Januari 2019

Kom liljor och akvileja, kom hjärtansfröjd

Herregud vad det är tungt nu hörni. Bara att komma ur sängen på morgonen känns som en bragd. Varje kväll sätter jag klockan tidigt i förhoppning om att morgondagen blir dagen då jag går upp i tid, gör god frukost och promenerar till jobbet eller dit jag ska. Istället snoozar jag en timme varje morgon tills jag till slut drar mig långsamt upp och skiter i allt, frukost, promenad etc. Det värsta är att jag känner besvikelse, jag blir besviken på mig själv och känner mig dålig. Så dumt allt ihop. Ändå var jag först på plats imorse, men egentligen är jag en person som inte bryr sig om sådant, jag finner inget värde i att vara först, bäst, duktigast.

Just nu håller jag på med långtids-EKG. Det innebär att man under 24 timmar gör ett EKG-test, och bär elektroder med en dosa under tröjan. Det påverkar mig inte över huvud taget, förutom att det är lite obekvämt. Detta är ett steg i min utredning, som hittills går väldigt bra. Förra veckan var jag på röntgen, hos gynekolog och nu inväntar jag sista remissen som jag också gruvar mest: gastroskopi. Jag har varit positivt överaskade över att få en sådan bra doktor som tar mig på allvar och gör en grundlig undersökning, hon vill utesluta allt som mina symptomer tyder på. Något som är härligt är att jag mår bättre! Mindre akuta symptomer, tio dagar utan magmedicin och jag sover som nätterna. Jag blir mindre om mindre rädd, vilket jag också tror påverkar min kropp till det positiva. Jag har varit rädd för att träna för att det känns som att kroppen ska gå sönder, men nu när jag kommit igång är det ett av mina bästa botemedel. Jag har till och med kunnat njuta av ett eller två glas vin, men det räcker så, kroppen vill inte ha. Träning, bra mat, långa promenader, lugn, sömn, kärlek och familj är det jag försöker fokusera på just nu (nämner inte jobb då prestationshjärnan aldrig är avslagen, jag behöver inte anstränga mig för att fokusera på det, snarare tvärt om).

Nu lider januari månad mot sitt slut. Stackars januari, det är inte en jättekul månad. 2019 är igång. Våren kommer snart. Tills snön bytts mot grus och moln bytts mot sol är min rekommendation att göra små saker som lyfter vardagen. Unna dig vackra blommor, gå till ett café och lyxa till det men riktigt god frukost eller köp ett nytt, färgglatt påslakan-set som piggar upp hemmet.

;

Igår var jag på fest. Jag drack ett glas rosa champagne och en öl. Många gamla ansikten, många nya. Många jag inte träffar så ofta. En och en kom ni fram under kvällen, la en hand på min axel, såg mig in i ögonen och sa ”jag läser det du skriver, va fint det är”. Jag försöker dölja mitt förvånade ansiktsuttryck när jag tänker *men varför skulle du vilja läsa det jag skriver*. De flesta av er är killar, killar jag egentligen inte känner särskilt bra. Killar med ett vänligt ansikte, ärligt. Killar med flickvänner, det handlar inte om det. Snälla människor. De vill bara ge mig en komplimang, berätta för mig att jag är bra, there’s no catch, there’s no agenda. I taxin hem är fortfarande helt obegripligt för mig att fatta att de skulle ta sig tiden att läsa det jag skriver. Skriver jag bra? Det gör nästan ont. Kanske läser de det här nu. Tack. Inte bara tack för att ni läser, men tack för att ni orkar berätta det för mig.

Fin lördag idag. Efter sovmorgon gick jag en krispig promenad med Ebba. Gick och köpte The Ordinary på H&M och handlade mat. Sen fick jag besök av Hannah och Juno. Nu har jag borstat håret och ska promenera upp till Tjoget för ett glas med Maria.

Puss.

;
Drömlägenhet, brunch på Wienercaféet, De oroliga på Dramaten och skor på NK

Jag gjorde en undersökning på Instagram om vad ni ville och inte vill läsa på bloggen. Ni ville generellt ha mer av allt, vilket är väldigt kul för mig, och en av de sakerna många var intresserade av var att se lite mer vardag, så jag tänkte att ni får hänga med mig några dagar under förra veckan.

Vi börjar torsdag kväll. Då stod det här fina budet och väntade på mig utanför dörren med en silvrig heliumballong formad som en stjärna dinglandes ovanför. Tänk va lite som kan göra så mycket en alldeles vanlig torsdag. De var de fina tjejerna på JMW Golin som skickade över lite inspiration i samband med MAX nya lyxshake. Jag har inte hunnit än, men jag ska definitvt snurra ihop något smarrigt av detta!

Det blev fredag, himlen var blå, jag promenade till Östermalm, köpte med mig lunch från Albert & Jack's och mötte upp mamma. Vi spenderade några timmar med Nora som just fyllt ett år vars föräldrar (våra kompisar) ska gifta sig, och vi ska då vara barnvakt.

På kvällen var jag hembjuden till mina älskade vänner Veronica och Ruben som precis köpt ny lägenhet. Jag var helt stum, den var så vacker, en riktigt drömlägenhet. Vi åt pasta och drack vin, hade en lugn kväll och pratade om allt mellan himmel och jord.

Äntligen lördag! Jag och mamma hade brunch-dejt på Wienercaféet - full pott! Vi beställde varsin Americain Breakfast (äggröra, ugnsbakad tomat, toast och bacon - som jag bytte ut mot avokado - samt amerikanska pannkakor med bär och sirap) och drack deras goda kaffe och apelsinjuice. Mitt i allt överaskade hon mig med en present, som var den här fina fina tröjan i ull med broderier. Jag hade sneglat på den på Lexington, men att hon skulle sätta den i knät på mig en lördagmorgon i januari hade jag inte förväntat mig. Kände mig tacksam!

