Mammaliv

Maken till klyschig titel på inlägget, jag vet men det är det jag går och grubblar på när det handlar om att skriva. Sociala kanaler kan vara väldigt mycket yta men samtidigt läser vi gärna om sorg, smärta och ärlighet. Vi behöver det, det är min slutsats. Kanske för att vi vill fly vårt eget kaos eller för att vi vill känna att vi inte är ensamma.

Just det där att inte känna sig ensam var ni mänga som skrev till mig om när jag publicerade inlägget om förlossningsskador så jag fortsätter på det spåret. Spåret där det är mycket ärlighet och allt är äkta. Det är ibland helt underbart, flärdfullt och enkelt att vara mamma och någons fru men andra gånger är det så svårt, ilsket och utmattande att jag vill trycka på paus och lämna allt för en stund.

Kan vi alltså enas om att här, just här på min sida är vi äkta? Det går att dela med sig av känslor, tankar eller kanske saker du vill att jag tar upp. Enklast gör du det via mail eller som en kommentar på inlägget. Eller skriv ett DM på Instagram, allt är möjligt. Kanske är det något du går igenom, något du undrar över eller något Om är svårt för dig men som genast blir lättare mär du får se det svart på vitt.

Det svåraste för mig är att veta hur vi ska hantera vår snart åttaåriga dotter som får gråtattacker varje dag av triviala saker. Varför vet vi inte och vi tar oss inte förbi det, fy! Det tar så mycket energi från mig och det samtidigt som bebis Jacques håller på att få tänder och gnäller som en tok. Dramatiken.

Mitt i allt hjälper det inte heller att vi just nu inte har en fast plats att vara på där jag känner mig välkommen med mina barn. Kommer inte utveckla det alls utan nämner det bara som en del i vår underbara men turbulenta sommar.

Ser fram emot era tankar om vad som är äkta.

En av anledningarna till att det är så tyst från mig är att jag för några veckor sedan fick bekräftat det jag misstänkt sen förlossningen i februari - jag fick komplikationer, en förlossningsskada helt enkelt. Detta trots att min förlossning var okomplicerad och i princip utan bristningar (jag vet, läskigt ord). Sedan diagnosen har jag velat skriva om det men inte vetat hur. Det i sin tur har lett till att jag inte haft någon motivation till att skriva om något tycker jag och då blir det tyst.

Förstå mig rätt, vi måste bryta tabun ännu mer kring det kvinnor går igenom vid förlossningar och jag har inga problem att vara konstig och gå i fronten för det då jag tror mycket på personlig men inte privat och det är just ordet privat jag fastnar vid. Jag vet att kollegor, vänner, följare från instagram och min chef läser min blogg.

Ska jag då lämna ut mig så mycket? Kommer de se på mig annorlunda? Finns det en risk att de behandlar mig annorlunda? Blir de äcklade?
Det är den typen av tankar jag haft och herregud vad det har sugit energi från mig. Energi som jag inte haft eftersom jag också blev så jäkla ledsen över beskedet. Beskedet ändrar hela mitt liv, mitt sätt att träna och leva, tar bort glädjen med att kunna promenera och faktiskt det enkla med att bara vara. Nu måste jag tänka på att att vara beredd, planera och packa annorlunda och inte kunna njuta på samma sätt.

Nu har jag byggt upp hela avslöjandet väldigt mycket märker jag så här kommer det: jag har drabbats av ett svårt bakre framfall och ett lätt främre. ”Vadå, är det inte något som bara händer gamla kvinnor?” Så tänkte jag iallafall och blev fruktansvärt ledsen över beskedet. Vill du läsa om vad ett framfall är gör du det bäst på 1177 eller hos min nya guru Mia Fernando på Baking Babies (jag hade velat länka men det funkar inte så bra när jag skriver från mobilen vilket jag gör jämt så håll till godo).

