Random

Pretto rubrik men det är så jag tänker just nu. Att jag ger mig själv instruktioner till hur jag ska ta mig igenom alla dagar och veckor. Jag tänkte skriva "till semestern" men det är inte det som är målet. Målet är något mycket mer konkret och något som absolut inte ligger så nära som semestern.

Att säga att det varit en kämpig vår är att förenkla. Egentligen började det kämpiga redan förra året och ska vi vara ärliga började det mest kämpiga för två år sen men det visste jag inte då. Just det där med att jag inget visste när jag borde vetat är det som gör att ångesten liksom river tag i mig och att känslorna alltid bara är en mening från att välla över.

Min pappa har alltid sagt "En kamp åt gången" men just nu utkämpas minst två kamper och båda måste vinnas. Rent kroppsligt påverkas jag enormt av det och min kropp är svullen, tung och hår tappas i mängder. Det är också varför jag klippt av mig håret - för att det inte ska synas lika mycket. Fortsätter jag tappa hår kommer jag snart kunna investera i en snygg peruk. Det är alltid något.

För att balansera det som händer så ser jag just nu till, som rubriken skvallrar om, att träna, sova, äta och skratta. Det är billigare än terapi och gör nästan lika gott.

Jag tvivlar på att det jag skriver blir läst men kände att jag behöver ha ett ställe där jag lättar lite på trycket. Det känns redan som att det har gjort skillnad. Vem vet, kanske skriver jag redan imorgon igen.

Jag är en person som identifierar mig som engagerad av naturen. Inte alltid för att jag vill utan för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Jag förstår mig knappt på människor som inte delar sin tid mellan betalande jobb, fritid och sen en massa tid på ideellt arbete. Vad gör folk med sin tid? Det låter knäppt men jag undrar.

Jag har inte alltid varit där. I perioder när jag inte kunnat ge av min tid har jag istället gett pengar. Jag brukade säga att jag var månadsgivare till varenda organisation som ringt. Jag kan inte motstå när dom ringer. Mail, brev och reklam kan jag stänga ute men inte riktigt bra samtal. Numera har jag Truecaller så jag svarar inte. Ger ju ändå min tid.

Nu undrar du så klart vad jag bidrar med i form av tid? Eller så har du slutat läsa och skrivit av mig som ett jävla pretto. Det går också bra.

Jag är scoutledare och bidrar till att barn förstår sig på och kan både ta hand om och överleva i naturen. Jag lär mig minst lika mycket av dom.

Jag bidrar till att ideer sprids genom mitt engagemang i TEDxStockholm. Har du inte koll på det och bor i Stockholm eller har aldrig hört ett TED Talk så googla och du kommer hitta rätt.

Jag bidrar till folkhälsan genom att vara mentor för andra som genomför livsstilsförändringar i Bodily. Älskar att se andra lyckas och gläds med dom och är minst lika tacksam för min egen lycka.

Jag bidrar till att minska ensamheten mellan människor genom att vara coach i Friendcation - nätverket som gett mig så mycket iform av relationer och uppvaknande.

Jobbet då? Hur bidrar jag där. Det är nog det allra häftigaste! Jag jobbar arslet av mig för att du, din mamma, släkting eller vän ska slippa falla för bedrägerier och faktiskt kunna både lita på och våga svara i din telefon. Eller veta när du inte ska göra det. Du borde absolut ladda ner Truecaller redan idag.

Hur bidrar du? Med tid eller pengar?

Det är en intressant fråga som jag trodde handlade om mognad och ålder. Jag märkte att så var det inte för mig förra året. Jag trodde jag hade växt ifrån känslan av fomo men så var det inte. Det bjöds in till en händelse som jag hade velat vara med på och det sticker fortfarande lite att jag inte var det.

Men annars känner jag mig faktiskt rätt lugn med min fomo. Snarare så att jag känner tvärtom. Alltså fy fan vad skönt att jag inte behöver det där. Inte behöva anstränga mig, synas, vara där det händer eller få inbjudningar till grejer som låter roligt men som också innebär en massa jobb under tiden.

Jag har helt tappat stinget till vad som sker i stan. Eller snarare så är det så jag uppfattas utifrån numera. Och det är skönt, så mycket lugnare. Jag är bara jag, inget annat.

Missförstå mig rätt nu. Jag håller mig fortfarande väldigt uppdaterad med nya restauranger, cafeer och barer men det är bara ett eget intresse. Och en service till nära och kära som fortfarande frågar om var dom ska gå. Jag blir lika glad varje gång och gör lika grundlig research som när jag jobbade med att ha koll på sånt. Det är fantastiskt!

Så nu undrar jag: Hur mycket bryr du dig om vad andra tycker? Och viktigare - vad är det folk frågar dig om? På vilket sätt är du bäst? Hoppas du vet det. Du förtjänar att vara bäst.