del genomslag i spåren hade jag gärna åkt en dag till.

Utförsåkningen var jag så nervös för. Senast jag försöket var april 2018 - sex veckor efter förlossningen och det blev platt fall. Hade noll styrka i ben och mage och stod till slut bara och grät i backen efter att ha kissat på mig. Jag tog mig ner en gång men sen var det slut.

Det var helt annorlunda den här gången. En gång i tiden var jag rätt bra på att åka utför eftersom jag åkt hela livet men nu var det som att börja om från början. Jag kände att jag egentligen visste hur det skulle gå till men muskelminnet fanns inte. Jag började om med att ploga, be om hjälp i knappliften och bara åka gröna backar. Det hjälpte inte heller att det var så uppkört i backen. Nästa säsong ska jag åka mer och även i kalla vinterbackar. Då borde det lossna. Och absolut köpa mig en egen utrustning. Jag kommer inte växa ur dom och det är otroligt viktigt med sköna breda pjäxor för mig.

Resultatet blev tre dagar i backen (varav en hel del vilande pga för kassa pjäxor och trötta fötter), en dags längdåkning i okej spår och sen tyvärr 45 minuters harvande i dåliga spår. Jag är så otroligt nöjd och längtar redan till nästa vinter.

Jag skulle kunna göra ett helt inlägg om bara Miriam och hur häftigt jag tycker det är att hon numera åker kanonbra och gärna åker upp själv för ett par åk. Det är frihet att kunna åka skidor och för henne har det verkligen lossnat i år. Jag drömmer redan om en vecka i alperna inom något år. Jacques får hänga på så klart men det är alltså möjligt att åka en hel dag tillsammans med Miriam numera.

Jag vill också slå ett slag för mitt fantastiska sällskap av maken, syster med familj, bror med tjej och föräldrar som gjorde veckan underbar.