Tänk så provocerande det kan vara för folk att en mamma väljer att jobba även när hennes bebis är liten. Det är verkligen ingen som ifrågasätter en pappa som går tillbaka till jobbet efter 10 dagar men när jag säger att jag redan valt att börja jobba 50 % eftersom jag älskar mitt nya jobb märker jag att en del biter sig i tungan för att inte säga rakt ut vad de tänker. Intressant på ett sätt, sorgligt på ett annat. Det är 2018, inte 1818.

I Sverige är vi bortskämda med en generös föräldraförsäkring som låter oss vara hemma med våra barn i 1,5 år. Det är verkligen fantastiskt bra. Jag jämför med min gamla chef i USA som precis börjat jobba efter att ha varit hemma i tre månader. I en post på LinkedIn tackar hon sin arbetsgivare som gett henne en sån generös försäkring som lät henne vara hemma tre månader. TRE MÅNADER gänget. Dags att vara lite mer tacksam över att vi bor i Sverige tycker jag.

Tillbaka till dagens mom shaming. Den är listig ska du veta. Den kommer i olika former så det gäller att vara som en ninja och kunna parera. Det sjukaste är dock att det nästan uteslutande är andra kvinnor och mammor som är skyldiga till mom shaming. Jag brukar säga att "den dagen veganer sluta bråka om vad som gör en till en riktig vegan eller inte kommer de ta över världen" och lite så känner jag med kvinnor också. Varför denna ragatalek, kan vi inte bara ta hand om varandra? Jag menar oavsett om du väljer att börja jobba tidigt, vill träna dig iform direkt, fortsätta vara mjuk länge eller helt enkelt väljer att ta ett glas vin ska det vara okej.

Jag tänker fortsätta vara stolt över att jag kan kombinera jobb med att vara mammaledig, för mig är det ren och skär lyx. Tänk vissa dagar får jag ta på mig big girl pants och andra dagar rullar jag vagnen mot parken med båda barnen iklädd första bästa trasan jag hittade hemma.

Det enda båda dagarna har gemensamt är min lyx som är att gå och fixa ögonfransarna. Känner mig som en ny människa och slipper sminka mig. Jag går hos Helena på Perfect Beauty, rekommenderas varmt! Och spana in mitt nya läppstift, MAGI!

Jag vet knappt var jag ska börja men alla morsor som har fått barn (och som är okej med second hand) kommer veta exakt vad jag pratar om. Jag pratar självklart om fenomenet Tradera. Monstret som smyger igång runt den tiden som du själv låtsas börja känna dig lugn efter att ha fått barn (lugn blir du aldrig igen, du har fått barn) och helt plötsligt inte bara sitter och tittar på din bebis. Tummen vill ha någonting att göra.

Sociala medier i all sin ära men så kul är det inte att scrolla igenom andra människors liv hela tiden. Kanske behöver du också en ny amningsklänning eller bebisen ett par tossor. BANG, det är då det startar. Jag kan ärligt talat inte förklara det men behovet att buda, vinna, betala och sen vänta blir som en sport. Allt är kap enligt dig, din partner håller inte med men tänker ändå att det blir nog bra.

För mig gick det så långt att Miriam blev förvånad om det inte var ett paket väntandes i brevlådan.

Några av fynden under den här perioden:

• Ett babysäte till flyget (totalt värdelöst)
• Ett flertal solhattar till bebis
• UV-kläder till Miriam
• 5 par knytblusar till mig själv (en passar)
• Ett par kilklackssandaler (tårna glider ur)
• Två par badskor till Miriam
• Japp, jag sa TVÅ par.
• Ungefär 73 miljoner amningsplagg (25 % använde jag)
• Klädset till Miriam i oändlighet
• Inga badskor har ännu använts
• Sjukt fula urtvättade amningsbh-ar

Listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet men det räcker nu.

Antalet grejer jag sålt på Tradera: 1.

Antalet saker jag gett bort eftersom jag inte orkat att sälja vidare: alla andra grejer...

Vad är då lösningen när monstret kommer? Bit ihop och sätt ett tak på vad du får spendera och var medveten om vad som sker. Messa din partner, ingen kommer tycka det är ett lika bra KAP som du.

Varmt lycka till!

Förra helgen var knäpp, först en uppslitande begravning i Skellefteå och sen dop i Sundsvall. Det var också i Sundsvall jag på riktigt kände att hösten är här. Flammande färger och en klar himmel, jag älskar hösten om jag är rätt klädd för den.

Först tvingade jag mamma att fota mig och sen maken, jag är generellt dålig att ta bilder på mig själv nu när jag är större än vanligt men jag måste sluta tänka på det. Vill ju fortfarande kunna gå tillbaka och se vad jag gjorde trots mjukheten. Stefan fångade solnedgången, mys!

På tal om mjukheten så har jag tagit hjälp med ett kostschema sen ett par veckor tillbaka och trots att jag vet att det kommer ta tid har jag redan sett resultat, det känns riktigt bra.

