Mammaliv

Det blev tyst från mig. Skakades av att bo på lasarettet med både en bebis som inte kunde andas och sjuåringen som blev så rädd när lillebror blev dålig. Jag svävade mellan hopp och förtvivlan den första natten men Jacques svarade bra på behandlingen med adrenalin och koksaltlösning som båda inhalerades. Lägg till alvedon och en dos av en antikrupp-medicin och ni kanske förstår känslan av oro. Nu är det dock över!

Fast innan vi går vidare så vill jag berömma personalen, dessa underbara undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som med varm hand hjälpte min bebis. Även ambulanspersonalen med sitt lugn var exakt vad vi behövde när det var som mest läskigt. Intressant nog är jag iskall i krissituationer. Var med om en läskig sak för 15 år sen när en klasskompis var okontaktbar och jag tillkallade ambulans när resten sprang runt som yra höns. Då var jag lugn och nu också. Med min bebis på axeln som knappt fick luft och mitt eget inre i uppror höll jag mig lugn och sansad i kontakten med 112. Jag kunde berätta problemet, min bedömning av situationen, adressen och samtidigt guida Miriam till att packa det nödvändigaste. Värt att minnas.

Min älskade make satt 80 mil bort och hade ingen koll på vad som hände så vi bestämde att han skulle flyga upp. Nu bättrade Jacques på sig väldigt bra andra natten så vi blev utskrivna i lagom tid till att maken kom upp. Nåväl, nu får vi några härliga dagar ihop istället! Fast med det sagt, några kusiner har nyfödda bebisar och vi vågar inte riskera att smitta dom med Jacques förkylning.

Vi har istället hängt mycket med mormor och varit på äventyr. Härligast hittills var gårdagens bad i en sjö som var varm som ett badkar. Mys! Innan det var det fika i en gammal kvarn i Skråmträsk som fortfarande är igång. Fikat där är både kravmärkt och ekologiskt. Väl värt ett besök.

Över vägen hittar du hantverksgjorda skor i skinn hos SkråmträskSkon, otroligt läckra modeller. Få inte dåndimpen när du ser priserna, den här typen av hantverk kostar.

Ska berätta om Västerbottensosts knasiga besökscenter också, ska bara sova först. Puss på er!

Tanken var att det idag skulle komma en hyllning till min mormor men istället sitter jag 01:51 och skriver från en sjukhussäng i Skellefteå.

Jag tog med mig barnen tidigt imorse för en vecka med kusinhäng, kompishäng och även kvalitetstid med min älskade mormor Siri, 95 år i augusti.

Bebis har varit lite rosslig men nu ikväll fick han host - och skrikattacker som gjorde att han inte fick luft. Ett samtal till 112 senare och både min och Miriams första ambulansfärd till sjukhuset i Skellefteå var ett faktum.

Nu är vi inlagda och bebis mår bättre. Självklart håller de oss för observation och behandling av trånga luftvägar.

Miriam är fantastisk och ligger här på sidan av mig.

Hörs på andra sidan. Kram

Jag kan inte koncentrera mig på att skriva då VM-febern eller stressen är enorm!

I såna här lägen är det en bra idé att följa mig på Instagram istället då jag är bra på att uppdatera Stories.

Här hittar ni mig!

Dottern däremot gör business av det hela och säljer armband. Idag fick hon ihop över 300kr på någon timme och då kostar armbanden 20kr.

GO SVERIGE GO!

Inlägget skulle lika gärna kunna heta Mitt i natten-grubbel eftersom det är just det som det är. Alla mina inlägg förutom ett har skrivits från mobilen nattetid antingen direkt som ett inlägg eller på Anteckningar. Kanske är det därför antalet kollage är få och bilderna avlånga som på en Instagram-post *Instagram lover*. Jag älskar att skriva, småjobba och fixa från mobilen och för mig är det mys istället för jobb som jag kopplar att öppna Macen med. Nåväl, vi skulle prata kärlek.

