Överlev bebisåren

Varenda gång jag kokar en egen puré, förbereder en perfekt matsäck eller skär upp morotsstavar som ska bli mjuk BLW-mat vaknar min inre husmor upp och njuter. Det låter knäppt men det är sant. Hon får mig att vara så nöjd över hemlagade saker.

Jag förstår inte var hon kommer ifrån. Visserligen är min mamma en tuff och bra förebild med många perfekta sidor men någon husmor är hon inte. Jag strävar inte efter det men ändå hamnar jag där gång på gång.

Vem har ens tid att vara husmor? Okej, kikar en in på Instagram finns det extremt många och just där har jämförelsen mellan mammor eller ”this is my sons lunch box” på riktigt spårat ur. Jag hoppas och tror ändå innerst inne att bakom varende perfekta bild finns en mamma som precis som jag kämpar med att hitta på nya rätter att laga i vardagen varje vecka, äter middagen stående mär barnen somnat eller överväger att vägra laga mat en vecka för att se vad som skulle hända.

Medan jag tänker på det så fyller jag de hemköpta klämmisarna med gröt och bär, vispar en ärtpuré som bebisen ändå hatade och planerar nya smakkombinationer (päron, ärtor, gröt kanske). Länge leve min inre husmor. Hon behöver få sitt hon också.

Idag har det gått sex månader sen Jacques kom till oss. Sex månader av kärlek, bebisgos, vakna nätter, läckande bröst och hormoner. Det slog mig precis att jag på sex månader fått sova FYRA HELA NÄTTER. Herrejävlar, det är galet lite sömn egentligen. Att jag ens klarar av att stå upp. Wow, mammor är bäst!

Självklart tog vi tillfället i akt och gjorde en liten fotosession med huvudpersonen och temat för dagens foton var "det här gillar Jacques just nu". Den färdiga bilden korrigerad med rätt ljus och filter finns på Instagram men så här såg det ut bakom kulisserna, glamouren är som alltid död och jag älskar det!

Efter sex månader med helamning vågar vi mer och mer ge oss på att ge riktig mat och som de flesta föräldrar känner igen kör vi puréer och gröt. Jag hade en idé med att köra stenhårt på BLW-metoden men Jacques har inte hållt med så jag har gett upp det just nu men snart ska jag testa igen.

Det här äter Jacques gärna:

• Grötklämmisar (ska börja göra egna så fort jag kommer hem)
• Morot - och quinoapuré
• Pappans supersmoothie (hallon, Oatly Ikaffe, banan, havtorn)
• Gröt med katrinplommon

Vad som saknas på bilder är min fantastiska mjölktuttar och lite smakningar han har gjort av mig. Hummus och linsgryta verkar vara en hit.

På frågan om det är en vegetarian-bebis är svaret: borde inte alla bebisar som föds nu skolas in i att inte äta kött? Framtiden är grön, varför ska de behöva våndas med att avvänjas kött? Med det sagt, eventuellt kommer han få hemgjord kycklingpasjej ala Sofie Foodstories. Jag har inte bestämt mig plus att vi är två föräldrar och pappan gillar fortfarande kött.

Nu kommer stycket då jag borde skryta om hur TIIIIIIIDIG han är med allt men sanningen är den att bebisar utvecklas olika och jag njuter av varje ny sak jag ser. Jacques är en hejare på:

• Att ligga på mage och snurra runt
• Att leka på mage och titta högt upp på någon som står över honom
• Att sjunga med när han hör musik
• Skratta åt mamman som dansar sin lilla dans för honom
• Tjuta av skratt när pappan killar honom med skägget under hakan och på axlarna med sina pussar.
• Bli glad med hela kroppen när storasyster kommer
• Suga på sina tår med stor njutning...

Var befinner jag mig då mitt i allt? Jag har så mycket känslor som bubblar upp som jag vill skriva om men får för mig att jag bara skulle låta gnällig. Låt mig dock säga så här: Jag filar på långsiktiga mål gällande kropp och själ som kommer presenteras senast den 1a september. Jag trivs inte i den övervikt den här graviditeten resulterat i och när nu sex månader har gått vågar jag mig på att göra kostförändringar. Ibland kan ju mjölken sina av drastiska förändringar och jag ville ändå försöka amma så länge som möjligt den här gången. Nu är jag inte rädd längre, Jacques äter allt så nu är det min tur att långsamt återvända. Har ångest inför att börja leda RPM redan den 3e septemner och vara som en knubbsäl men va fan, jag ska skärpa till mig.