Kostachemat gör att jag valde att inte fika en mss godsaker på dopfikat, synd på ett sätt eftersom min syster är en fena på att baka men resultatet känns viktigare än en bulle eller två. Tänker dock fresta er. Jag vet att ni gillar bullar och snart äter jag det igen också!

Ser ni vad bedårande? Och gott, det vet jag av tidigare erfarenhet.

Kostschemat fick sig en pizza på kvällen dock, helt okej det också. Pizza är ändå livet!

Klockan har rasslat iväg igen! Sov gott!

Det här med att människor dör.

Det är så definitivt, ett slut och sen bara mörker.

Jag har kommit på att jag varit på alldeles för många begravningar och det skaver att många av dom är på grund av cancer. En 29-årig kompis, en 28-årig kollega, en chef i 60-årsåldern och nu min morbror. De resterande två jag varit på var farfars och sen en kompis som blev ihjälslagen av sin man. Kanske kommer jag berätta mer om just hemskheten i den sista men det är inte idag.

Min morbror blev lite trött förra hösten, du vet så där som en blir när hösten kommer. Tyvärr var det inte bara brist på D-vitamin utan det visade sig vara cancer. På ett år gick han från frisk till att endast finnas i våra minnen. Det är orättvist. En människa som varit med i hela min barndom, som skojade, var en jäkel på att spela fotboll med oss barn, snäll, omhändertagande och med ett bullrande humör. Nu finns han inte mer. Skit-cancer.

Jag ville gå begravningen och det enda alternativet var att ta med båda barnen och åka upp. Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag fick fler och fler frågor om jag skulle ta med Miriam på begravningen. För mig var det självklart att hon skulle vara med och att det handlade om att förstå att det kunde vara jobbigt och vara nära henne som en tröst.

Det var känslomässigt tufft för oss alla, det är så på en begravning. Begravningen var väldigt fin och var en borglig istället för en i kyrkan så inga tunga domedagsord utan varmt, nära och vackra låtar. Miriam satt först nära mig och grät stilla men när bebisen valde att vara med så kröp hon ihop nära min syster Julia som gav det viktiga stödet.

Miriam ville ta bilder på min morbror för att minnas dagen och det var en del av hennes process. Hon har redan visat mig bilderna flera gånger och vi har pratat om att det var ledsamt men fint.

Här är mina tips på om du tänker ta med barn på begravning:

• Bra om barnen förstår vad som händer så över 6 år tycker jag.
• Bebisar kan vara med om du går ut sekunden de börjar skrika, respekt.
• Förbered barnet på hur en begravning är uppbyggd med musik, tal och gråt.
• Låt barnet sitta nära dig och gråta, bekräfta gråten med din närhet.
• Påminn barnet om att personen lever i minnet hos oss som är kvar.
• Ge en ros som barnet kan lägga på kistan/vid urnan.
• Prata om livet och döden både innan och efter.
• Låt barnet komma till dig med frågor.

Har du förslag på fler saker som kan vara fint att tänka på gällande barn på begravningar så säg till.

Jag vill avsluta med att påminna om att cancer är en sjukdom som drabbar en av tre personer, ditt bidrag hjälper. Jag ger mina pengar till Barncancerfonden.

Tack för alla minnen morbror Haldor. ❤️

Det här inlägget presenteras i samarbete med Ottos Barnmat.

Bilderna, visst får de en att smälta! Tanken med bildkavalkaden var att välja ut en bild till flödet på Instagram men ärligt - en bild räcker inte. Tur då att bloggen finns. Här kan alla bilder få plats. Tycker de är coola samtligt som de är söta. De visar hur en bebis på runt 6-7 månader typiskt undersöker något spännande: med händerna och med munnen.

Det Jacques undersöker är yoghurten LoveBugs från Ottos barnmat. Det är vår nya favorit som mellanmål. Jag har sedan tidigare berättat om den goda vällingen från Ottos som Miriam drack när hon var liten och som nu Jacques dricker. De har släppt en riktigt smarrig yoghurt för barn från 6 månader och uppåt. Det är osötad ekoyoghurt i grunden, frukt och havre som syras som yoghurt och sen massa goda bakterier för magen, LoveBugs. Genialt ja och gott. Jacques äter ofta lite mer än halva och sen slevar jag i mig resten, alla vinner. Om din butik inte har den så fråga efter den. Det är inte svårare än så. Det var på det sättet som jag och Stefan fick in vår efterlängtade fjällfil hallon på vår ICA. Vi tjatade varje gång vi var där och sen knappt en månad senare: Voilà.

Jag vet, ännu fler bilder. Jag kan inte sluta titta på honom, underbara bebis!

Okej nu ska jag sluta spamma och gosa ner mig med kärleken i soffan.

Just ja, Jacques har slutat att amma helt. Det kommer ett helt inlägg om det eftersom jag fortfarande känner mig alldeles ledsen och inte helt säker på vad jag tycker om det.