Vad innebär det i praktiken för mig just nu tänker du? Det är ganska svårt att veta eftersom jag fortfarande ammar så jag kanske inte borde måla fan på väggen men några av de viktigaste konsekvenserna som gäller just nu är:

• Inte lyfta tungt
• Begränsat rörelsemönster vid träning
• Undvika hopp (hejdå hopprep och BodyAttack)
• Inte använda promenader som motionsform
• Urinläckage
• Skavkänslor
• Obehagskänslor vid sex
  
  Det handlar alltså om att minska påfrestningen på min bäckenbotten. Avslappnad eller uttröttad muskulatur = risk att framfallet ökar.

Nu förstår du kanske varför jag blev ledsen. Under graviditeten gick jag upp massa i vikt och den övervikten är till stor del kvar men jag visste att när jag fick klartecken att träna skulle de rinna av i kombination med att äta lagom bra som jag brukar. Nu blev det tvärtom och viktminskningen kommer bli mer av ett projekt och med en osund inställning till att ”jag måste vara smal” i bagaget gäller det att jag är på tårna för att inte väcka gamla spöken som jag trodde för alltid var förvisade.

Puh, nu när jag skriver det här känns det så mycket bättre. Jag vågade berätta det hemska så nu ska jag även berätta att det inte behöver betyda total katastrof i framtiden när jag slutat amma men hormonpåslaget under amning gör ovan punkter  relevanta. Jag har hört exempel där framfallet helt gått tillbaka men även där det inte gått tillbaka och där lösningen varit operation. 

Tro nu inte att jag bara sitter still och tycker synd om mig själv. Absolut inte, det är inte min stil. Jag tränar fokuserat hemma med hjälp av gummiband, miniband och min egna kroppsvikt. Jag använder mig av appar, egen kunskap och även Bonusmammans cirkelträningar som du hittar på Instagram. En skulle kunna säga att jag bygger upp kroppen inifrån och stärker den för att sen kunna deffa (hatar det ordet, förlåt) när jag slutat amma. Jag får vara trivselmjuk längre än jag tänkt mig helt enkelt.

Misstänker du själv att du har förlossningsskador och vet inte var du ska vända dig så börja med att söka och läsa hos Baking Babies och kräv sedan hjälp. Du kan skriva din egen remiss till en bäckenbottenmottagning men ofta räcker det med att börja hos en fysioterapeut speciellt inriktat på kvinnor och deras bäckenbotten.

Lycka till!

Det är på gång, min lilla bebis till son har fått börja smaka på saker. Hittills har han smakat på banan, avokado, vattenmelon och hemgjorda grötpinnar.

Min idé är att vi ska köra med BLW-metoden men jag vet inte om Jacques tycker likadant, hehe. Oavsett här är vattenmelon-testet!

Han ser melonen...

Han sträcker sig fram.

Tar sig en smakbit.

Hugger in ordentligt!

Himmelriket!

Vattenmelon i värmen var en hit så det blir spännande att se vad nästa test med bild ska bli, ge mig förslag! Jag kräver att det ska vara näringsrikt (vi glömmer melonen, det var hett), lätt att få tag på och något jag själv kan äta upp om bebis inte gillar det.

Något jag tänker en hel del på när den här värmen härjar som värst är på hur gamla, barn och andra riskgrupper mår. Min gamla mormor på 94 år i Skellefteå hade det väldigt jobbigt när vi var där och jag upplever även att bebis Jacques påverkas.

Det är bara knäppt när fullt friska vuxna individer inte får i sig tillräckligt med vätska och drabbas av överhettning men om ett litet barn eller en gammal person drabbas kan det gå fort utför och de behöver ofta hjälp. När det kom till mormor så såg vi till att hon började dagen med vätskeersättning och sen hällde vi upp en kanna vatten för att hålla koll. Hon fick även melon, saft ibland och grönsaker med mycket vätska i sig. Hon påverkades fortfarande mycket då värmen fanns i huset men stor skillnad gentemot första dagen vi var där.

När det handlar om varma bebisar har jag ett gäng tips att dela med mig av.