Den här bloggen kommer inte bli en träningsblogg men en gång i veckan blir det uppdatering om kost, träning och känsla i kroppen. Jag smyger igång på måndag.

Låt mig avsluta med ännu en bild på Jacques, min älskade son.

Kärlek är det finaste som finns. Det är också det finaste jag kan ge. När Miriam kom in i mitt liv blev jag golvad av kärleken. Helt plötsligt var den inte fin utan våldsam, krävande och utlämnande. Jag blev rädd och jag har inte slutat vara rädd sedan dess. Det klart att få barn är det finaste du kan få men samtidigt är det så jävla hemskt. Du är så utlämnad. Tänk om något skulle hända?

En skulle ju kunna tänka att den rädslan skulle få mig att inte vilja ha fler barn men oj vad vi har kämpat för att skapa ett syskon till Miriam och äntligen efter 4 års kämpande kom Jacques och mitt hjärta växte ännu mer. Jag älskar Miriam mer än någonsin och ändå har jag minst lika mycket kärlek över till min son, häftigt!

Vi har kunnat vara helt lediga och ge varandra mycket kärlek den här sommaren och jag älskar att höra Jacques glädjetjut när Miriam busar med honom eller hans skratt när pappa Stefan pussar honom med allt sitt skägg.

Våra tre helt lediga månader tillsammans tar slut imorgon då Miriam börjar skolan. Det känns lite sorgligt samtidigt som vi alla är ganska less på varandra. Umgås en med människor dygnet runt i tre månader är det bra med vardag och rutiner. Jag och maken får två veckor till innan han börjar jobba och hur jag kommer må märker vi då. Spännande på ett sätt. Jag längtar inte.

Pussar!

Ps: du följer väl mig på Instagram?

Maken till klyschig titel på inlägget, jag vet men det är det jag går och grubblar på när det handlar om att skriva. Sociala kanaler kan vara väldigt mycket yta men samtidigt läser vi gärna om sorg, smärta och ärlighet. Vi behöver det, det är min slutsats. Kanske för att vi vill fly vårt eget kaos eller för att vi vill känna att vi inte är ensamma.

Just det där att inte känna sig ensam var ni mänga som skrev till mig om när jag publicerade inlägget om förlossningsskador så jag fortsätter på det spåret. Spåret där det är mycket ärlighet och allt är äkta. Det är ibland helt underbart, flärdfullt och enkelt att vara mamma och någons fru men andra gånger är det så svårt, ilsket och utmattande att jag vill trycka på paus och lämna allt för en stund.

Kan vi alltså enas om att här, just här på min sida är vi äkta? Det går att dela med sig av känslor, tankar eller kanske saker du vill att jag tar upp. Enklast gör du det via mail eller som en kommentar på inlägget. Eller skriv ett DM på Instagram, allt är möjligt. Kanske är det något du går igenom, något du undrar över eller något Om är svårt för dig men som genast blir lättare mär du får se det svart på vitt.

Det svåraste för mig är att veta hur vi ska hantera vår snart åttaåriga dotter som får gråtattacker varje dag av triviala saker. Varför vet vi inte och vi tar oss inte förbi det, fy! Det tar så mycket energi från mig och det samtidigt som bebis Jacques håller på att få tänder och gnäller som en tok. Dramatiken.

Mitt i allt hjälper det inte heller att vi just nu inte har en fast plats att vara på där jag känner mig välkommen med mina barn. Kommer inte utveckla det alls utan nämner det bara som en del i vår underbara men turbulenta sommar.

Ser fram emot era tankar om vad som är äkta.

En av anledningarna till att det är så tyst från mig är att jag för några veckor sedan fick bekräftat det jag misstänkt sen förlossningen i februari - jag fick komplikationer, en förlossningsskada helt enkelt. Detta trots att min förlossning var okomplicerad och i princip utan bristningar (jag vet, läskigt ord). Sedan diagnosen har jag velat skriva om det men inte vetat hur. Det i sin tur har lett till att jag inte haft någon motivation till att skriva om något tycker jag och då blir det tyst.

