September 2019

Min hudvårdsrutin - hit och miss

Var det inte helt fantastiskt att få mitt glada ansikte i närbild så där? Det är för att vi ska prata om min hud, hur konstigt det än må låta.

Jag får ofta kommentarer om hur fin min hud är och även frågor om min hudvårdsrutin så jag tyckte det var dags med ett inlägg om det. Något som är bra att veta är att rutinen nedan är fyra av sju dagar. En dag i veckan orkar jag bara inte och använder babywipes i ansiktet och typ HTH. Övriga två dagar är när jag somnar med barnen och sen vaknar upp med kläderna på och smak av papp i munnen framåt morgonkvisten eller om jag har tur mitt i natten utan att kunna somna om... Glamour.

Jag tycker mycket om Paula's Choice och handlar på mig så fort Skincity har 20-25 % rabatt. De har det med jämna mellanrum så ha is i magen och köp på dig lite extra när det sen är dags.

Finns så många häftiga produkter jag ännu inte testat från Paula's Choice. Fick testa en porsammandragande toner som jag nog kommer köpa nästa gång. Fast först kommer jag rådfråga syster som är hudterapeut. Gäller att ta det säkra framför det osäkra.

Här ett varningens ord: alla behöver inte starka syror. Det är också så att om något fungerar bra finns det ingen anledning till att byta. Var nöjd istället. Jag gjorde felet att vilja testa en stark syra förra året då ovan nämnda syster är van med syror. Jag fick brännskador och lider fortfarande av dessa vid soligt väder eller häftiga väderomslag.

Okej tillbaka till huden. Här har vi mina trotjänare som står längst fram på hyllan.

Rutinen dagtid är: 1 rengöring (med virkade pads), 2 serum, 3 kräm.

Rutinen kvällstid varierar beroende på årstid - inga starka syror och sånt på sommaren, känsla i huden och om jag behöver extra allt eller bara låta huden reparera sig själv över natten. Sommartid antingen lätt syra från The Ordinary följt av kräm eller serum och kräm. Vintertid den blå syran följt av kräm.

Ska vi prata extra allt? Då börjar jag med rengöring och sen den magiska masken över natten. Herregud huden blir som silke.

Mitt senaste inköp är en Foreo-kopia. Gillar idén med den så den får stanna. 150kr, ett kap!

Varsågoda, här är alltså den stora hemligheten som får min hud att glänsa (eller glow som är ett mer populärt ord). Lägg också till att jag dricker minst 2,5 liter vatten om dagen. Sömn däremot, det borde jag bli bättre på.

Vardagspusslet

Det här kan vara mitt kortaste inlägg någonsin men jag ville verkligen tipsa om något som underlättar vårt vardagsliv så ofantligt mycket och får oss att lämna de 5-10 måltiderna som en vanlig familj brukar snurra sig igenom:

PLANERA MIDDAGAR

Det må låta simpelt men handen på hjärtat: gör du det? Och då menar jag att verkligen lägga manken till och testa minst en ny rätt varje vecka. Vi gör det, det är smart och vi ser till att det max tar 20 minuter att färdigställa på en vardag. Kräver planering alltså. Söndagar är viktiga dagar för att klara detta. Antingen är det flera storkok igång, det handlas, planeras och skrivs upp på listan. Mest vegetariskt och med fisk även om familjen firar med pasta carbonara så fort jag är borta.

Mina största inspirationskällor är för tillfället Green Kitchen Stories (blogg, app, bok), Portionen under tian, Givemesomeoven och att fråga kollegor vad de lagar. Mums! Alltså ovan nämnda är ALLTID min inspiration. Kanske även Jävligt Gott.

Vissa veckor blir restfest-vecka då det blivit en portion över här och där. Ingen dör av samma mat en gång till.

Har du tips på mat ni gärna gör hemma som passar till vardagspusslet tipsa gärna!

Foodstock 2019 eller den totala bristen på självrannsakan

Det har gått nästan en halv vecka sedan Foodstock. Jag har väntat och väntat. Väntat på att någon annan än jag som känner skavet ska agera. Skavet av att vilja för mycket, kanske av girighet som arrangör och i slutändan då inte kunna leverera till de tusentals besökare som tog sig till Fjäderholmarna i lördags eftermiddag.