Mumma.

Sen gick vi till Lilla Scenen på Dramaten och såg De Oroliga baserad på Linn Ullmans bok (barn till Ingmar Bergman). Den handlar om Linn Ullmans liv och Bergman ur hennes synvinkel. Pernilla August är en duktig regissör och jag gillar Ingela Olsson som spelar Liv Ullman, Linns mamma. Annars har jag svårt för Bergman, och den här historien likaså. Jag vill antingen komma ut och känna mig som en ny person, lära mig något nytt eller skratta sönder när jag är på teater, och upplevde inget av detta här - jag verkade dock vara ensam om att tycka så bland alla Bergman-fantaster i publiken. Men, jag är alltid glad över att få gå på teater!

Fortsatte vidare på stan och träffade denna lilla sötis på Footlight.

Svängde förbi Nordiska Kompaniet och gick hem med en påse.

Lördag kväll firade jag min vän Lova som fyllt 28 år och söndagen spenderade jag hos mina föräldrar i Saltis, men lyckades inte ta en enda bild på detta. Det var några dagar ur mitt liv!

 

Pst! Jag ska sätta ihop en bloppis här på bloggen, stay tuned!

;
New shoes + new week

Minns ni hur jag bloggade om dessa? Minns ni hur de var med på min julklappslista? Minns ni hur jag skrev om hur länge jag gått och fingrat slash googlat dessa. Nu är de mina. Ni fick även rösta på Instagram om vilken färg jag skulle välja, och gul vann - även om jag själv såklart fick avgöra. Ser så fram emot att använda dessa, känner att de är ett steg på vägen i rätt riktning till min stil, de är definitivt uppiggande och långt ifrån allt avskalat och minimalistiskt i min garderob. Ver ni vad dom är också? Praktiska!

Förutom nya skor är det en ny vecka (jag skriver detta söndag kväll, men ni lär läsa det under måndagen). Ett ganska fullspäckat schema väntar, flera besök hos doktorn, träffa vänner, träna, jobb, vara hundvakt, gå på inflyttningsfest och spa:a. Mest härliga och energigivande planer känner jag, och att gå till doktorn känns bra att få överstökat. Slog mig även att jag innan jul gick i tankarna om att måla om min hall, så funderar på om det ska bli ett helgprojekt - eller om det får vänta lite.

Acne Studios.

;
Veganuari: Vegetariska och veganska recept

Är du en av de som antagit den globala utmaningen veganuari? Vare sig du är det eller inte, mår vi alla (inklusive människa, djur och moder jord) bra av att äta mer veganskt - och det är inte SÅ svårt. Jag märker ofta när jag pratar om detta att folk skräms av själva ordet, utan att tänka igenom vad vegansk mat faktiskt är. Mycket av det vi äter idag är redan veganskt (om du ser till att laga mat utan smör, mjölk, ost och istället använder olja och andra växtbaserade ingredienser), som till exempel en smarrig avokado-macka, pasta med tomatsås (lägg till hemmagjorda frikadeller av formbar färs så har du en riktig Lady- och Lufsen middag) eller falafel?

Det viktigaste att tänka på är att inte vara för hård mot dig själv, och ta små steg. Vänj kroppen och hjärnan vid nya ingredienser, och utforska roliga recept som sakta men säkert får ersätta det vardagliga köttet.

Jag har inte hållit mig till en hundraprocentig vegansk kost i januari, men skulle säga att jag äter ca 80% veganskt, 15% vegetariskt och 5% fisk och skaldjur. Vanligtvis äter jag nog 70% vegetariskt, 15% veganskt och 15% fisk och skaldjur, så jag tycker att jag redan är på god väg. Så länge man försöker, och gör det man kan och har möjlighet till tycker jag att det är godkänt. Sen gäller det också att tänka långsiktigt, bättre att du unnar dig fisk, skaldjur eller kött ibland en att du kör 100% veganskt i januari för att sedan äta kött resten av året.

Jag har samlat på mig lite recept här på bloggen som jag tänkte dela med mig av, så får ni lite inspiration. Kom ihåg att recept är just det, inspiration! Feel free att justera, ändra, lägga till eller ta bort som du vill.

Pumpasoppa med svartkålschips

Byt ut osten mot ett veganskt alternativ, eller skippa den helt för en helt vegansk rätt.

Grönkålspasta med pinjenötter

Skippa smöter och byt ut parmesanen mot veganskt alternativ om du vill.

Röd Thai Curry

Värmande vinterrätt med hetta.

Ramen med sötpotatisnudlar och tempeh

En favorit! Mättande och näringsrik.

Jamaican taco

Snabbt, enkelt och festligt! Byt ut Turkisk yoghurt mot HavreFraiche.

Vegetarisk Pasta Carbonara

Comfort food. Ersätt parmesan och smör med veganska alternativ.

 

 

;

Jag satte inga konkreta mål för 2018, och uttalade inga drömmar högt. Men jag tror att det blir tydligare att se vad man vill uppnå och enklare att nå sina mål om man har de framför sig, svart på vitt. Mina mål sträcker sig från högt och lågt, allt ifrån att få in rutiner till att skapa lite livsregler eller uppnå stora drömmar. 