• Tunt bomullslakan mellan dig och bebis för att svalka och slippa den svettiga kontakten. Annars bara i blöja i total skugga. Sol och bebisar är inte bra.
• Tunna sjalar som du tvättar lätt och som är perfekta när du sköljer i kallt vatten och baddar bebis varma panna, nacke, kinder och fötter. Se till att det är sjalar som torkar på en halvtimme. Se nedan bild.
• Håll koll på sovtider och väck bebis. Låter helt knäppt jag vet men de blir så medtagna att de gärna sover bort dagen och de behöver vätska som du.
• Ammar bebis hela tiden? Klart den är törstig som du är. Kanske kan du introducera vatten för första gången. Se bara till att du vet när bebis äter så den inte dricker sig mätt på vatten.
• Bada bebis och om du inte kan så skölj av händer, fötter, rumpa och huvud. Det hjälper.
• Var uppmärksam på hur bebisen reagerar och lita på dina instinkter som mamma. Känns det bra är det säkert det och känns något off ring 1177 och få hjälp.

Jacques har testat vattenmelon för första gången nu i värmen och det var en hit. Vi har börjat med att låta honom smaka lite och snart ska jag berätta mer om det. :-)

kramar!

Nu låter rubriken som om det bränt till i huvudet på mig och jag förvandlats till ett fluffigt mammamonster som ÄÄÄLSKADE att vara gravid men så är inte fallet (lita inte på de kvinnorna) utan det är bara så smart och behändigt att kunna amma. Maten är alltid med, den är perfekt tempererad och tryggheten finns i tutten. Varför är det då så mycket känslor kopplat till det här med att amma eller inte amma? Och hur kommer det sig att alla har en åsikt om det? Svaret: alla utom du har fel gällande hur du ska amma ditt barn. Så var det sagt. Nu går vi vidare.

På bilden ovan är min bebis Jacques max 30 minuter gammal och redan säger hans instinkt att han ska ta sig till mitt bröst och äta. Det är också därför som en gravid kvinnas bröstvårtor mörknar och blir större än vanligt: så att bebis ska hitta rätt. Sanslöst coolt! Sen kanske der ser helt galet ut med ett litet bevishuvud och en enorm tutte, vänj dig, det kommer fler bilder snart.

just på BB är det härligt att vara och amma; alla är halvnakna eftersom alla blivit indoktrinerade HUD MOT HUD av personalen. Slänger du fram en tutte är det ingen som reagerar. Alla är upptagna med att lära känna sitt eget lilla knytte.

Smekmånaden tar slut och du kastas ut i verkligheten. Här börjar det pratas sjalar, filtar, speciella ponchos, sidentyger osv osv. Alla med syftet att få dig att inte visa brösten när du ammar. Skyl dig kvinna, någon kan ju ta illa vid sig av att se ett hjälplöst litet barn äta. Jag blir trött av det onaturliga i att det är vi som måste skyla oss. Nu menar jag inte att jag slänger fram tutten i tid och otid utan har gärna en tunn sjal över bebis och bröst när jag är ute på stan med tanke på bebis, han blir så lätt störd. Jag strävar ändå efter ögonkontakt och vill Jacques ha det får han det. Annars låter jag honom äta i fred och kikar in ibland.

Jag hör skräckhistorier om kvinnor som blir tillsagda, folk som chockat går omvägar och annat trams vid synen av bröst men den här gången har jag varit lyckligt förskonad. Jag utstrålar säkert ”säg något och du dör”.

Förresten läste jag ett fantastiskt inlägg om amning i Mongoliet och känner att det är där jag borde bo, där är det enkelt om än lite over the amningstopp...

Vad ville jag egentligen med det här inlägget? Prata av mig lite gällande amning är min känsla eller kanske varna andra om mig. En kan aldrig veta om jag i framtiden löser alla Jacques bekymmer genom att dra fram brösten och svänga med dom tills han glömt sitt andra bekymmer. Du behöver läsa länken ovan för att fatta.

Puss på er!