Mammatankar

Jag älskar verkligen att bada. Det är bad som ger mig energi, minskar smärtan som annars strålar i ryggen och jag är exakt i nuet. Hela vintern har jag badat 3-4 gånger i veckan och det är också i år som resten av Stockholm upptäckt badandet. Vissa helger har det varit kö på "min" brygga i Sicklasjön men nu när isen inte längre lockar till coola bilder får jag ha badet för mig själv. Jag älskar det!

Jag har också via badet fått otroliga kvinnomöten. Vi införde AW-bad på fredagar för någon månad sen och där känner jag livet i mig. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och jag känner att jag kan ventilera raseriet som ofta river inom mig med tanke på hur samhället väljer att behandla kvinnor. Jag kommer därifrån mindre kluven och stärkt av klokheter som sagts med ett glas bubbel/vin/te i handen med vattnets kyla fortfarande i kroppen.

Följ med och bada du också!

Miriam var en mysig liten person som barn. Hon åt allt, sov bra och var allmänt lycklig.

Jacques är inte så. Han är väldigt petig med maten och äter bara det han bestämt sig för. Oftast är det lax, kyckling, pizza, blockoblej (broccoli), köttbullar. Bara morot som grönsak och inte en gnutta potatis, ris, pasta eller bröd. Får han inte vad han vill lägger han armarna i kors och säger "no" och går från bordet. Kul kille, verkligen.

Och hans humör.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på hans vilja eller ovilja till att på något sätt göra något som han själv inte vill. Då kastar han saker, väser ngåot ohörbart bakom natten och går gärna iväg och smäller igen dörren efter sig.

Nästa sekund är han världens mysigaste och vill kramas. Han kallar mig mamma älskling och sitter nära nära i soffan.

Livet som mamma är verkligen känsomässigt uttömmande.

Den kom ikapp mig. Tröttheten alltså. Jag tror jag helt enkelt bränt mitt eget ljus i båda ändarna alldeles för länge och när jag nu inte har något att parera den med så tog den över.

Det är mänskligt att försöka pusha sig själv framåt för hårt för länge men då behöver en också vila. Det har varit dåligt med riktig vila 2020. Nytt jobb och så corona som förändrade hela spelplanen; både på jobbet och privat. Inget blev som det skulle bli, alla planet omkullkastades och det blev stökigt. Nu är ju jag extremt adaptiv men även jag har gränser. Privat påverkades vi som familj och den berättelsen kommer jag berätta när den är redo att berättas. Jobbmässigt vet du, iallafall om du följer mig på Instagram. Det har hustlats, kämpats och kreerats non stop. När semestern kom var jag helt slut och anledningen till att vi egentligen satt två veckor i en stuga var för att jag inte klarade av något annat. Jag behövde vila, läsa, träna och umgås med min familj för att fylla på depåerna med energi.

Nu vet jag att de inte fylldes på. Det var bara en illusion av det.

Efter semestern har det varit så otroligt roligt med allt! Jag älskar mitt jobb, mina scouter, TEDxStockholm, familjen, Friendcation, aktiviteter och allt annat. Jag borde vetat bättre när jag inte orkade träna och allt jag ville var att yoga, meditera och den typen av träning. Det var kroppen som sa att den inte hade mer energi. Att den också är en del av den jag är behöver vila och återhämtning för att palla den höga hastigheten jag alltid valt att hålla.

I fredags tog den slut. Jag var helt apatisk på kvällen, fick huvudvärk och den ryggvärk jag känt ett tag blommade ut. På lördagen sov jag mig igenom halva dagen och blev sen inte pigg igen, hur mycket jag än försökte. Kärleken kände det här och lät mig vara själv utan att fråga om de aktiviteter och projekt jag egentligen planerat för helgen.

På söndagen kändes det lite bättre så jag kunde vara lite aktiv.

Jag fick även in en lättare träning och återvände då till det jag sagt till en vän i tisdags: jag har förlorat min tränings-identitet. Det är en konstig känsla. Träning är inte en naturlig del av min vardag då den inte får plats i mitt hårt inrutade liv. Jag hade skrattat åt mig själv för 10 år sen och igen påmint mig själv om att den behövs för både fysisk och psykisk hälsa. Tänk att jag som är så smart lät den rinna mig ur fingrarna. Så knäppt.

Nu förstår jag dock att tröttheten är ett tecken på att jag måste chilla lite med alla aktiviteter jag har för mig och istället ge mig själv tid till det som får mig att må bra: vila och träning. Det är bra.

Jag vet att det för många behöver gå så extremt mycket längre innan kroppen säger nej och jag är väldigt tacksam över att jag inte är sån utan att hela mitt väsen protesterat tidigt när depåerna av energi tar slut och inte går på tomgång innan kollaps.

Heja kroppen. ❤️

Det här inlägget har legat som ett inkast i flera veckor, nu måste det bara få publiceras.