Även om jag inte hade några nedskrivna mål förra året, kommer jag att kunna ta med mig några lärdomar. Det här lärde jag mig 2018: 

  • Skriv alltid ner dina tankar och idéer innan du somnar, du kommer inte komma ihåg dem när du vaknar. 
  • Det kommer alltid finnas energitjuvar i din omgivning, lär dig att inte bry dig om dem. 
  • Grow through what you go through.


Mål och drömmar för 2019:

  • Sätt mål

    Förhoppningsvis kan jag checka av den här ganska snabbt. Mitt första mål det här året är att sätta mål. Vissa delar jag med mig av här, vissa är lite mer privata. Men det är viktigt att jag skriver ner dem, så jag vet var jag står någonstans.

  • Jobba på självkänslan

    Jag MÅSTE bli mer trygg i mig själv. Jag har ganska bra självförtroende, men inte så bra självkänsla. Jag kan ofta tvivla på hur bra jag är, och tänker ofta att jag är en stor bluff. Jag måste våga lita på mig själv och min förmåga, vara rak i ryggen och inte förminska mig själv. Detta gäller inte mina vänskapsrelationer eller min familj, men i arbetslivet och i mina kärleksrelationer. Jag är alldeles för orolig, tänker alldeles för mycket och överanalyserar allt. Jag har svårt att ställa krav, och förstå mitt värde. Jag måste vara viktigast. Jag måste våga vara mig själv, älska mig själv fullständigt, bristerna inkluderat. Våga vara operfekt.
    Det här måste det bli ändring på.

  • Göra mer saker som piggar upp vardagen

    Jag vill få in småsaker som förhöjer vardagsglädjen i mitt liv, på rutin. Exempelvis börja dagen med frukost på restaurang ett par gånger i månaden, det behöver inte vara något lyxigt, men det är ett härligt sätt att starta dagen på. Att lära sig nya saker och uppleva nya ting bidrar också till att jag mår bra, så jag tänker att jag ska börja gå på fler seminaruim och workshops. Det finns väldigt mycket där ute, jag får en del inbjudningar och man kan hitta mycket som är gratis. Detta vill jag börja göra regelbundet.

  • Ta hand om hälsan

    Eftersom att jag både avslutade 2018 och påbörjar 2019 med att inte vara helt i form (jag är fortfarande under utredning) så är hälsan viktigare än någonsin för mig. Jag har i princip inte druckit alkohol sedan 15 december, och fortsätter så tills vidare. Jag har även antagit utmaningen Veganuari i ett försök att äta bättre, och skona djuren. Jag äter ju redan en ganska vegetarisk kost, med inslag av fisk och skaldjur. Jag äter inget kött sedan augusti 2014, och funderar faktiskt på att även sluta med kyckling helt. Idag finns det så mycket vegetariska och veganska alternativ! Jag är en hungrig person, och älskar att laga mat, så jag har redan ganska bra rutin när det kommer till att äta min mål om dagen, men jag måste äta bättre, näringsrik mat och minska på allt socker och onyttigt snacks.

    Sen måste jag få in träningen på ett bättre sätt. Jag promenerar väldigt mycket och under sommarhalvåret cyklar jag överallt så jag är ganska bra på vardagsmotion. I höstas behövde jag en förändring och sa upp mitt SATS-kort och blev medlem i Fitness Collection, och här måste jag få in en rutin. Jag tänker att det bästa är att varje vecka göra ett träningsschema som jag håller mig till, mer eller mindre! Rutinen ska vara att träna tre gånger i veckan, en bra vecka kan jag gå upp till fyra och en dålig ner till två - men alltid hålla igång.

  • Sluta vara rädd!

    Det får räcka nu. Jag pratade med en vän om det här då vi är precis likadana, och när vi säger det högt så låter det helt absurt. Det är inget sätt att leva. Det hänger kanske ihop med självkänslan, men är en stor puck för mig så det får en egen punkt. Jag är alldeles för rädd, för allt. Jag tar åt mig, av allt. Min hjärna går på högvarv, spelar upp scenarion som förmodligen aldrig kommer hända. Jag kan älta i oändlighet och konstant vara orolig. Jag har ju gått en del i terapi och lärt mig hur jag ska använda KBT-verktyg vilket jag kan ta hjälp av här, kanske ska jag även börja gå hos henne igen - det borde alla göra!

  • Prioritera dig själv

    Sluta lägga energi på alla andra än mig själv, det håller inte.

  • Utvärdera mera

    I andra ord, "hitta mig själv". Identifiera vad jag är bra på och vad jag är dålig på. Identifiera vad jag tycker om att göra, och vad jag inte vill vill göra. Gör en utvecklingsplan för livet, som inte behöver vara satt i sten.

  • Körkort

    Det är dags nu. Precis som alla andra höll jag på att övningsköra i ung ålder, men sedan flyttade jag hastigt till London när jag var 19 år och så blev inte själva körkortet av. Efter fyra år var jag hemma i Stockholm igen och då var det full fart med studier och karriär. Så det har bara inte blivit av.

  • Läs mer

    Jag hittar inga argument för att inte läsa. För mig är det både avslappnande och berikande. Man lär sig om andra, om sig själv eller världen. Läsning gör också att man blir bättre på att skriva!

  • Flytta

    Jag vill sälja min lägenhet och köpa en ny i en ny stadsdel. Jag känner mig inte hundra procent rofylld där jag är, det är inte lägenhetens fel, det bara är så. De flesta av mina vänner bor i Vasastan, på Östermalm eller vid Nytorget vilket gör att jag känner mig långt borta från alla, och lite ensam här i Hornstull. Det blir mest en övernattningsbostad, då jag sällan spenderar tid här. Jag vill ha en ny start! Håll tummarna.

