Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Gnäll

Sjukdom och egoism

Hallå hej från sjukstugan i Gävle. Alldeles knäppt är det att jag - trots feber, huvudvärk och kraftig förkylning, tog mig till Gävle. Det var bestämt sen innan att jag skulle möta upp familjen här för att njuta av lite lediga dagar men med sjukdom i kroppen borde jag ha stannat hemma.

Min man behövde mig skulle kunna vara en ursäkt eller så var det helt enkelt så att jag kände mig skyldig som skickat upp honom till Gävle och sen kunde jag inte komma dit. Jag borde varit egoistisk och stannat hemma. Det var egoistiskt av honom att vilja att jag kom. Lite av ett dilemma som du säkert hör.

Jag älskar dock att vara hemma hos mina föräldrar. Det är fina samtal, god mat och den allra bästa av frukostar. Det är också här som jag verkligen har ro till att läsa. Lyxigt!

Resten av familjen är nu ute och njuter av våren medan jag ligger nerbäddad och scrollar sociala medier eller läser om vartannat.

Kram på er så hörs vi på andra sidan, även om det känns omöjligt nu vet jag att jag kommer bli frisk snart.

Sluta fråga tjejer om de är gravida!

Jag är så arg! Varje dag reser sig någon upp för mig i kollektivtrafiken eller frågar om jag är gravid. Jag vill inte bli påmind VARJE dag om jag tydligen numera är en tjockis. Fan alltså.

Varför är det en generell fråga som alla tydligen kan ställa? Är det ens en generell fråga eller är det bara jag som får den? Jag vill på riktigt veta om andra kvinnor som vet med sig att midjemåttet inte är 70cm längre har samma problem.

När det gäller mig själv har jag en teori och det är att jag inte ser knubbig ut i ansiktet utan fortfarande har rätt smala drag (inte när jag ler) så när folk ser min kropp förutsätter de iskallt att jag är gravid. Svaret är alltså NEJ, jag är inte gravid.

Vanligtvis kan jag hantera sånt och jag har ju valt att se ut så här, har både det jobbet jag har, intresset för mat och goda drycker + sover för lite. Det är inte synd om mig men idag kom alla känslor på en gång. Jag grät när jag var hos min PT, fick tårar i ögonen när jag berättade om när jag grät och var på väg att snörvla till en gång till men sen kunde min intellektuella sida ta över igen. Nu är jag bara arg.

Jag ser mig inte som ett offer men med min historia av trasigt kroppshat är det inte direkt upplyftande att bli påmind gång på gång att numera ser jag faktiskt ut på ett sätt som jag hade förfasat mig över i yngre dagar. Ung och dum ni vet. Nu är jag gammal och bitter.

Det enda positiva med det här var ändå att min skrivkramp släppte, om så bara för ett ilsket inlägg. Hörs snart. ‚̧ԳŹ

 

Mer krönika än blogg

Jag förstår att du nästan ramlar av stolen när du ser ett inlägg till från mig på samma vecka. Jag vet, det är pinsamt hur dålig jag är på att uppdatera men jag kommer på mig själv att inte kunna lägga upp glimtar från vardagen utan hellre vill få ur mig grubblet och sånt. Filar just på ett inlägg om min jävla kroppsångest, ett annat om det här med att vara gravid och ett tredje om att jag i nästa liv ska bli pappa. Sen har jag även ett på G om Jacques och hans nio månader hittills.

Det kommer när det kommer men jag lovar ett inlägg i veckan med målet att få dig att tänka till lite. Vill du ha mer glimtar får du helt enkelt gå in på Instagram. Jag är Queen of Stories.

Puss!

Ps: måste börja be folk ta bilder av mig, tar bara taskiga selfies i hissen, så pinsamt...

Det här med att inte räcka till

Nu har det varit tyst här igen. Betyder det att jag legat hemma och rullat tummarna? I wish men det är snarare tvärtom. Att dagarna är fyllda av alldeles för många måsten och saker som ska göras. Ibland gör det mig knäpp att inte ha en enda dag utan planer men jag är vuxen och vill jag ha förändring så behöver jag jobba för att det ska bli verklighet. Istället går jag bara runt och inte räcker till. Jag avbokar event jag osat på, orkar inte packa upp väskor, dammsuga lägenheten eller fundera över vad som skulle behöva göras för att verkligen få lägenheten att bli det hem den förtjänar av oss. Tur att jag också har en man så att vi ändå inte lever på en soptipp.

Det enda jag orkar med ordenligt är att jobba, ge bebis uppmärksamhet och ta hand om dottern. Har du inte barn så är det här en inblick i din framtid om du väljer att skaffa barn. Prioriteringarna ligger alltid hos barnen, får du i en torr macka får du vara nöjd. Nu går jag på ett kostschema jag sköter ganska bra så mat får jag i mig.

Jag avskyr att inte räcka till. En vän till mig säger att jag lider av FOMO-sjukan och kanske har hon rätt men ofta tycker jag ju det är så nice att bara ligga hemma och ta det lugnt och scrolla igenom sociala medier och se vad andra gör. Problemet är nog hellre att jag vill göra allt och hoppar på allt jag kan. Ovan nämnda man blir tokig på mig, jag också för den delen men vet knappt hur jag ska sluta.

En av de saker jag faktiskt kommer sluta med är det roligaste jag har, något som ger mycket inspiration och får mig att känna mig kreativ. Tyvärr är det dock så att det alldeles för mycket tid. Om du är nyfiken på att veta mer om det, gå in här och boka biljetter. Jag ska lämna med en bang!

Nu ska jag sluta klaga över att inte räcka till och istället kämpa för att få det lite bättre. Håll tummarna för mig!

 

Turistfällor gör mig arg!

Västerbottens ost. En otroligt god ost, jag skulle lätt kunna säga Sveriges godaste ost som vi ska vara stolta över. Den gör sig underbar i paj, som pålägg på mackan och på ostbrickan med tex lingonsirap eller frukt.

Jag har velat besöka deras besökscenter ett tag och så även maken. När temperaturen visade närmare 30 grader kändes det klockrent att svalka sig med ett besök i - vad vi trodde, en sval ostkyl med spännande historia. Jag kan avslöja redan nu att det var fel tanke.

Det är bara i Burtäsk osten görs och det kanske handlar om kalkrik jord eller ett PR-trick så självklart ligger centret där. Vägg i vägg ligger mejeriet så en skulle ju kunna tro att det finns en tanke bakom men nej.

Besökscentret består av ett café kombinerat med butik i främre delen och bakre delen är då för besökare. Det är här det blir knäppt. Det är alltså historien om Västerbottens ost upptryckt på skyltar med bilder vid sidan av. Inget interaktivt, ingen kyl, inget som visar EN OST förutom på bild eller inglasad. Otroligt besvikna blev vi. Den enda som var nöjd ett tag var dottern eftersom det fanns en gåta till barn att lösa.

Ja, det är fina bilder och ja det var gratis men jag kräver mer än så. Varför tar de inte tillvara på arvet mer?

Caféet och burken då undrar du? Vi åt en stor portion Västerbottenpaj med lax, sallad, kaffe och måltidsdryck för 125kr så det var prisvärt. 250kr för en osthyvel inte lika prisvärt kanske.

Vi laddade bilen full med ost och lämnade besvikelsen kvar i Burträsk. Tur att osten är god.

Jag har som du märker inte en enda länk till själva centret eftersom jag inte vill ge det till dom men här kommer istället en länk till Children’s Creativity Museum i San Francisco, en DRÖM att besöka med barn.

Kanske borde jag göra en guide till San Francisco med barn. Tål att tänkas på.