Jag såg mig själv i spegeln för några dagar sedan och det var precis efter en sån där lugn stund med läsning. Hjärnan var inte tränad just då utan helt oskyldigt omedveten. Jag ryggade tillbaka av min egen spegelbild. Inte för att jag tycker att jag är ful utan helt enkelt pga av att för första gången så stämde bilden överens med hur jag alltid ha sett mig själv, förr i tiden hade jag sagt tjock. Nu vet jag bättre än att använda ordet tjock som ett skällsord. Jag såg ut som jag gör. Det kan låta sorgligt men för mig har jag alltid tyckt att jag inte varit tillräcklig, alltså kroppsmässigt.

Hudkostymen har aldrig passat med det jag sett i spegeln. Det är sorgligt hur mycket skinn, ben, fett, muskler, organ osv osv kan påverka ett helt mående. Oavsett hur jag har sett ut, vad jag än har vägt så har alltid spegelbilden sagt att jag är tjock. Ständigt denna strävan efter att vara smal - ett livslångt kämpande för något helt obetydligt.

Min strävan efter att vara smal har gjort att jag maniskt tränat bort ”överflödskalorier”, försökt bli bulimiker genom att kräkas och vägt allt jag stoppat i munnen. Jag säger försökt eftersom jag verkligen tycker det är äckligt att kräkas så det var en kort karriär - läs några dagar. Det har också fått mig att testa olika preparat och droger för att dämpa hungern, få mer energi och även köpa rena bantningsmedel olagliga i Sverige via nätet. Det var inte smart. Visst hamnade jag på en väldigt låg kroppsvikt men självhatet och ångesten gjorde att jag verkligen inte stod ut med mig själv. Då är det väldigt svårt att behöva vara vaken hela tiden eftersom det är de biverkningar den typen av droger och preparat har. Då fick jag helt plötsligt ta en tablett för att kunna sova och jag hamnade i en cirkus som lätt hade kunnat eskalera till ett djupt missbruk. Det gick så långt att min pappa kom till Oslo för att hämta mig då en dåvarande kompis ringde honom och sa ”jag tror din dotter försöker ta självmord”. Det är fruktansvärt så här efteråt och det är också väldigt längesen. Jag kom hem från Oslo våren 2005. Det är 15 år sedan.

Tillbaka till hudkostymen.

Vad betyder den egentligen? På riktigt? Jag vet inte svaret men jag vet att hela samhället präglas av den där jävla hudkostymen. Generation efter generation dukar under av ångest, självskadebeteende och destruktiva tankar.

För mig blev det bättre iochmed att jag fick barn men jag är ändå förstörd för livet. Nu kan jag se på kroppen som det redskap den är och så länge jag orkar träna, hoppa, springa och göra allt jag vill så får den se ut som den gör.

Kanske är det här inlägget ett sätt att liksom byta hudkostymen? Att bryta med det gamla sättet att se på kroppen, att bli fri.

Jag vill vara fri, jag tänker vara fri. Jag kastar mig loss!

Kanske den knasigaste rubriken men det är det jag tänker. Att jag är så vit och så externt medveten om hur vit jag är.

Gång på gång tittar jag på min svarta bild på Instagram med taggen blackouttuesday och undrar om fler vita sitter perplexa som jag och tänker "Och nu då, vad gör jag nu?" En ensam liten bild gör ingen skillnad om inget action tas efteråt. Då blir det bara banalt, löjligt och som att en bara följde det som skrevs just då.

Århundraden av olikheter pga hudfärg, rasism och orättvisor och det enda jag som vit kunde åstadkomma var en svart bild.

Det är därför jag satt där och tittade på bilden, tittade på andra vitas bilder och vad de åstadkommit efter det och fick en unken smak i munnen. De tystnade och gick tillbaka till sitt vanliga liv (corona-Style absolut men ändå). Det får mig att förstår att kanske uppfattas även jag som att jag bara gått tillbaka till mitt.

så därför började jag där jag kunde - i min omedelbara närhet. Jag började prata ännu mer med Miriam om rasism och de fruktansvärda orättvisor som kommer sig av att vara född svart. Jag har ingen erfarenhet men jag har en uppgift att se till att framtiden ser bättre ut än den gjort hittills. Vi pratar om hur rasism yttrar sig, att man alltid ska säga ifrån om någon uttrycker sig rasistiskt även om det är någon i ens närhet som familj och vänner. Vi pratar om allt hemskt som hänt i historien, vad som fortfarande händer varje dag och jag berättar om de saker jag upplevt av rasism. Det är ingen facit, inget jakt efter gillamarkeringar utan ett måste. Vi måste alla förstå att med vithet kommer privilegier och är vi medvetna om det kan vi börja förändra saker på riktigt, inte bara en svart vägg av tystnad på sociala medier.

Jag inser att Miriam lever i en skyddad värld här i Sjöstan och de flesta av hennes och våra vänner är vita. Hur blev det så? Jag tänker att det kommer från så många delar och det blir också så uppenbart att det ser ut så. Usch, fan. Jag har ju inte kommit någonstans egentligen. Bara ett upprepande av andra innan mig. Det är skavigt att våga möta min egen vithet

Jag vet inte vad jag vill säga med det här mer än att jag är inte tyst och liksom återvänt. Jag har börjat. Det är något. Gör något du också.