  • Lyssna på kroppen

    ...och ta hjälp av den. Känn efter hur du mår, och gör efter det. Ibland har man inte lust att träna eller ens gå en promenad, men skulle kroppen kanske behöva det? Försök att göra det då. Ibland har man tackat ja till saker som kroppen egentligen inte orkar med, våga avstå då.

  • Sikta högt!

    Våga drömma. Jag har väldigt mycket idéer, jag kommer nästan dagligen på något nytt eller något som utvecklar en idé jag redan har. Sen sviktar självförtroendet, och jag gör inget av det. Jag måste börja med att skriva ner ALLA min idéer, konkretisera dem, och våga tro på dem. Åtminstone försöka. Det finns ett citat som jag ofta tänker på, "You miss 100% of the shots you don't take" av Wayne Gretzky, det är dags för mig att börja sikta, och skjuta.

  • Säg det högt

    Våga berätta vad jag strävar mot, och drömmer om för folk i min omgivning. Jag vet att det oftast bara har posivita effekter när man berättar för folk om vad man skulle vilja i framtiden, men jag tycker det är väldigt läskigt, och nästan skämmigt - för jag förminskar mig själv. Och vad om jag skulle misslyckas? Men vad om jag lyckas!

  • There's no time like the present

    När något känns jobbigt att göra är det lätt att man skjuter på det, det är mänskligt. Vissa saker kommer aldrig att vara roliga, som att betala räkningar, men andra saker går att träna på. Det här har åter igen att göra med min dåliga självkänsla. Det kan vara en konversation som jag behöver ta med någon, eller ett mejl jag inte vågar skicka. Gör det bara! Istället går jag runt och tänker på att göra det dagligen, ältar och vrider på hur jag ska gå till väga, och så har det plötsligt gått flera månader där jag lagt onödig energi på något.

  • Umgås mer med vänner

    Jag saknar det spontana och kravlösa umgänget med vänner. Idag gäller det att hitta tider i almenackan som alla kan träffas, och det är oftast inte så ofta som man önskar. Plus att man orkar mycket mindre än vad man gjorde förr. Det blir ofta att man ses under mer planerade förhållanden, uppstyrda middagar, drinkar på stan, matchade träningspass - det finns en plan. Men jag inser hur glad jag blir av att vara med mina vänner, jag skrattar massor, och får endorfiner, och för det behövs inget speciellt egentligen. Det räcker att man hinner ses på en kaffe mellan möten, promenerar gemensamt i samma riktning, handlar tillsammans, sitter på en bänk. Senast jag hade en vän över på middag sov hon på soffan i två timmar medan jag skrollade på mobilen, men det var lika härligt för det. Detta ska jag bli bättre på! Och peppa mina vänner till!
  • Experimentera med kläder

    Jag har de senaste åren försökt hitta min stil och hålla mig till den, vilket också innebärt en enorm garderobsrensning. Jag orkar inte ha för mycket kläder, för jag hinner inte ens använda allt. Jag gillar att bära bekväma plagg, jeans, basics, sköna tröjor - då känner jag mig bekväm i mig själv, och har alltid något att ta på mig. Men detta har resulterat i att jag faktiskt börjar känna mig lite tråkig. Min gardeob går i färgskalan svart-grå-beige-vit och det älskar jag, men ibland tror jag också att jag håller tillbaka för att jag tänker på vad andra skulle tycka. Kanske är det nu jag hittar min stil på riktigt! Och vågar fullt ut.


    Ska bli spännande att se vilka jag kan bocka av om ett år!

 

;
Mina bästa restaurangbesök 2018

Jag tänkte att jag skulle summera årets bästa restaurangbesök för er! När jag försökte minnas året som gått och de restaurangbesök som stått ut i år insåg jag hur fort tiden går. Vissa restauranger som jag har som favorit har jag inte ens hunnit besöka, på ett helt år! Jag kan också se hur man går igenom olika perioder i livet och då hänger på olika ställen. Riche var ettt sådant ställe som jag var på ofta; vare sig frukost, brunch, lunch, middag eller bara ett glas i baren... i år har det inte blivit många besök där inte. Boqueria var också ett sådant ställe jag var på flitigt, typ varje helg, mest för att dricka god cava om kvällarna och stöta in i vännerna - men nu är man inte ju inte ute och ränner längre. Det här året har varit ett sådant där jag fått uppleva väldigt mycket olika, jag har besökt många nya ställen, högt och lågt, vilket är otroligt kul. Ska bli spännande och se vad 2019 har att erbjuda på krogfronten, jag ser personligen fram emot att etablera några nya stammisställen.

L'Avventura
One night in Italy! Svårslaget och en solklar favorit i Stockholm. Stig in i en romersk och romantisk atmosfär, det är som att besöka ett italienskt palats. Högt i tak, stora träd, röda sammetsmöbler. Menyn är á la carte och erbjuder en massa goda anti-pasti, pasta, fisk, kött och skaldjur. Vill du förgylla besöket med något extra ska du beställa ost på vagn eller en flamberad efterrätt.

Surfers
En annan stockholmsfavorit. Jag fullkomligt älskar Surfers och hela deras koncept, såväl maten som drinkarna är av bästa kvalité. Otroligt gott från det asiatiska köket, med mycket fokus på Sichuansmaker! Sådant jag kan sukta efter. Ett plus för mycket vegetariskt på menyn. Det enda jag har upplevt lite mindre bra här är servicen.

Solsiden
Här sitter du så när man kan komma vattnet och har Oslos bästa solläge. På menyn hittar du främst ett fantastiskt utbud av fisk och skaldjur, och i köket tillagas rätter på nordiskt vis med med inspiration från hela världen. Lokalen är modern och snyggt inredd, med plats för många. OBS! Endast öppet på sommaren.