Märk väl att jag säger i lördags. Om jag hade gjort som alla andra foodies, journalister, branschfolk osv så skulle jag ha varit där på söndagseftermiddagen. Då var allt väluppstyrt, knappt en tredjedel av besökarna från lördagen (om ens det) och luften pyste av inbördes beundran. Ni är många som vittnat om detta, var är ni idag? Varför hörs inte er kritik om festivalet utåt? Istället är det tillrättalagda bilder, hurra-rop om en väl genomförd festival och ryggdunkeri som får mig att storkna.

Jag är så tacksam att jag inte kunde vara där då utan istället fick uppleva Foodstock som den vanliga besökaren. Hur en ivrig förväntan byttes mot bestörtning, ilska över bristen på mat, på långa köer som slutade i ett "maten är slut", på dålig kommunikation & information, tacksamheten över att de fasta krögarna på ön förstod vad 3000 sålde biljetter innebar och sen massflykten från ön. Flykten som började i den långa kön för återköp - där två personer jobbade konstant med att antingen skriva upp vilken mail kravet på återköp skulle komma ifrån (ni skulle sett de listorna) eller föra över pengar på korten, och som slutade med att vara bland de sista som fick plats på båten ca 18:30, alltså 4,5 timme innan festivalen skulle stänga för kvällen. Jag tyckte så synd om de besökarna som kom ut med den båten bara för att mötas av att det inte fanns någon mat och sen snällt antingen fick ställa sig i den långa kön till båten som skulle gå om en timme eller sätta sig på Rökeriet när en tänkt sig att smaka sig igenom mat från 11 michelin-stjärnor, 18 toppkockar, 12 hantverkare och ett 10-tal restauranger representerade – allt samlat på en och samma ö i avslappnad skärgårdsanda!

Fast kanske ska vi ta det från början.

Jag älskar hantverk, jag älskar mat och jag älskar restaurangbranschen. Min bransch som jag är så stolt över att vara en del av. Jag kommer alltid sträva efter att lyfta fram restauranger, kockar, diskare, restaurangchefer, hovmästare, sommelierer, bartenders och servitörer som vill mer. De som går i bräschen och vill förändra, förädla och dela med sig av sin kunskap. Underbart helt enkelt. Vad jag däremot inte kommer vara en del av är den ryggdunkarmentalitet utan att våga kritisera eller ifrågasätta som jag ser mer och mer av. Hur blev det så här?

När jag första gången läste om Foodstock väcktes mitt intresse direkt. Man skulle kunna säga att jag tänkte att Äntligen en gastronomifestival som bjuder på bredd med både kockar, hantverkare, matlagning och upplevelser av alla det slag med allas vår Niklas Ekstedt som frontfigur. Allt paketerat på vår närmaste skärgårdsö Fjäderholmarna. Det kändes också tryggt att vara i SPG Events händer. De kan ju event så att sy ihop det mäktigaste mat-Sverige sett på länge torde vara en uppgift de kunde hantera.

Jag blev bjuden till Foodstock och tackade självklart ja. Hade oavsett varit på plats så det var lite som en bonus. Nu kunde jag inte vara på plats på söndagen utan både biljett och bankett skulle ske på lördagen istället. Jag ville gå med familj och vänner som kunde på lördagen.

När vi går iland ca 14:15 så passar vi på att köpa på oss ännu fler smakbiljetter. Vi gillar mat och ville inte gå miste om något. När vi möter upp några vänner och de får höra att vi köpt fler utbrister de "men varför gjorde ni det, det finns knappt någon mat". Jag tror liksom inte på det men sen kommer köerna till hela Bistromarknaden. Vi hör att folk stått i 45 minuter, 1 timme och sen har maten ändå varit slut när de kommit fram. Varken vi eller barnen har ätit lunch så vi styr näsan mot Garba som har snacks lite längre bort. De började servera 14:00. Maten är slut och de har stängt minst en timme för prepp. Det står minst 60 personer i kö och väntar redan nu. Hoppet slut för den maten. Jag köper på mig fyra påsar chips för att stilla dotterns hunger och är lycklig över att jag har med mig smoothie "för säkerhets skull" till sonen.

Vi går vidare och kommer till en cool set up med eld. Där frågar jag kocken hur dagen har varit. Svaret: Har du hört om Fyre Festival, så är det. Det börjar kännas konstigt. Det finns alltså ingen mat på en gastronomifestival?