Kärleken handlar förstås om kärleken till mina barn. Den är stark, oresonlig och våldsam. Stark eftersom de är just mina barn, oresonlig då jag på riktigt fick grått hår med första och våldsam eftersom jag har såna tvångstankar ibland om att något ska hända dem. Kanske låter det läskigt men det är en realitet jag lär mig att leva med.

Trots det kommer jag på mig själv att klaga. Klaga på att dottern är utåtagerande som ett skydd i det omtumlande att få ett syskon, på sömnbristen, på spontana restaurangbesök och på att bebisen vill äta hela tiden. Dottern kommer läka och åter igen bli vår fina omtänksamma, kloka och empatiska tjej. Jag kommer så klart inte vara ledsen när jag får sova mer men restaurangbesök kommer det bli fler av senare och amningen är ju underbar. Jag älskar verkligen känslan av att amma; både fysiskt då det är en sån intimitet med mitt barn men även mentalt av att jag ger honom mat som ger honom liv.

Filosofiskt så här på nattkvisten men jag kände att det behövdes.

Snart börjar nattamningen så jag ska passa på att sova en halvtimme. Nej, jag skojar inte. Välkommen till min fantastiska verklighet.

”Wow, kroppen är så fantastisk, tänk att den kan gå tillbaka så fort”. 

”När bebis kom ut började jag direkt med måltidsplanering.”

 ”Amningen gör att kilona bara rinner av mig”.

Det är så långt ifrån min sanning som det kan vara och djupt inuti mig själv känner jag en stark avundsjuka. Jag skulle också vilja glida igenom graviditetens kilon på en räkmacka men nej.

Tro inte på allt och förvänta dig inget utan var och en har sin graviditetsresa. Har du turen att kilona rinner av dig; grattis. Om inte, I feel you sister.

Det tog mig ett år att komma tillbaka efter min första graviditet och då tränade jag fokuserat både på egen hand och med PT när jag väl fick klartecken.Den här gången är det som att det brunnit i huvudet på mig och jag förväntar mig att tre månader efter förlossning ska kilona ha rasat av mig, huden dragit ihop sig och kroppen vara redo för bikini. Nej, bara nej. Istället så att i takt som magen krymper ökar hudgegget och jag känner mig fortfarande stel överallt. Tendens till hängmage? Japp, härligt med sommar och bikini då. Tur att jag investerat i inte bara en, utan TVÅ fabulösa baddräkter. 

Värt att berätta är också att jag under båda mina graviditeter gått upp en hel del i vikt, mellan 25-30kg. Första gången på grund av havandeskapsförgiftning (preeklampsi) men nu andra gången mycket vätska och 30 semlor i februari. Jag kommer få jobba hårdare den här gången med andra ord. Hurra!

Det pratas också mycket om kroppspositivism och vara stolt över magar, lår och kroppar. Självklart ska alla kvinnokroppar hyllas eftersom de är fantastiska och vi ser olika ut men jag kommer inte stå längst fram i bikini med hängmagen framme.

Jag kommer däremot peppa andra, dela med mig om mina svårigheter, vara ärlig i känslorna kring kroppen och att faktiskt inte vara nöjd efter graviditeten. Det betyder inte att jag inte tycker om mig själv, jag är fantastisk på många sätt men jag ser ändå ut som en knubbsäl just nu och det tänker jag ändra på. Jag pratar inte platt mage och väga 55kg som år 2007 men banne mig att vara stark som en oxe och kunna ha mina vanliga kläder igen. Jag är ju mamma och med det vill jag vara en förebild.

Som jag sa, det kommer få ta sin tid och nu under sommaren är fokus på att bebis ska lära sig sova, jag få ordning på min bäckenbotten så jag får börja promenera som motion igen och äta regelbundet. När träningen får ta plats igen kommer det vara lättare men allt handlar inte bara om mig.

Jag har en man, en dotter och en bebis som tillsammans med mig är en familj. Min familj, mitt allt.