Calle P
En gammal goding är tillbaka! Under hösten 2018 slog restaurangen upp dörrarna igen, efter att länge gått under namnet Berns Bistro & Bar. Nu roddas Calle P i regi av mina vänner från Sixten & Frans, och här serveras mellanrätter med inspiration från hela världen, i oväntade så väl som klassiska smakkombinationer. Ett stimmigt ställe som passar lika bra för middag, som för afterwork och sena kvällar.

Il Paradiso
Wow, vilken underbar plats. På en hög bergsslutning strax utanför Palma hittar du denna magnifika restaurang med sin romantiska atmosfär. Byggnaden är ståtlig så väl utan och innanpå, och kyparna tar väl hand om en. Menyn är italiensk, men jag skulle inte säga att man går hit för maten. Den är god, speciellt i kombination med gott vin och deras vackra utsikt, men det är inte den bästa du kommer att ha ätit.

Ling Long
Älskade Ling Long. Denna restaurang har nästan kommit att bli ett stammisställe, då jag besöker den titt som tätt. Här är personalen fantastisk, speciellt Umur och Philip som alltid tar så väl hand om en. En asiastisk restaurang med bar som huserar inuti Story Hotel. Här kan du äta lunch från deras helt veganska (!) á la carte, och det är inga acai-bowls eller råa sallader som bjuds på här. Det finns sju stående rätter om jag inte misstar mig, som Buns med oumph, Daal eller min (och hela Stockholms favorit) Bang Bang. Jag skulle i princip kunna äta den varje dag. Till middag serveras asiatisk tapas med både fisk, kött och veganskt.

Stadshuskällaren
Det finns ett helt inlägg om mitt besök på Stadshuskällaren. Jag satt i Chef's Table och hade en fantastisk kväll med flera rätter, komponerat med vin. Chef's Table är en perfekt present att ge bort till någons födelsedag, eller kanske unna sig vid en årsdag. I den anrika restaurangen kan du istället njuta av en avslappnad men elegant miljö.

Restaurant Aubergine
Jag har hittat en ny kvarterskrog, och man älskar ju kvarterskrogar. Aubergine har funnits länge, men jag har helt enkelt inte tagit mig dit, förens nu. Jag fick ett fin-fint premiärbesök när jag besökte dem under deras tryffelveckor - missa inte det nästa år! men förutom den gudomliga tryffelpastan dracks gott vin och avnjöts smarriga förrätteer och efterrätter. Vid bordet bredvid satt Dominika Peczynski och Anders Borg och såg nykära ut, en vecka innan sitt bröllop.

Tast Club
Undangömt mitt bland Palmas mestra centrala gator. Det är lite det som är hela grejen också, det känns exklusivt att vara här. Lite Gentlemens-club stämning, med elegant miljö, takkronor, stora speglar och whiskysalar. Här bjuds på tapas i lagom festlig stämning vare sig man vill hänga i baren eller äta middag.

Bonnie's
Resturangen på nya Bank Hotel. Den är ståtlig, fantastisk lokal. Hela hotellet känns som en mötesplats, och maten är av högsta klass. Även cocktailbaren Papillion och Sophie's Bar finns på hotellet.

The Market: Asian
Köpenhams kryllar av bra restauranger, men en ny jag fick besöka i år var The Market, den asiastiska (finns även italiensk). Det känns väldigt New York här, med en mörklagd miljö och skön musik i högtalarna. På talrikarna är det asiatisk mat i alla former. Detta är ett perfekt ställe för en festlig kväll på stan.

Restaurang Artilleriet
En oväntad uppstickare! I en lugn och modern miljö serveras väldigt god mat från ett varierat kök, och på sommaren kan man sitta skönt i säckstolar på deras veranda. Hade jag bott i närheten hade jag hängt här ibland. Billigast cava i stan! Och godaste!

Har jag missat någon?

Utöver alla året restaurangbesök så var definitivt resorna till Biarritz och Mallorca riktiga smakupplevelser. Råvarorna i Frankrike är så otroligt fina. Alla ostar, det rosa vinet, ostronen, persikorna... och utbudet av restauranger på Mallorca är så otroligt bra, inte minst i Palma.

Jag kanske ska göra ett inlägg med restauranger jag ser fram emot att besöka 2019?

;
Årslistan 2018

Vilken var den bästa månaden?
Det är så svårt, för alla månader har präglats starka toppar och dalar. Juni var väldigt betydelsefullt för mig själv, men augusti vinner - när mamma fick en njure. 

Var du med om något du aldrig har förut?
Otroligt mycket! Men om vi ska skippa detaljnivå: Någon gjorde slut med mig, nu har jag fått uppleva båda delarna. Jag surfade. Reste till massa nya platser. Var på yogaläger.

Vad har varit svårast? 
Förlora Alfons. 

Vilka platser har du besökt?
Oslo, Köpenhamn, Biarritz, Bretagne, Nice, Provence, Mallis.

Vad har varit bäst? 
Att mamma fick en njure och att jag, trots allt, skrattat väldigt mycket. Att skratta är livet. Jag måste skratta mera.

Vad var sämst? 
Att kärleken tog slut med någon man älskat.

Vad har du saknat? 
Sinnesro. Stabilitet. God hälsa. 

Bästa soundtrack? 
Molly Sandén har gått varm i lurarna. 

Bästa film? 
Dåligt film-år eller? A star is born fick ju mig att hulka på bion, minns inte flera? 