Förstå mig rätt, vi måste bryta tabun ännu mer kring det kvinnor går igenom vid förlossningar och jag har inga problem att vara konstig och gå i fronten för det då jag tror mycket på personlig men inte privat och det är just ordet privat jag fastnar vid. Jag vet att kollegor, vänner, följare från instagram och min chef läser min blogg.

Ska jag då lämna ut mig så mycket? Kommer de se på mig annorlunda? Finns det en risk att de behandlar mig annorlunda? Blir de äcklade?
Det är den typen av tankar jag haft och herregud vad det har sugit energi från mig. Energi som jag inte haft eftersom jag också blev så jäkla ledsen över beskedet. Beskedet ändrar hela mitt liv, mitt sätt att träna och leva, tar bort glädjen med att kunna promenera och faktiskt det enkla med att bara vara. Nu måste jag tänka på att att vara beredd, planera och packa annorlunda och inte kunna njuta på samma sätt.

Nu har jag byggt upp hela avslöjandet väldigt mycket märker jag så här kommer det: jag har drabbats av ett svårt bakre framfall och ett lätt främre. ”Vadå, är det inte något som bara händer gamla kvinnor?” Så tänkte jag iallafall och blev fruktansvärt ledsen över beskedet. Vill du läsa om vad ett framfall är gör du det bäst på 1177 eller hos min nya guru Mia Fernando på Baking Babies (jag hade velat länka men det funkar inte så bra när jag skriver från mobilen vilket jag gör jämt så håll till godo).

Vad innebär det i praktiken för mig just nu tänker du? Det är ganska svårt att veta eftersom jag fortfarande ammar så jag kanske inte borde måla fan på väggen men några av de viktigaste konsekvenserna som gäller just nu är:

• Inte lyfta tungt
• Begränsat rörelsemönster vid träning
• Undvika hopp (hejdå hopprep och BodyAttack)
• Inte använda promenader som motionsform
• Urinläckage
• Skavkänslor
• Obehagskänslor vid sex
  
  Det handlar alltså om att minska påfrestningen på min bäckenbotten. Avslappnad eller uttröttad muskulatur = risk att framfallet ökar.

Nu förstår du kanske varför jag blev ledsen. Under graviditeten gick jag upp massa i vikt och den övervikten är till stor del kvar men jag visste att när jag fick klartecken att träna skulle de rinna av i kombination med att äta lagom bra som jag brukar. Nu blev det tvärtom och viktminskningen kommer bli mer av ett projekt och med en osund inställning till att ”jag måste vara smal” i bagaget gäller det att jag är på tårna för att inte väcka gamla spöken som jag trodde för alltid var förvisade.

Puh, nu när jag skriver det här känns det så mycket bättre. Jag vågade berätta det hemska så nu ska jag även berätta att det inte behöver betyda total katastrof i framtiden när jag slutat amma men hormonpåslaget under amning gör ovan punkter  relevanta. Jag har hört exempel där framfallet helt gått tillbaka men även där det inte gått tillbaka och där lösningen varit operation. 

Tro nu inte att jag bara sitter still och tycker synd om mig själv. Absolut inte, det är inte min stil. Jag tränar fokuserat hemma med hjälp av gummiband, miniband och min egna kroppsvikt. Jag använder mig av appar, egen kunskap och även Bonusmammans cirkelträningar som du hittar på Instagram. En skulle kunna säga att jag bygger upp kroppen inifrån och stärker den för att sen kunna deffa (hatar det ordet, förlåt) när jag slutat amma. Jag får vara trivselmjuk längre än jag tänkt mig helt enkelt.

Misstänker du själv att du har förlossningsskador och vet inte var du ska vända dig så börja med att söka och läsa hos Baking Babies och kräv sedan hjälp. Du kan skriva din egen remiss till en bäckenbottenmottagning men ofta räcker det med att börja hos en fysioterapeut speciellt inriktat på kvinnor och deras bäckenbotten.

Lycka till!