Vi knatar upp till Röda Villan och där brassar de på blodpudding och har en vodka- och löjromsbar. Barnen får mat, jag får mest alkohol men även ett tunnbröd med löjrom också. Här skojar kockarna friskt om hur dåligt förberedda på anstormningen festivalgänget varit. "Har man sålt 3000 biljetter till en dag så får man räkna med att folk kommer".

Vi stöter på massor av bekanta som alla vittnar om det sjuka i att det inte finns någon mat. Vissa skrattar medan andra är mer arga. Jag ser den första kritiska kommentaren på Instagram och får en ingivelse och tar en print screen av den.

Till slut hamnar vi på baren vid vattnet där vi köper strömmingssliders, mer att dricka och bara försöker glömma det hela. När det är 25 minuter till avfärd går vi mot båten för att även lämna tillbaka de biljetter vi fått + köpt extra. Vi har inte kunnat använda en enda smak-biljett. Vi är inte ensamma i kön. Alla vill ha pengarna tillbaka, alla får det som jag förstår det.

På båten går jag in på Instagram igen. Fler kritiska men sakliga kommentarer. Jag borde tagit fler print screens men gör det inte. Jag väntar mest på att folket på Foodstock ska slänga ut sig ett "HÅLL I HATTEN VAR MYCKET MÄNNISKOR DET VAR IDAG. Vi blev totalt överkörda. Förlåt att maten tog slut men imorgon kommer vi vara laddade igen". Inget kommer.

De kritiska kommentaterna raderas.

Plötsligt är festivalen slutsåld.

"Kom tidigt, det ska bli soligt".

Fortfarande ingenting om att hälften av besökarna som kommit efter 14.30 inte fått mat eller kunnat ta del av de olika upplevelserna. Var är människorna bakom? Varför säger ingen någonting. Jag gör en story på Instagram och får så mycket reaktioner att jag ändå tror att fler ska skriva. Jag ser en som gör det. Har du fler tips, dela gärna.

Vad vill jag ens med det här?

Foodstock är en fantastisk idé och söndagen var säkert toppen såsom en vän berättade att morgonen var på lördagen. Niklas Ekstedt är en eldsjäl och alla kockar, hantverkare och människor på plats slet som djur. Det är inte vad det här handlar om. Det handlar om det hånfulla i att inte ta ansvar, att inte rannsaka sig själva, våga be om ursäkt på riktigt, göra bättre, våga kritisera och stå upp när saker blir fel. Att ta bort kritiska kommentarer och tro att det inte ska märkas. Att inte ens se till att det finns personalmat till alla de människor som sliter som djur på plats. Hånfullt.

Det handlar också om en bransch som måste våga lämna ryggdunkeriet bakom sig. Vad är du rädd för? Att inte få vara med nästa gång? Att alla fina inbjudningar till öppningar, event och bjudresor ska sluta komma? Oroa dig inte. Du höll käften. Du är säker. Njut av värmen. Jag drar på mig ett ullunderställ och tar med mig min scoutpatrull ut i skogen. Där säger folk vad de tycker och tar ansvar för både sig själva, sin patrull och naturen.

Han kan inte gå

Lagom utlämnande titel på det här inlägget men det är sanningen. Jacques kan inte gå än. Han tar sig mellan möbler men på väldigt vingliga ben och går helst på knäna.

Vi kommer nu få en remiss till sjukgymnast för att bedöma om det är något som är fel eller om han bara behöver extra hjälp. Han är helt normal i övrigt och checkar av alla boxar som ett barn i hans ålder borde.

Om jag är orolig? Ja så klart jag är. Jag är hans mamma och jag älskar honom så otroligt mycket. Jag och Stefan har målat upp de värsta av scenarion men det är osannolikt att det blir så. Men tänk om han inte kommer kunna gå, att det är något fel på hans fötter (som jag trott länge). Fan alltså. Blir alldeles ledsen när jag tänker på det.

om vi bortser från bristen på steg så är han verkligen helt underbar; sjunger alla typer av sånger, håller takten, pratar meningar med två-tre ord, pussar, slåss och älskar sin pappa mest av allt. Tänk så han förgyllt vårt liv.

Miriam min Miriam är också helt okej. Håller henne lite för mig själv ett tag. Känner att hon behöver det.