Bästa bok? 
Varit dålig på att läsa 2018, men känner att jag kommer ta igen det 2019. Läste ut Stalker av Lars Kepler trots att jag var livrädd, en riktigt bladvändare. Sandra Beijers Allt som blir kvar gjorde mig sällskap några ensamma dagar i Frankrike. Kärlekens väg av Alain de Botton inte att glömma! Herregud ja.

Bästa podcast? 
Det finns ju SÅ MYCKET BRA! Beror på vad man vill ha... älskar intervjupoddar, dokumentärer och pladder. Men om jag ska utse en får det bli den som representerar trygghet, som jag kan sätta på närsomhelst vare sig det är på bussen i ruschen, när jag går en promenad eller inte kan sova så är det Veckans Bläcka. Här blandas allvarliga och lättsamma ämnen i en trygg och mysig atmosfär. 

Har någon person betytt något speciellt? 
Jag tycker alla mina vänskapsrelationer växer och utvecklas för varje år som går, och det tycker jag är helt fantastiskt. Vi blir mer och mer som systrar, vissa räknar jag som familj. Och något som är fint är att vi klarar oss genom vått och torrt, ibland ser man inte alltid lika, men kärleken vinner i slutändan. 

Hur har du mått det här året? 
Kanske inte mitt bästa. Högt och lågt skulle jag säga, inte så stabilt. Framför allt har de sista veckorna på året, när mitt mående tagit fysiska former skrämt mig en hel del, jag ska göra allt jag kan för att ta hand om mig och få bättring på det. 

Var 2018 bättre eller sämre än 2017? 
Båda bra år. 2017 var jag på en helt annan plats. Jag jobbade heltid på H&M-koncernen och var nykär, precis köpt ny lägenhet och var hög på allt det där. 2018 präglades av stora utmaningar, privat och professionellt. Men nu börjar jag känna att jag är på väg i rätt riktning. Jag älskar det jag jobbar med och har en givande vardag. Summa kardemumma var 2018 bättre. Förhoppnings blir bättre för varje år som går. 

;

Prolog
Jag minns förra nyårsafton, jag och min dåvarande pojkvän hade bjudit över goda vänner på middag och lagat femrätters. När det var dags att gå runt bordet för att tilkännage sina nyårslöften sa jag, ”det här ska bli mitt år”. Jag vet inte om det riktigt blev så, i alla fall inte i den bemärkelsen jag menade. Jag kände då att jag länge fokuserat på så mycket annat än mig själv; min karriär, min familj, min relation - jag stod sällan i centrum för mitt liv. Nu kände jag att det var min tur, kanske kände jag att det behövdes, kroppen bad om det. Istället fick jag stålsätta mig lite till, kanske mer än jag någonsin behövt, och ”jag” fick vänta.  

”Man måste vara frisk för att vara sjuk”.
Det nya året får en dålig start då min mamma ligger på sjukhus sen juldagen då vi fått åka in akut, och detta kommer att pågå hela Januari, i närmare fem veckor. För er som inte vet så står jag min mamma väldigt nära, hon är den viktigaste personen i mitt liv. Hon har gått igenom mer i livet än vad som borde vara lagligt, redan från ung ålder, men allt det kan jag inte gå in på nu. Sedan ungefär åtta år tillbaka har hon gått på dialys, det är extremt krävande både psykiskt och fyskiskt, allra mest för henne men även som närstående. Man känner sig otroligt maktlös när man står bredvid någon som är sjuk, när man inte kan göra någonting. Man är också livrädd, alltid på standby och väldigt överbeskyddande. Ibland är det jag som är mamma till min mamma, men när man blir så medveten om hur skört livet är, på en daglig basis, är det svårt att inte vara orolig. Med dialys följer komplikationer, operationer och många sjukhusbesök, man jobbar alltid mot klockan, vilket är väldigt stressande i sig, och tyvärr går inte alltid sjukvården att lita på, även om det finns fantastiska läkare och sjuksköterskor. 

Många gånger får mamma själv, eller vi i familjen hålla koll, tjata, gråta, skrika, bråka för att få rätt vård, eller vård över huvud taget. Det finns situationer där jag tänker att det inte skulle gått vägen, om vi inte legat på, och flera gånger har jag sett på när det begås tjänstefel som skulle kunna få förödande konsekvenser. För på sjukhus handlar det om liv och död, inte om affärer som inte går i lås eller klädesplagg som har produktionsfel. 

Den här gången är det blodförgiftning, jag vet inte om jag behöver förklara allvaret i det. Jag och pappa pendlar mellan Södersjukhuset, Saltis och mitt hem i Hornstull. Vi har Alfons, vår hund, hemma i Saltis, han är lite krasslig vilket gör att jag också är orolig för att lämna honom själv. Är jag hemma hos honom vill jag vara med mamma på sjukhuset, och är jag på sjukhuset vill jag vara hemma hos Alfons. Ett par gånger får han följa med i bilen, så att jag kan springa ut till honom. Mitt stresspåslag är ganska högt, jag är rädd, utmattad. Går på reservbatterier. Jag minns att jag bryter ihop fullständigt när vi sitter inne på mammas sjukhusrum och pappa sätter en kaka i halsen, jag tror att han inte får luft och agerar instinktivt. Det är ingen fara, men där går luften ur mig. Nu klarar jag inte mer tänker jag. Men, jag stålsätter mig. För det finns ingenting annat man kan göra. 

Min kille är uppe i fjällen, men han ringer aldrig och frågar hur det går, hur mamma mår, hur jag mår, om det finns något han kan göra. Jag får några hjärtan på sms, men dom kunde jag lika gärna varit utan. Jag får klara det här själv, men jag är van. 

