Egentligen skulle vi kunna kalla det "Vad fan var det som hände?".

Jag har alltså varit mamma i 12 år. Och det går inte en dag utan att jag tvivlar på mitt föräldraskap.

Har jag varit tillräckligt tydlig?

Är jag för hård?

Är jag för snäll?

Hur mår hon egentligen?

Borde jag ställa högre krav?

Tänk om hon blir kidnappad?

Tänk om hon dör?

Du hör, det är inte lätt. Och då lever vi ett relativt tryggt och ordnat liv. Visst, vi oroar oss för elpriset, klimatet och kriget i Europa men vi somnar varmt och tryggt varje kväll.

Det är också på kvällen det är svårast att vara förälder. Jag vet inte riktigt om jag delat detta men jag har ett katastrof-tänkande som gör sig tillkänna precis innan jag ska somna. Du vet känslan av att falla som kan komma innan sömnen kommer? Istället för känslan av att falla slår en iskall nattsvart ångest till och känslan är att barnen dör. Alltid på ett märkligt sätt - dom drunknar, ramlar ner från balkongen, blir skjutna eller försvinner spårlöst. Det är en vidrig känsla.

Under en period fick jag det varje kväll och jag hade svårt att ta mig ur den men så började jag prata om känslan med Stefan. Till slut kunde jag börja hantera ångesten när den kom genom att väldigt sakligt förklara för mig själv att den inte var verklig. Det var bara en märklig tanke i huvudet, inget annat.

Nu minns jag inte ens när ångesten senast knackade men jag vet att den absolut kommer komma ikväll eftersom jag nu tänker på den medan jag skriver.

Oj, vilket märkligt inlägg det här blev. Kom in för att skriva om min fantastiska Miriam och istället hamnade vi mitt i min ångest. Lite så fungerar jag, jag tänker ytligt men skrapar sönder den och går rätt in i djupet.

Miriam är underbar. Livet innan henne var ett halvt liv. Hon är det bästa som har hänt mig. Det är Jacques också så klart men det är ändå Miriam jag tänkte prata om. Min, fina, stora tjej.

Kram till alla föräldrar där ute. Och till alla er med ångest. Du är inte ensam.