Månaden går och mamma får äntligen komma hem. Det är snart februari, och jag är hemma i lägenheten med honom. Vi är bakfulla efter att ha firat min bästa vän med överaskningfest. Jag ligger i sängen och kollar på ”Younger” när han lägger sig bredvid mig, jag tror att han vill mysa men det vill han inte - han vill göra slut. Jag hinner vara borta från lägenheten bara ett par timmar, innan jag får ett långt skrivet sms (den digitala formen av kärleksbrev?) där han ångrar sig, förklarar sin kärlek och anledning till varför han har gjort som han har gjort. Jag tar tillbaka honom, något jag alltid sagt och trott att jag aldrig skulle göra. Jag tar tillbaka honom, men jag kommer aldrig mer att se på serien ”Younger”.

Alfons
Vintern går och mars kommer, jag känner mig utmattad av allt som hänt och önskar inget annat än att vardagen bara lunkar på. ”Nu får alla bara chilla” vet jag att jag säger till mina vänner, nu måste jag hinna andas. Jag spenderar många helger hemma hos mamma, pappa och Alfons, och så kommer en helg då det bara ska vara jag och han, min älskling. Mina föräldrar har åkt till Norge för skidsemester. Men första natten vaknar jag av att Alfons står och hulkar, sådant händer ibland, det vet du som hundägare. Men inget kommer, istället har han svårt att få luft, andas häftigt, är stressad och ingenting hjälper. Det är mitt i natten, och efter flera panik- och tårfyllda samtal till veterinären åker jag in till närmsta djursjukhus tidigt på morgonen. Man konstaterar att han har väldigt dåliga värden, och att det kan vara hjärtat som spökar - han är trots allt gammal. De ska göra vad de kan, och jag skickas hem, ensam. 

Jag ringer mamma och pappa och berättar vad som hänt, de blir såklart bestörta men är stöttande. Jag ringer sedan min pojkvän som befinner sig inne i stan. Jag minns det så väl. Han svarar irriterat att jag väckt honom, och det som följer när jag berättat vad som har hänt är total tystnad i telefonen. Total tystnad. Några suckar. Jag är i chock. Inombords vill jag skrika. Jag minns så väl att han inte sa någonting, innan han var den som la på i mitt öra. Så många gånger under relationen hade jag kännt att han inte kunde finnas där, det var helt omöjligt för honom att bry sig om någon annan än sig själv, på riktigt. Men jag skulle alltid finnas där för honom. Och det här var människan jag skulle dela mitt liv med. Jag vet att jag tänkte att när något händer på riktigt, något allvarligt, då kommer han att finnas där. 

Och så händer det, något allvarligt… 

Alfons fick komma hem från sjukhuset, med smärtstillande och medicin och hopp för det bästa. Min kille ringer och frågar OM han ska komma ut till mig, mig och Alfons. När han väl anländer får jag inte ens en kram, en puss, ingenting. Han är nervös, orolig, kan knappt prata och definitivt inte sitta nära. När jag ber om en kram är det den ynkligaste jag någonsin upplevt. Jag har många gånger ångrat att jag inte bad honom gå sin väg där och då.

Mamma och pappa kommer hem efter ett par dagar, min pojkvän lämnar, och Alfons verkar må bättre. Men sen vänder det. Vi får åka in till djursjukhuset igen och de konstaterar att det inte längre finns något att göra. Han har fått all medicin han kan få, han har fått all smärtstillande han kan få. I det här skedet lider han, han har svårt att andas och hjärtat går fort. Han kan inte sitta still, är stressad och man kan inte få ögonkontakt. Det är som att någon vrider om en kniv i mig, men jag vet vad är det som måste hända. Den dagen vi länge fruktat har kommit, och jag måste skriva på papper som godkänner att veterinären får ge honom en allra sista spruta. Det här beslutet, och avskedet är det absolut värsta jag behövt uppleva. Det är en sorg som för alltid lever kvar, han är saknad varenda dag. Han har varit min baby och bästa vän sen den dagen jag hämtade hem honom, ett liv utan honom känns omöjligt. 

Alfons dog den 13 mars 2018, 14 år, 5 månader och 23 dagar gammal. 

Jag får några hjärtan på sms. Inga ord. Inga samtal. Några dagar senare kommer jag hem till vår lägenhet, jag ligger och hulkar i sängen när han sätter sig i soffan och frågar varför jag gråter. Jag borde lämnat där och då.

Veckorna som följer är det stiltje, jag är matt. April kommer och går. Det blir maj. Jag fokuserar på jobb och umgås med vänner. Funderar, tänker, ifrågasätter. Våren kommer på riktigt och vi börjar planera sommaren. Många av mina vänner ställer mig mot väggen, "är det inte dags att du ser över din relation?". Jag säger att jag inte orkar. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Och jag har lärt mig hur jag lurar mig själv. En dag sitter jag tillsammans med en vän i Tantolunden, hon, jag och hela Södermalms befolkning ligger i gräset denna soliga dag. Jag hör jag mig själv säga ”men vi har ju precis köpt ny säng, jag får ta det där sen”. Vi skrattar.

Sommaren är på ingång, jag och min kille bokar en parresa med vänner, men jag lägger handpenningen för oss båda, som så ofta. Jag köper massa möbler och inreder vår balkong. Jag tillbringar mina lediga stunder där, han vid datorn. Sen kommer det, över ett glas vin. Han vill göra slut - igen. 

Jag åker till min bästa vän som intalar mig att det är för det bästa, men vi ska inte vara helt klara med varandra än. Under två veckor pågår en sorts dans, ett spel, en charad för att han inte klarar av att vara ensam, och för att jag är för svag. Sen tar det äntligen slut, inte en dag för sent. Och så tacksam jag är för det. Jag hade haft sådan enorm separationsångest över att förlora honom, utan att fundera över vad det var jag skulle förlora. En sak som var säker är att jag hade förlorat mig själv. Jag kompromissade med mig själv, gjorde allt för att han skulle vara glad, anpassade mig efter hans behag. Relationen dränerade mig och tog all energi, jag levde med en person vars egna problem gick ut över mig, och många gånger fick han mig att känna skam, fast att den egentligen hörde hemma hos honom.

Den bästa sommaren
Det är juni, sommaren är officielt här, och det man inte kunnat ana skulle bli en av de bästa hittils, blir precis just det. Jag är optimistisk, nyfiken och exalterad över allt som väntar. Jag åker till Biarritz och surfar med Surfakademin. Träffar massa härliga människor i alla åldrar, vi är alla där som ensamma individer, och formar en fin gemenskap. Jag njuter av mitt egna sällskap, strosar runt i staden, dricker ljust rosévin, badar, äter massa ost, läser Sandra Beijers "Allt som blir kvar" och sköljer ner färska ostron med champagne. Efter 10 dagar tar jag tåget till Bretagne och Yogiakademin. Josefine tar emot mig med öppna armar och veckan som följer kommer att bli omvälvande, svår att beskriva i ord, så berikande och befriande. Det var som menat att allt det här skulle hända då. Jag träffar så många killar och tjejer, alla med sin historia. De flesta vill prata, ventilera, och vi formar en vänskap som inte behöver defineras. Alla har sin historia, och det hjälper mig att sätta saker i perspektiv.

Jag fortsätter till Portugal där några av mina vänner väntar, en resa jag skulle gjort i sällskap av mitt ex. Här får jag erfara livets bakfylla - officiellt sommarens botten. Hemma i ett kokande Stockholm varvar jag jobb med lugna dagar till havs, och ett och annat doktorsbesök med mamma. Återkommande infektioner skapar en riskfylld vardag, och verkligheten ställs mer och mer på sin spets. Men jag är van. Jag är stark. Jag klarar det här. I juli åker jag till Mallis, njuter av god mat, salt hav, sol och sangria med min vän Sofia. Jag njuter av att vara fri, och tänker mer och mer sällan på han som jag skulle delat livet med. Jag känner sorg över det som inte fick bli, men samtidigt glädje över att det inte blev. För varje dag som gick kom en liten bit av mig själv tillbaka. Hur hade jag inte kunnat se? Det är lurigt det där med destruktivitet. 

Sommaren tog aldrig slut, men när augusti kommer flyttar jag in till min lägenhet i stan. Det är ännu en solig dag när jag sitter på cykeln på väg hem från matbutken och får jag ett samtal. Det är mamma, och plötsligt existerar ingenting annat.

”Gissa vad som har hänt? De har precis ringt, det finns en njure åt mig”. 

Epilog
Kanske är det nu det blir min tur. Jag tror kanske inte ens att jag har något val. Min kropp har tvingats säga till mig, för att jag inte klarade det själv. Det blev en del dalar, men även otroligt många toppar. Det handlar egentligen inte så mycket om min omgivning, utan mitt inre jag. Jag måste sluta leva i framtiden, finnas mer i nuet. Jag måste bli mycket mer närvarande. Jag måste vara stolt över hur långt jag kommit idag. Jag måste våga tro mig själv, tro att jag kan, våga ta emot en komplimang. Veta att jag duger som jag är. Jag måste sluta göra saker för alla andra, och våga prioritera mig själv. Jag måste lära mig säga nej, och sluta vara rädd för vad som ska hända om jag inte säger ja. Jag måste sluta vara rädd överlag. Kanske är det mitt år i år.

 

Tack till min familj som alltid står på min sida, mina FANTASTISKA vänner - jag skulle inte klara mig utan er, och tack till mina arbets- och uppdragsgivare för ert fina förtroende.

;
Gott nytt år!

Hoppas ni hade en fantastisk nyårsafton vare sig ni firade med all kraft eller inte över huvudtaget. Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag skulle fira under lugna omständigheter, med god middag tillsammans med min familj. Jag har avstått från alkohol de senaste veckorna, och jag känner att min kropp behöver lugn och ro. Istället blev det ostron, ett glas champagne, glassbomb och "Ring klocka ring" med Mikael Persbrandt, direkt från tv-soffan. Tack vare vår utsikt har vi även en fantastisk vy över fyverkerierna från både Saltsjöbaden och Ingarö (något jag dock ser fram emot att de kommer förbjudas, djur och miljö går före).

Jag har funderat kring hur jag ska skriva min årskrönika, hur ärlig kan jag vara?

Jag konsulterade med min vän som sa, ”våga vara öppen och ärlig, det är din historia”. Tack vare alla ni andra som dagligen delar med er i era kanaler blir jag inspirerad till att göra desamma. Jag läste en annan bloggares årskrönika här i dagarna, hon öppnade upp sig om både det ena och andra ”skam-belagda” ämnena efter varandra, vilket inspirerade mig till att också våga. Om jag ska leva upp till det jag ser upp till, är det dags att sluta gömma sig bakom en trygg fasad.

Inte att glömma är ett STORT TACK till alla er som går in och läser här, det är så roligt att ni tar er tiden att följa min blogg. Vissa är flitiga varje dag, någon annan är här nån gång i veckan - men lika mycket kärlek till er alla.

Nu hoppas vi på ett fantastiskt nytt år på alla fronter!

;
;